strid emellan naturmenniskan och den öfversinliga. Detta var Biskoparnes tidehvarf. — Oden, Ingiald, Olof Skötkonung hade hvar och en på sitt sätt sönderbrutit sitt tidehvarf, kom så Gustaf Wasa, och, liksom han bemäktigat sig Thors hammare sönderkrossade han i ett enda väldigt slag både den andliga och feodala makten. Mot honom försökte Biskoparne och de Jarl-lika magnaterna sina sista aftynande krafter; han införde en i system bragt Konunga-styrelse, och med honom börjar Konungarnes tidehvarf. — Nu lefve vi i en tid då de gamla ordningarne synas störta sig sjelfva. Religionens anda aftager, blott ett barn kan påstå att en bland hundrade, i sina handlingar, ledes af dess sanna känsla. Man gör hvad man vill, endast man kan försvara sig för lagen, och någon gång för det allmänna föraktet. Endast domaren, och den han skyddar, vågar i många saker ostraffadt bryta deremot. Det ser ut som de gamle Domare i Israel åter skulle resa sina hufvuden. Femhundrade år äro ännu icke förflutne sedan Gustaf Wasas uppträdande. En ny period torde förestå. Lyftom oss ett ögonblick i tankan till Nordpolen och skådom från denna höga ståndpunkt tidens tecken i Östan, Sunnan och Vestan. De förebåda stora hvälfningar, det se vi, men hvilka och af hvad art, det se vi icke. Månne vi ej skola bortsläpas af stormen? Framtiden höljer dem med en ogenomskinlig slöja.
Braskens flykt väckte en allmän förvåning i Linköping, Folket samlade sig i flockar och hviskade i början fram sina tankar. Många undrade huru man kunde öfvergifva en så indrägtig beställning; Andre intogos af en oroande känsla att Brasken kunde uppreta utländska makter, och
