Gutniska urkunder/Inledning

Gutniska urkunder: Guta lag, Guta saga och Gotlands runinskrifter av Carl Säve Inledning

Guta Lag  →

INLEDNING.

---

Gotländskan är det enda bland alla Sveriges landskapsmål, som kan sägas ega en historia. Om man nämnligen granskar våra äldsta språkqvarlefvor, såsom runstenar och landskapslagar, så hafva vi utan tvifvel äfven i dessa oförkastliga prof på hvarje landskaps tungomål för de olika tiderna; men man finner tillika snart, att de skiljaktigheter, som dem emellan visserligen icke helt och hållet saknas, dock jämnförelsevis äro så obetydliga och föga stadiga, att man på grund af dem fåfängt skulle söka att uppställa verkliga och sjelfständiga landskapsspråk eller munarter. Runstensåldern ligger dessutom så långt tillbaka i tiden, att sannolikt inga betydande skiljaktigheter då ännu hunnit utveckla sig inom folkspråket i landets olika egnder, ja, kanske icke ens inom hela Norden. Härom vittnar den nästan genomgående enheten inom språket på runstenarne, allt ifrån Medelpad genom Småland och Skåne till Söderjutland (Slesvik), samt derifrån genom Norge, Island, Grönland och till Man, midt emellan Fornangler, Väler och Irar.

På den tid, då landskapslagarne nedskrefvos, hvilken tid väl i allmänhet är yngre än den egentliga runåldern, hade kanske några smärre olikheter hunnit utbilda och rotfästa sig inom landskapsmålen; men samtidigt dermed hade äfven grunden tvifvelsutan redan blifvit lagd till ett gemensamt Svenskt språk, ett riksmål, som efterhand gjorde sig gällande i stort inom den egentliga riksstyrelsen, t. ex. vid alla statsförhandlingar mellan Svear och Götar. Detta gemensamma Svenska riksspråk erhöll derföre också sin äldsta fasta skriftform uti landskapslagarnes språk, hvilket åter utgick från det tungomål, på hvilket hela landets mäktige och lagkännare sins emellan afhandlade sina gemensamma saker.^[1] Dels uti de i verkligheten af forno aldrig stora skiljaktigheterna emellan landskapens folkmål, och dels uti det nyss omtalade gemensamma lagspråket, som jämnförelsevis tidigt nog började göra sig gällande, bör man utan tvifvel söka orsaken till den i det hela ganska ringa olikhet, som änn’ i dag förefinnes mellan nästan hela det nuvarande Sveriges alla landskapsmål; kanske med undantag af ett par, tre syd- och vest-svenska. Olikheterna inom de nutida munarterna kunna nämnligen icke sägas vara grundade på forntida skiljaktigheter, utan de äro snarare alster af tiden, såväl när afvikelserna blott höras i uttalet, som när de äfven framträda i ordförrådet. I förre fallet äro de jämnförelsevis ganska unga,^[2] och i det senare bero de alldeles icke, eller åtminstone i högst ringa mon, på någon urgammal och genomgående olikhet mellan landskapens språk, utan förnämligast på den större eller mindre trohet, med hvilken folket å ena eller andra stället bibehållit språkarfvet rent och oblandadt ifrån forntiden.

