det skydd Konung Johan gifvit den, egde den dock flera anhängare i riket; saken var alltså betänklig. Konungen ville styra riket från Pohlen, detta väckte allas missnöje och stärkte betydligt Hertigens parti. Flera vigtiga Riksärender föreföllo, der Regentens närvaro saknades: Landets oroliga tillstånd fordrade ett öfverhufvud. Flera Riksdagar höllos i Söderköping, Arboga och Stockholm, hvars slutliga följd var att Konungen uppmanades att till riket återvända, i fall han önskade riket styra. Detta väckte hans missnöje; han ogillade allt hvad Ständerna hade beslutat. Partier uppstodo bland Rådsherrarna, somliga höllo sig till Konungen, somliga till Hertigen. De förra reste dels till Pohlen, dels till andra länder och infunno sig ej på Riksdagarna, dock var Hertigens anhäng det mäktigaste. Mycket parlamenterades, men förbittrade mer än stillade. Konungen rustade en armée i Pohlen att med våld kufva riket, men Hertigen satte sig i besittning af fästningarne, och slöt sig till Ständerna. Ändtligen utbrast lågan: Konungen utskeppade sig i Danzig med 6000 man. Åtföljd af en mängd både Polsk och Svensk adel anlände han först till Aveskär i Blekinge, intog sedan Calmar, d. 1 Aug., förstärkte sig der med Svenska regementer från Westergöthland och Småland, och begaf sig till Stegeborg. Sigismund och Carl hade anmodat flera utländska Ministrar att medla emellan dem. Efter mycken brefväxling beramades ett möte i Linköping d. 20 Aug, 1598. Der infann sig Hertig Carl, men å Konungens vägnar dess ombud, äfvensom utländska Ministrar. Konungens tillbud syntes Hertigen icke antaglige. Han fordrade att Hertigen skulle genast helt och hållet afsäga sig Riksföreståndareskapet, afskeda allt krigsfolk, öfverlemna alla slott, begifva sig till sitt Län,
