44
och der i stillhet afbida Riksdagen, der all ting kunde afgöras genom laga ransakning. På en så vådlig förlikning kunde Hertigen icke ingå; så borde han ej blottställa sig och sina trogna, ej så lättsinnigt öfvergifva det allmänna bästa; då var det bättre att våga; ärligare, än att lemna fäderneslandet i utlänningars våld. Derföre svarade han, att Konungen skulle afskeda sina utländska troppar, att saken skulle lagligen afgöras vid en Riksdag, och af främmande Ministrar, att intet ondt skulle tillfogas Hertigen eller hans vänner, och att han då skulle visa Konungen all lydnad och underdånighet. I annat fall uppsade han all trohet, icke fruktande, skref han, hvarken Tyskar, Pohlackar, Ungrare eller Skottar. Härpå ryckte han upp d. 25 Aug. och lägrade sig vid Mem, en mil nära Stegeborg.
Tvänne interessanta händelser inträffade, som vi ej för deras märkvärdighet kunna förbigå. Konungen ankom d. 22 Aug. till Stegeborg, sedan dess flotta blifvit skingrad af storm, med en högst obetydlig styrka. Hertigen stod då vid Norrköping med 3500 fotfolk och 200 man till häst. Det hade varit lätt för honom att taga Konungen genom en öfveraskning, men han ville, sade han, genom denna stillhet visa att han icke hade något ondt i sinnet. Deremot, då Hertigen d. 8 Sept. vågade sig nära fästningen, och uppställde sina troppar på en äng, der han under en stark dimma ej märkt att han af fienden blef innestängd, var han i verklig fara att blifva fången. Då Konungen hörde de slagnes jemmerskri blef han rörd, och befallta slagtningen upphöra, oaktadt Pohlackarnes föreställningar, och oaktadt att Farenbach red fram till honom, förande på svärdsudden en