Med Gotländskan förhåller det sig något annorlunda. Hon utgör nämnligen ej allenast ett af nutidens från rikssvenskan mest afvikande landskapsmål, med ett mycket egendomligt uttal och ljudsystem, samt ett stort antal egna ord och benämningar äfven på ganska vanliga ting, utan en del af dessa egenheter hafva funnits till redan uti den äldsta tid, om hvilken häfderna tala. Egenheterna i Gutniskan (såsom man för korthetens skull kunde benämna Forngotländskan), förnämligast med afseende på ljud och ljudbeteckning, kunna efter ursprunget delas i flere olika slag. De äro dels hvad man kunde kalla allmänt Forngermaniska,^[3] — och då stundom Förisländska — dels af mera rent Fornnordiskt eller Fornsvenskt lynne, och dels af särskildt Gutniskt eller Gotländskt (Nygotländskt) slag. Till de allmänt Germaniska höra de urgamla tveljuden ai och au (Isl. ei, au), hvilka städse funnits och ännu i dag lefva i Gotl.; men Gutn. egde derjämnte þ i fullt bruk, och om hon också icke så strängt åtskilde de tre tandljuden d, t och þ som Gotiskan, så egde hon dock i behåll þ både i udd-, mid- och slut-ljudet (an-, in-, auslautend, Grimm), såsom uti þula, broþir och bruþ d. sg., Got. þulan, broþar och bruþ a. sg., hvilka ej hunnit försvagas till Isl. þola, bróðir, brúð. Lemningar af Förisländska former äro de med ett n slutande ändelserna uti præs. och ipf. pl. conj. hafin, qwamin, Got. habaina, qwemeina, hvilken ändelse äfven finnes i den öfriga fornsvenskan, liksom uti nom. sg. f. och pl. n. af några pronomina Gutn. þaun, engun, FnSvensk. þön, ingin, samt i pl. af vissa comparativer, lengrin (skulle på Got. vara langizans)^[4]) och flairin; likaså det äfven i andra LL. brukade sina g. sg. (sui), Isl. sín, Got. seina. Mera uteslutande Gutniska egenheter äro det i treljudet iau splittrade Gotiska och Forn-nord. tveljudet iu, samt att det långa ā och ō, Isl. á, ó, omljuda till e och y, Isl. æ, œ, hvilka utmärkande egenheter ännu till det mesta fortlefva i Gotl. Vidare att det gamla Nord. a i vissa tillfällen öfvergått till e, t. ex. uti de masculina och neutr. substantivändelserna ari och skapr, som blifvit eri och skiepr, domeri, hunderi, raiþskiepr, m. fl. Den mest utmärkande egenheten hos den nuvarande Gotl. äro alla verkligen långa sjelfljuds öfvergång till tveljud: í till ei, ú till äu, ý till öi.

Egendomliga ord i Gutn. och till en del i Gotl. äro: ag groft myrgräs, banda fredskrets, bandi m. band, fastr osnöpt, garlakr beredd, hogsl (se Schlyt. Gotl. Lag., Gloss.), kerldi n. mankön, kleti n. förrådshus, legwita f. rya, underbreda, loyski n. bar fläck, sauþr m. brunn, swela dröja, þiauþ n. menniska, hjon, m. fl.

Redan dessa korta antydningar visa, att Gotländskan utgör ett eget landskapsmål, hvilket sjelfständigt bestått ifrån äldsta tider intill denna dag. Det bör derföre vara upplysande för Svensk och Nordisk språkforskning att ega Gotländskans äldre språkqvarlefvor samlade och behandlade på ett ställe. Dessa äro visserligen hvarken många eller särdeles rikhaltiga, men de innehålla likväl tillräckligt, för att man deraf kan göra sig en temmeligen klar föreställning om språkets art och kynne; särdeles om de behandlas med blicken beständigt fästad på öns nu lefvande språk. Går man åter icke till väga på detta sätt, så stadnar man ofta i villrådighet om rätta meningen med månget språkförhållande och begår misstag, som eljest kunde hafva undvikits. Men det är icke nog att hafva dessa språkliga minnesmärken sålunda samlade, för att underkasta dem en jämnförande bearbetning, de böra äfven ordnas efter en bestämd plan och med begagnande utaf en följdriktig och efter språkets verkliga lynne och beskaffenhet lämpad rättskrifning. Ett försök att åstadkomma något sådant kommer här att göras, och är arbetet ämnadt att bestå af tre afdelningar: 1. Texten af samtliga Gutniska språkurkunder, hvarefter framdeles komma att följa 2. Utkast till en Gutnisk formlära, och 3. Ordbok.

---

Gutniska Urkunder.

