och 12:te århundradena, och några gå kanske tillbaka till det 10: de; t. ex. alla de, som uppte sådana fornformer som den relativa particeln is,[1] för den yngre er som, hins (d. ä. hin is),[2] för hinn er den som, sas (sa is),[3] för sa er han som, was,[4] för war ipf. var, m. fl., utaf hvilka intet motsvarigt finnes i Vestgöta Lag. Och för att nämna ett särskildt exempel, så har jag uti de nyss anförda Gutniska Urkunderna sökt visa sannolikheten utaf, att åtminstone en utaf Gotlands runstenar är från tiden straxt efter Olof den Heliges besök på Gotland år 1030.[5]
Det lär således kunna antagas för alldeles bevisadt, att de äldre Svenska runinskrifterna också verkeligen utgöra våra fornaste språkurkunder. Då vi likväl icke ega några rätt gamla runinskrifter, som till tilltiden kunna noggrannt bestämmas, kunde man möjligtvis äfven vara böjd att tvina på deras höga ålder. Men jämnföra vi språket uti en och annan af dera med tungomålet uti vissa Forndanska runinskrifter, hvilkas ålder är bestämbar, så kunna vi derutaf hemta ett bevis äfven för de äldre Svenska runinskrifternas ålder. Så kan språket uti den här nedanföre (se Not. 5) återgifna Gotländska runinskriften icke vara synnerligen yngre, än språket å de Jutska Jällinge-stenarna, hvilke blifvit reste, den ene af K. Gorm den Gamle öfver hans drottning Thyrvi, och den andre öfver honom af sonen Harald Blåtand.[6]
- ↑ Liljegr. anf. st. N:o 2, 38, 551, 740, 836, m. fl.
- ↑ Anf. st. 1323.
- ↑ Anf. st. 624.
- ↑ Anf. st. 2, 38, 397, 740, 1202, m. fl.
- ↑ Denne högst märkelige runsten fanns fordom vid Stainkumbla kyrka, men är nu försvunnen. Den på några ställen, ty värr, bristfälliga inskriften lyder: Butmuntr auk Butraifr auk kunvar þair raistu stain . . . . . . auk sun Aula sat miþ skinum auk han entaþis at Ulfshala þa hin hilgi . . . . . . Det rena språket borgar för den högsta ålder, och det blifver derföre troligt, att med hin hilgi här kan menas K. Olof d. helige, samt att inskriften således tillhör denne konungs tid, d. v. s. första hälften af det 11:te århundradet. Se vidare Säve: Gutn. Urk. Inledn. s. XXXVI, och s. 44 (N:o 82), samt Liljegr. 1590.
- ↑ Dessa inskrifter lyda: Kurmr kunu(n)kr karþi ku(m)bl þausi aft þurvi kunu sina Tanmarkar but, Gorm konung gjorde dessa kummel (minnesmärken) efter Thyrvi, qvinna sin, Danmarks bot (hjelp), Liljegr. anf. st. 1538; och den andra: Haraltr kunu(n)kr baþ kaurva ku(m)bl þausi aft Kurm faþur sin auk aft þiurvi muþur sina sa Haraltr ias ser van Tanmaurk
utgjordes af hvad Byzantinske författare kalla Engelsmän, d. v. s. i England bosatte Danskar och Norrmän, för hvilka det Normandiska oket kändes alltför tryckande.
