Sida:Uppslagsbok för alla 1910.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
203 [BLÅ–BLÄ]204
Blå—Bläckfisk

talet. — 2) Knut Jonsson, lagm. i Östergötl., rådsherre o. 2 ggr drotsete, d. 1318. — Dennes sonson 3) Ulf Jonsson, lagm. i Östergötl., 1371 i kon. Albrekts råd, en af exekutorerna af Bo Jonssons test.

Blå, Ivar, pseud. för 1) V. A. Bergstrand, 2) P. F. Mengel (se d. o.).

Blå bandet, 1) alldagl. benämning på serafimerorden. 2) af vissa nykterhetsvänner antaget igenkänningstecken.

Blå bergen, 1) en del af Alleghanybergen. 2) se Australien.

blåbärsbuske, Vaccinium myrtillus L., Ericineæ, i Europa, Asien o. Amerika; bären anv. att äta, t. saft samt ss. färgämne.

blå böcker, saml. af aktstycken, s. i Engld af reger. föreläggas parlament.; numera begagnas dyl. saml. äfven i Frankr., Tyskl. o. Österr.

blådufva, Columba ænas L., Columbidæ, blågrå m. metallgrön glans på hals o. rygg, stjärten askblå m. svart spets. Allm. i. s. o. mellersta Sverige. Flyttfågel.

Blå grottan, se Capri.

blå|hake, Luscinia suecica L., Turdidæ, öfre kroppen brungrå, på bröstet ett blåakt. tvärband, stjärten brunröd, i yttre delen svart. Allm. i Lappl.; utmärkt sångfågel. Flyttfågel, -holts, se kampeschträ. -hök, Circus pygargus L., Falconidæ, öfverkropp o. hals ljust blågrå, underkroppen hvit, stjärten ofvan blågrå, under hvit. I mellersta o. n. Sverige. Flyttfågel. -klint, Centaurea cyanus L., Synanthereæ, vanl. ogräs, is. i rågåkrar, -klocka, Campanula L., Campanulaceæ. I Sverige finnes C. rotundifolia jämte flera andra arter på öppna ställen o. i lundar. -kråka, Coracias garrula L., Coraciidæ, orn., hufvud o. hals ljusblå, rygg o. skuldror rödbruna, stjärtpennorna mörkblå. En af Sveriges vackraste fåglar; flyttar bort om hösten.

Blåkulla, sannolikt förvrängn. af Blocksberg. Enl. folktron häxornas samlingsplats skärtorsdagsnatten.

Blåland, fornnord. benämn, på Afrika.

blåmes, Parus cæruleus L., Paridæ, blå hjässa, rygg o. skuldror olivgröna, undre kroppsdelarna gula, stjärten blå m. hvita kanter på ytterpennorna. I s. o. mellersta Sverige. Strykfågel.

blåsa, se gall-, urinblåsa.

blåsdragande medel åstadkomma utsvettn. af osunda vätskor o. äro bl. a. spansk fluga, senaps- o. pepparrotsdeg, veratrin m. fl.

blåsesten, patol, stenartade kroppar af urin-, fosfor- l. oxalsyrade salter, s. bildas i njurbäckenet (njursten) o. urinblåsan.

blåsfotingar, Physopodi, Orthoptera, ent, små skadeinsekter.

blåsippa, se Anemone.

Blåskägg (ridd. Raoul), hjälten i en gam. fr. saga (af Perrault) hkn för deras nyfikenhet dödade sina 6 hustrur.

blåsmaskar, se bandmaskar.

blå|sot, cyanos, v. åtsk., is. lung- o. hjärtsjukdomar förekom. symtom m. hudens o. företrädesvis läpparnas blåfärgande i följd af blodstockn. i de fina venerna. -strumpa, ett fr. England härstammande spenamn på författarinnor o. »lärda i stubb». -syra, cyanvätesyra, kem., HCN = 27, framställes gm destillat. af gult blodlutsalt m. svafvelsyra. Flyktig vätska, luktar bittermandel, sönderdelas lätt. Kokp. 26,5°. Ett af de häftigaste gifterna, förorsakar hjärnförlamning o. merendels död.

Blåvandshuk, västligaste udden af Jylland.

bläck, finnes af många slag, ss. alisarin- (grönt), krom-, galläpple-, kopie- (inneh. glycerin) litografiskt (t. skrifn. å stenar), märk- (lapislösn.), färglöst l. s. k. sympatetiskt, hvars skrift blir synlig först gm värme, m. fl.

bläckfisk, se Sepia.