på Ladugårdsbacke uppfört några kanoner. För att hindra dem derifrån anföll Hertigens Marskalk, von Marenbach, men måste draga sig tillbaka, i synnerhet oroad af en Fana Hejdukar och Skottar, som lägrat sig bakom en gärdesgård, och derifrån hårdeligen besköt honom. Då hände sig, att under det de Kunglige som häftigast förföljde de flyende kom Nils Rask ropandes, att de skulle skona deras landsmän, hvilket de ansågo som Konungens befallning. Detta hejdade dem. Emellertid hade Lennartson blifvit varse reträtten, och som striden vid Stora Stång var förbi, hastade han de retirerande till hjelp, anfallande de Kunglige i sidan. De flyende samlade sig åter, och attaken blef allmän. Då Jöran Posse och Lennartson, som varit goda vänner, möttes på nära håll ropade den förra: Broder! skola vi här mötas som fiender? hvartill den senare svarade: Här gäller ej broderskap utan krut och lod. Derpå anföll han med sina Ryttare och dref Possen åter öfver strömmen, och den som ej träffade något vad eller förmådde simma öfver med sin häst drunknade. Pohlska artilleriet blef af Nils Gudmundson eröfradt, och Fälttygmästaren Tönnes Majdel tillfångatagen. En hop Hejdukar ville försvara sig i några qvarnhus, men blefvo dels nedhuggne, dels innebrände. Slaget var således förloradt för Konugen, hvars förlust man vill räkna till 2000, och å motsidan till 40 döde och 100 sårade, men denna olikhet tycks vara alltför stor. Fältstycken fördes ned till strömmen och husen i staden beskötos. Då skickade Konungen Arvid Svan, en redlig gammal Småländsk adelsman, med begäran att man ville upphöra med fiendtligheterna och underhandla om förlikning. Öfverste Samuel Nilsson red då till Hertigen, som stigit af hästen och
