Svensk soldats hufvud, med anhållan, att ej förlora ett så lyckligt tillfälle, stod han ej att öfvertala, utan hellre, följande Markgrefve Johans af Ostfriesland fredligare föreställningar, lät han förkunna Farbrodern säkert aftog. Nya fast lika fåfänga förslag. Hertigen belade slottet på en annan sida, och med mera alfvare. Åter ett stort sammanträde, men alltid samma påstående å ömse sidor. Då begaf sig Konungen med allt sitt manskap, natten emellan d. 20 och 21, till Linköping, utan att Hertigen derom fick kunskap förr än två timmar efter dess afresa. Hertigen intog slottet, begaf sig genast efter Konungen och inträffade vid Bjursholmen om aftonen d. 24 Sept.
Konungen hade samma dag besatt båda broarne öfver Stång och uppställt sina troppar, vid pass 8000 man, uti full slagordning på slätten emellan dem, men då ingen fiende syntes, utan nytt förslag till förlikning honom inhändigades, lät han dem åter rycka in i staden. Den oro och ovisshet, som rådde derstädes, var förskräckande. Partierne voro uppenbart delade. De Lutherskt sinnade tvistade med de catholske; patrioterna fruktade för utländskt tyranni. Så mycken tystnad, som under ett sådant vapengny var möjlig, herrskade. För hvilken som segrade kunde staden lätt blifva offer. Bittida om morgonen väcktes man af klockornas klämtande och stridens buller utom staden. Man vill påstå att Biskopen Peter Benedictus och Borgmästaren Pehr Eriksson, enligt öfverenskommelse, gifvit Hertigen tecken med klockorna. Klämtningen, lilla klockans pinglande, och sjelfva sammanringningens hastighet hade hvar sin betydelse, såsom tropparnes samlande, utmarscherande, och när anfallet borde ske. Detta