Det Gutniska språket finnes bevaradt till våra dagar uti urkunder, hvilka dels äro nedskrifna med vanlig medeltidsstil på pergament eller papper, dels med runskrift ristade uti sten eller metall. Af förre slaget äro: Guta Lag och Guta Saga, skrifna å pergament, och Tillägget till Guta Lag efter en yngre pappershandskrift; af det sednare äro: Runinskrifterna, de flesta utgörande grafskrifter, jämnte några få af annat innehåll, nästan alla ristade i sten, med undantag allenast af två i järn (N:o 70 och 104), några ristade eller med färg och rödkrita skrifna på kyrkoväggars kalkrappning (N:o 62, 67—69, 75—79, 132, 133, 162, 163), samt tvänne klockoinskrifter (N:o 101, 108). Egen i sitt slag är den allenast fyraordiga inskriften N:o 204, som med munkstil är graverad i messing å handtaget till en gammal järnaln.

1. Guta Lag.^[5] — Utgifvandet och behandlingen af denna till nedskrifningstiden väl icke äldsta, men i många fall till språkformen ålderdomligaste af de Svenska landskapslagarne, har blifvit en jämnförelsevis icke så svår sak, sedan man eger den utmärkta och förträffliga 1852 års upplaga af Hr Professorn D:r Schlyter. Att en efterföljande bearbetare, som behandlar samma sak, men till en del utur en något skiljaktig synpunkt, skall finna eller tro sig finna ett och annat att anmärka, komma till en och annan skiljaktig åsigt, föreslå en och annan förändring, skall icke väcka hvarken förundran eller missbilligande hos den vördnadsvärde Utgifvaren, som haft den afundsvärda lyckan att genom en sällsynt förening af djup lärdom, ovanlig skarpsinnighet, ihärdighet och flit under ett tredjedels århundrade, i sina landskapslagar åt sig uppresa ett minnesmärke, hvartill få länder lära kunna uppvisa något motsvarande, och öfver hvilket både han sjelf och fosterlandet kunna känna sig lika stolta.

Angående den närmare beskrifningen på de Gutniska fornhandskrifterna, deras ålder och förhållande till andra lagböcker, hänvisas till Företalet till Gotlands-Lagen,^[6] der allt dithörande är på det fullständigaste behandladt. Det antages der, att den äldre handskriften af Guta Lag med det historiska tillägget, som kunde kallas Guta Saga,^[7] är nedskrifven omkring midten af 14:de årh., och således liktidigt med de Gotländske runstenarne N:o 20, 22 och 59, hvilke äro från år 1350. Men det kan förflyta många år från den tid, då en urkund allra först författas och skrifves, och till den, då en viss afskrift deraf tages. De skäl, som i ofvan nämnda Företal (isynnerhet s. VI och IX) anföras för ”att Gotlandslagen ej kan antagas vara äldre än från senare hälften eller närmare slutet af 13:de århundradet”, synas mig icke fullkomligt afgörande, ehuru det naturligtvis kan vara svårt att uppställa någon viss annan äldre tidepunkt för författandet. Bland skälen för den antagna åldern anföras vissa till tiden bestämbara lagstadgandens befintlighet i lagen; men det är väl icke otänkbart, att en senare tids stadganden vid en förnyad afskrifning af en lag kunna inflickas uti den för öfrigt vida äldre texten. Derjämnte synes mig det ifrån språkets beskaffenhet hemtade beviset för Lagens och Sagans jämnåldrighet icke vara tillfyllestgörande. Språket säges nämnligen vara lika i dessa. Men vid en noggrann jämnförelse dem emellan, upptäcker man dock vissa skiljaktigheter, hvilka icke tyckas kunna förklaras på något annat sätt, än att bägge äro affattade af olika personer på skilda tider, ehuru kanske ändock en och annan olikhet i ord och ändelser kan hafva blifvit utjämnad af senare afskrifvare. Men den här antydda olikheten emellan språket i lagen och i sagan sträcker sig likväl icke till hela lagens text, utan befinnes ega rum emellan de första 61 kapitlen å ena sidan, samt slutkapitlen 62, 63 och 65^[8] och Guta Saga å den andra, hvilket senare synes tillhöra en något yngre tid.

