48
på knä tackade Gud för segern. Då han hört Öfverstens berättelse svarade han: det vill jag gerna, befallte fiendtligheterna upphöra, och begaf sig till strömen, för att sjelf tala med Arvid Svan. Under deras samtal träffade en kula ur en reffelbössa Hertigens bröstharnesk, att derefter blef märke. Hvad! ropade Hertigen, är här förräderi å färde? Nej, svarade Svan, det måste skedt af oförsigtighet. Han bedyrade att Konungen mente upprigtigt, och anhöll att Hertigen ville möta honom för att upprätta fred och förtroende. Det berättas att Henrik Nykirk, en Lifländare, gjort skottet, och skyndat sig till Konungen, berömmande sig af att hafva nedlagdt hans värsta fiende. Konungen skall då hafva svarat: Det ville jag icke att någon af mitt folk eller tjenare skulle hafva gjort.
Hertigen antog stilleståndet, viljandes icke vara mindre ädelmodig än Konungen vid Stegeborg. Mötet beramades på slätten mellan broarne. Detta verkställdes genast medan tropparne ännu stodo uppställde i slagordning. När Hertigen skulle afresa kom Riks-Rådet Nils Bjelke emot honom och bad honom icke begifva sig i denna fara, emedan det vore osäkert hur man ernade hålla tro och lofven. Då svarade Hertigen bestämdt och alfvarsamt: Jag måste rida ditöfver; Konungen må då se att jag icke varit hans fiende. Dessa karaktersdrag äro vackra. Den ena stridde för sin Krona, och sina Kongl. rättigheter, hvaraf han efter sin åsigt icke borde uppoffra en enda, den andra för sitt fäderneslands bästa, det han ansåg i fara, fruktande en Konung, som tycktes åter vilja införa den förhatliga catholska läran, och den så djupt afskydda styrelsen under
