26
långsamma gång, synes det stundom obegripligt, huru en landsflyktig adelsman, sorgsen öfver det misslyckade försöket att rädda sitt olyckliga fädernesland, och på vägen att för evigt öfvergifva det för att undfly sina mordgiriga förföljare, med ens återvänder, och inom några få år störtar den väldiga hierarchien, som för mer än 500 år beherrskat Norden, och förkrossar de mäktiga Öfver-Prester, hvilka, like gigantiske kämpar, stodo beskyddande, kring den öfver det menskliga sinnet redan så allsmäktigt herrskande Påfve-thronen.
Folkslagens öden hafva liksom åldrarne sina
perioder. Från Oden till Ingiald Ilråda styrdes
Sverige af Småregenter; hvar och en herrskade
sjelfständigt öfver sin landtsträcka. Öfverkonungen
förekommer oss lik en husfader, en ålderman
(oldvater). Man vördade honom såsom Konung men
lydde i hvad man ville. Det var
Fylkis-Konungarnes tid. — Ingiald inbrände väl vid ett
gästabud de flesta af dem, och blef ensam Konung
öfver Sverige, men han kunde dock ej kufva alla
de mäktige i landet. De bibehöllo vissa
rättigheter öfver de sträckor de innehade, voro väl ej
underregenter, men trotsade dock mången gång
Konungen och satte alltid gränsor för hans
regeringslystnad. Det var Jarlarnes tidehvarf. —
När christna Religionen blifvit rådande uppkommo
Biskopar, hvilka snart satte Konungar af och
Konungar till. För dem försvunno Jarlarne
småningom som skuggorne i en nattlik skymning. En
fanatisk religionsifver, den högsta öfverspänning
af det gudomliga väsendets dyrkande, satte alla
sinnen i gäsning. Det var en femhundrade-årig