Att detta 61:sta kap. vid lagens uppställning eller under något visst skede varit det sista, visar sig ovedersägligen derutaf, att det slutar med följande ord: þet ir ok semp sik, et þet iru lag, sum hier ir skrifat i; þet skulu allir menn halda. Þa en neqwarar atbyrþir kunnu þar uerþa, sum ai hittas hier i, þa skulu þar slitas miþ domera tali, ok [þair] þet sueria, et þet sein ret Guta lag ok siþan skrifas hier i. Att nästa kapitel, det 62:dra, är senare tillagdt, synes också allra bäst af det uppslag, hvarmed det börjar: Hitta ier þet, sum nylast war takit um loyski. Åtminstone detta innehåller således lagbud, som senare blifvit fogade till den äldre såsom ett afslutadt helt bestående lagen. Hitta är också en yngre försvagad form af den äldre þitta pron. n. detta, som ingen enda gång läses i de föregående äldre kapitlen och ej häller på de äldre runstenarne med det renaste språket; ty det är först på de allra yngste med ett betydligen försämradt språk som man träffar sådana former som: N:o 132 hita, 126, 187 och 145, 153 hinna, hina (för þitta, þinna, detta, denna), m. fl. Det duala pron. hwar (Isl. hwárr hvilkendera — af två) står också uti dessa tre kapitel flere gångor i stället för det plurala hwer (Isl. hwerr hvilken — af många), under det att denna förvexling är högst sällsynt i alla de föregående kapitlen.

2. Guta Saga. — Ehuru denna saga till omfånget icke är särdeles stor, eger hon likväl den icke ringa märkvärdigheten att vara den enda verkliga, på landets eget språk skrifna fornsaga, hvilken Sverige eger. Berättelsen om Gotlands första ”hittande” och bebyggande af Thjelvar kan man naturligtvis icke tillägga någon särdeles stor vigt, då landet — hvad dess många forngrafvar från brons- och stenåldern tyckes utvisa — troligen varit bebodt af andra stammar långt före de Skandinaviska folkens invandring till Norden. Den bekante runstenen i Östergötland vid Österskams by i Ö. Nykyrko-socken (Liljegren N:o 1115), hvilken Hadorph anför i företalet till Gothlandz-Laghen, och hvilken äfven Schlyter (s. 317) synes anse för en antaglig hemul, torde likväl icke med sitt innehåll bevisa, hvad de fleste forskare antagit, nämnligen att han skall vara rest öfver just den nämnde Thjelvar. Inskriften lyder sålunda: Þurir sati stain at Þialfar, faþur sin, iar stranti a Kautaun; och på stenens andra sida: ...sun, iar buki (?) a Kautau ... truista sina (Thorer satte sten efter Thjalvar, sin fader, som strandade (eller landsteg?) å Gautön (?). — ...son, som bodde (?) å Gautö ...). Det är först och främst ganska tvifvelaktigt, om de båda namnen äro de samma; ty stenens Þialf-ar och sagans Þiel-war l. Þielw-ar kunna vara alldeles rotskilda. Men ännu betänkligare är det att antaga, att Gotland någonsin i sjelfva forntiden ansågs eller kallades för en ö. Man var icke då så van som nu att ifrån barndomen med sådan lätthet öfverse land och öar, blott med en blick på kartan. Gotland var då ett land liksom Island, Irland, Hjaltland; t. o. m. det Engelska Man benämndes knappast för en ö. Dessutom kunde dess namnform aldrig varit Gaut-, utan Gut- eller Got-au. Sluteligen är det nästan omöjligt, att man på den tiden skulle kunnat bruka slutartikeln, särdeles i fråga om ett namn, såsom vid Gaut-aun, hvilket dessutom här ovilkorligen skulle varit Gaut-auna. Och sist, skulle då Gotland icke blifvit både funnet och bebygdt flere århundraden förr än denne runsten restes i Östergötland, hvilken icke kan vara äldre än från 1100-, allra högst 1000-talet, då likväl redan både kristendomen predikades och kyrkor der byggdes vid denna tid?!

