som stora herrar. Om, i medelpunkten af en så lysande krets, trotsande den Kongl. makten, icke erkännande annat öfverhufvud än den, som, sittande fjerran på S:t Peters stol, ansåg sig som jordens beherrskare, och bortskänkte konungariken och länder; om en sådan man, säga vi, någon gång var stolt och fordrade en undersåtlig lydnad, böra vi ej för strängt tillräkna honom det. Likväl, hvad Brasken beträffar, måste vi erkänna att, åtminstone i hans skrifter, framlyser ej denna fåfänga högfärd, som gerna åtföljer makten; han visar sig fastmer klok och eftertänksam, och alltid försigtig, som det egnar en Statsman, ofta sökande med eftergifvenhet att vinna hvad han såg sig ej med myndighet kunna tilltrotsa sig. Föreställom oss denne man, en tyst aftonstund, i sitt ensliga kloster, aflägset från det förr kära fosterlandet, återkalla i minnet sitt fordna anseende, sin höga värdighet, kastande en dyster blick tillbaka på sina betydliga egendomar, der han säkerligen lemnat mången trogen vän och anhängare af den störtade läran; vi kunne då ej annat än tro att det varit honom påkostande, och att Norden någon gång, med alla sina herrligheter, sväfvat för hans inbillning, än som en älskad brud, än som en sorgsen vålnad. Om han ock varit felaktig, var han dock sina grundsatser trogen, och efterverlden skall ej helt och hållet neka honom sitt deltagande.
Vi hafve nu sökt gifva en kort teckning af de Påflige Biskopar som lefvat här, af det anseende hvartill de uppbragt sig, af den rikedom de förvärfvat åt kyrkan, och af deras förhållande till den verldsliga styrelsen. Vi kunna härvid ej nog förundra oss öfver försynens outransakliga ledning, och då vi betrakta Statsförändringars vanligen
