men de smälte lyckligt tillsammans. Gustaf skref till Brasken ett bref, deruti han föreställde honom fäderneslandets olyckor, hvilka de nu med samnad hand borde afvärja, och hotade i annat fall att gå allvarsammare till väga. Linköping var besatt af Gustafs folk, och hela trakten dermed uppfylld. Spejare hade berättat Biskopen huru den hetsige Arvid Vestgöthe begärt tillstånd att hos honom aflägga ett besök. Det kostar, hade han sagt, allenast en dagsresa till Munkeboda och den saken skall göras god; dessa ord ljödo som thordön uti Braskens skakade själ. Här var icke tid att dröja, bättre att förekomma än förekommas. Biskopen begaf sig med hela sitt hof, mera lysande än Gustafs enkla omgifning, till Skärkinds prestgård, der den unga hjelten hade sitt hufvudqvarter. Han försäkrade huldskap, och lemnade en del af sina manhaftige, ty han hade 12 Väpnare till lifvakt. Förenade anträdde de tåget till Linköping, der dessa mäktige män af stadsboarne, och af från landet tillstötande folk, emottogos med lifliga jubelrop. Alla glädde sig åt föreningen. Många utaf Adeln inkommo äfven, och det blef rätt lifligt i staden. Hvilken längtade icke att se den märkvärdige mannen, som med så mycket hopp lofvade att återskänka Svenska folket dess så blodigt beröfvade frihet. Brasken gästade Gustaf ståtligen på slottet härstädes, som han då innehade. Det var här Gustaf utgaf den alltid märkvärdiga kallelsen till den vigtiga Riksdagen i Wadstena, der återupprättandet af det fallna Svea grundlades, der man ville upphöja befriarn till Konung, men den förståndigt återhållsamme endast emottog Riksstyrelsen.