Det är likväl otvifvelaktigt att sagan, såsom Schlyter ganska riktigt anmärker, moste vara grundad på äldre sägner, ehuru nedskrifven i en långt senare tid. Sagogrunden till dessa berättelser är så mycket säkrare af fornaste art, som hon t. o. m. eger ett par små skaldeverser af rent Nordisk form:

Allt ir baugum bundit
Boland al þitta warda m. m.

Och således saknar hon icke ens det, som i all Nordisk saga med rätta anses som ett af de yppersta bevis på hög ålder och äkthet. Denna Sagans nedskrifningstid anser nämnde Förf. (s. IX) icke kunna sättas längre tillbaka än till år 1318, på grund af hvad som uti 6:te kapitlet bestämmes för det fall, att krönt konung blifver fördrifven från sitt rike, hvilket synes vara föranledt af det, som händt konung Birger Magnusson. Hon skulle således vara yngre än den äldste till tiden bestämbare Gotländske runstenen N:o 63, hvilken med någon sannolikhet kan hänföras till år 1305. Härvid bör likväl icke lemnas oanmärkt, att hela detta stycke om konungs fördrifning, som just utgör hela Guta-Sagans slut, står i ett ganska löst sammanhang med allt det föregående, och att det onekligen i hög grad har utseendet af att vara ett senare gjordt tillägg.

Angående språkets förhållande i Sagan och lagens tre yngre slut-kapitel, 62, 63 och 65, jämnfördt med den sist nämndas äldre delar, kap. 1—61 och 64, så kan, utom hvad som ofvanföre derom är nämndt, följande ytterligare anmärkas. Uti Sagan (under hvilken benämning jag för korthetens skuld här äfven innefattar de 3 yngre lag-kapitlen) träffas de äldre ordformerna et och miþ blandade med de här jämnförelsevis yngre at och meþ, liksom uti Lagen (hvarmed här menas blott de nyss omtalade äldre kapitlen); men under det att de yngre formerna äro de allmännaste i Sagan, förekomma de mycket sällan och nästan blott undantagsvis i Lagen. De yngre formerna haitir præs., men conj., (Leon-)kopungr, ändelsen skapr, fyr en (förr än), äfvensom mindri comp. och raþir præs. träffas endast i Sagan, då de motsvarande äldre: haitr, en, kaupungr, -skiepr, fyr þan,^[9] minni ensamt tillhöra Lagen. Ännu mera betecknande är det, att den rent Nordiska formen margir pl. (månge) allenast brukas i Lagen, då deremot den yngre och mera Tyska mangir (Got. managai) uteslutande begagnas i Sagan och uti Lagens ännu yngre handskrift B. Utaf de vigtiga verberna vara och varda träffas den för Gutn. jämnförelsevis ålderdomligare formen wera inf. 7 ggr och den yngre wara 5 ggr i Lagen, men Sagan nyttjar wera ingen enda gång, utan blott wara. Lagen har det äldre præs. ir och iru 124 och Sagan 9 ggr, hvaremot det yngre ier och ieru finnes i den förre blott 58 ggr och uti den senare 6 ggr. Det äldre werþa inf. finnes i Lagen 2 ggr, men warþa ingen gång, och tvärtom den jämnförelsevis yngre warþa i Sagan 4 ggr, men i Lagen ingen. Likaså har Lagen werþr præs. 38 ggr och warþr bara 1 gång, då Sagan icke har det först nämnda någon enda gång, men det sist nämnda 2 ggr.

Af det anförda tyckes det visa sig, att Lagens affattning moste vara äldre än Sagans, och jämnför man derjämnte den örre med de till tiden bestämbara äldsta runinskrifterna, N:o 63 och 58 af åren 1306 och 1326,^[10] så synes det i sanning icke vara något allt för djerft antagande, att Guta Lags äldsta del moste vara samlad till ett helt åtminstone ett helt, kanske halftannat århundrade före dessa runinskrifter. När då Schlyter, som mera fäster sig vid hvad man kunde kalla de historiskt juridiska skälen, bestämmer Gotlandslagens affattningstid till den senare eller siste delen af det 13:de årh., så anser jag deremot, att denna tid snarare kan sättas före än efter året 1200.

De sago-historiska underrättelser, hvilka Sagan meddelar, äro visserligen få till antalet, men likväl icke utan en viss vigt. Så t. ex. berättelsen om utflyttningen genom Ryþsaland^[11] till Grekland, der desse utflyttare sedan blefvo qvarboende, hvarvid tillägges: ”och änn’ hafva de somt af vårt mål”. Om denna sägen också icke just bevisar, att en så stark utflyttning, som härvid moste förutsättas, verkeligen skett på en gång från sjelfva Gotland, så styrker det dock ytterligare ett äfven från annat håll^[12] angifvet förhållande, nämnligen att Germanisk-talande Goter, kanske äfven med någon tillblandning af Nordisk-talande Gutar, någorstädes inom det Grekiska eller Byzantinska riket ännu ganska långt ned i tiden hållit sig. Desse stamfränder kunna Gutar, som drogo till Miklagård eller Jorsala, hafva påträffat, och, öfverraskade af tungomålens likhet, hafva ansett för gamle landsmän, och på detta sätt kan sägnen hafva upprunnit. Att slika resor skedde från Gotland fulltygas af Sjonhems-runstenen N:o 89 öfver en Roþfos (Isl. Hróðfús), som på utfärden vardt sviken af Blakkumenn eller Valacker.

En af Sagans hufvudpunkter är berättelsen derom, att Gutarne sjelfvilligt gingo under Sveakonungens lydno (kap. 2), och att de samtyckte både till att betala honom skatt och äfven att bistå honom med sju snäckor på hans ledungstog (kap. 6), eller att, om de icke förmådde utrusta fartyg, i ledungslame erlägga 40 marker penningar för hvarje uteblifven snäcka. Ehuru denna berättelse eger alla kännemärken att vara fullkomligt sann, så bör ändock hvarje nytt intyg derom vara välkommet, särdeles då det utgår från ett motsatt håll. Blott en half mil snedt öfver fjärden från det gamla Sigtuna, och således omkring 3 mil söderut från Uppsala står, på Thorsätra gärde i Ryds socken, en runsten med en högst märkelig inskrift. Om innehållet kan i hufvudsaken intet tvifvel uppstå, ehuru inskriften visserligen behöfver en noggrann omgranskning, då den eger ett dunkelt och svårläst ställe, som är skrifvet med starka förkortningar. Liljegren har i sitt försök (Runurk. N:o 325, jf. Bautil 271) att ifylla det bristande påtagligen icke träffat det rätta, och något annat och bättre i den vägen har jag icke sett. Inskriften lyder efter Bautil (N:o 271) sålunda: Skuli . auk . Folki . lata . reisa . þinsa . stein . eftr . broþur . sin . Husbiorn . hnusiokuti . þa . þir . kialt . toku . a Kutlant. Allt är här klart och lätt begripligt, utom det besynnerliga hnusiokuti. Det är tydligt, att man här har för sig en i förkortning skrifven underrättelse, hvilken man kanske t. o. m. med flit velat göra dunkel och tvetydig, emedan derutaf eljest kunnat uppstå obehag för efterlefvande, t. ex. gäldande af dråpsböter eller något dylikt. Och vi skola också se, att man derutur kan få tvänne om icke flere olika meningar. Jag skall åtnöja mig med att framställa trenne olika förslag, ehuru flere kunde göras.

Vid svårlästa runskrifters tolkning, särdeles om de äro hopskrifna utan skillnad mellan orden, bör man märka följande. Raden får afskäras i ord, hvarest lämpligast kan vara, och då i äldre runskrift sällan någon runa skrifves dubbel, har man rätt att öfver allt tänka sig möjligheten att hvarje enkel runa kan fordra att läsas två gångor (t. ex. i den ofta förekommande meningen: Kuþ hialbi hansalukuþs [hans salu uk Kuþs] muþir (Gud hjelpe hans själ och Guds moder). Vidare kan b äfven betyda p, k äfven g, t äfven d, u äfven w, o. s. v. Man ser genast, att åtskilliga uteslutna bokstäfver moste ifyllas på det ofvan antydda stället, om det skall blifva någon mening af, och Liljegrens försök är detta: han vasi o kuti . þa . þir . m. m. Då han icke lemnar någon vidare förklaring eller öfversättning, kan man endast gissningsvis antaga, att han trott meningen vara: Han var å Gotland (?), då de gäld (skatt) togo å Gotland; men det är tydligt, att det icke så kan förstås. Jag föreslår åter följande: 1. Han wa sio Guti, þa þir giald toku a Gutland, han drap sju Gutar, då de upptogo skatten å Gotland; — eller: 2. Han was siok uti, þa þir, han var sjuk ute (borta på färden), då de; — eller: 3. Han wa sio-kuti l. sio kuti, þa þir m. m., han drap sjö-kutar eller sju kutar (d. ä. hafssjälar, själhundar), när de voro på skattekräfningsfärden på Gotland. Det kan knappast vara blott och bart en slump, att dessa ord med så ringa förändring kunna fås att betyda så olika saker. Det är dessutom ganska sannolikt, att desse Svea-konungens skattekräfvare icke alltid voro så kärkomne gäster bland de stridbare Forn-Gutarne, och att således tvist lätt kunde uppstå emellan dem och öboarne; och det känna vi mer än väl, att det på den tiden sällan var långt emellan ordstrid och blodigt huggskifte. Konungen moste likväl antagas hafva varit angelägen om att icke onödigtvis uppreta det aflägsna och troligen svårstyrda öfolket, hvarföre han nog strängeligen ålade sine sändemän att iakttaga ett lugnt och fogligt uppförande. Men uppkom nu det oaktadt strid, hvaraf dråp blef följden, så kan man väl taga för gifvet, att han strängt skolat beifra sådant, särdeles om orätten var å sändemännens sida, och att dessa derföre skulle låta sig angeläget vara att i det längsta söka dölja det skedda. Men å andra sidan ansågs det på den tiden medföra en så utomordentligt stor berömmelse att i strid hafva fällt sju motståndare, att det skulle varit nästan omöjligt att helt och hållet förtiga sådant. Då nu en händelse, sådan som den här antydda, på den tiden ganska lätt kunnat tilldraga sig, så ligger ingenting orimligt deruti, att ett fyndigt och skarpsinnigt hufvud kan hafva hittat på detta sätt att få det fräjdstora dådet bevaradt åt efterverlden, under det att man tillika skyddade sig för betungande efterräkningar genom sjelfva inskriftens tve- eller flertydighet.

Med följdriktig Fornsvensk rättstafning skulle inskriftens utseende blifva detta: Skuli auk Folki lata(l. litu) raisa stain iftir broþur sinn Husbiorn; hann wa siu Guti (l. Guta) l. hann was siuk(r) uti, l. hann wa sio-kuti (l. siu kuti), þa þair giald toku a Gutland, — och på Isl. Skúli ok Fólki láta (lètu) reisa stein eftir bróður sinn Húsbiörn; hann wá siau Gota l. war siúkr úti l. wá sió-kuti l. siau kuti (sela), þá þeir giald tóku á Gutland. — De enda svårigheter, som vidloda dessa tolkningar, äro, att acc. pl. af Gutar borde varit Guta, dock kan möjligen en form Gutir, med acc. Guti, då äfven hafva funnits, eller ock kan i vara ett rist- eller läsfel för a. Vidare borde der hafva stått siukr nom., icke siok acc., efter andra tolkningen; men en sådan frihet kunde väl tagas, när man just ville skrifva dunkelt. Slutligen finnes väl icke, mig veterligt, något ord kutr m. upptecknadt i någon Nordisk sagobok el. dyl., men dess fornhemul moste i alla fall antagas obestridlig, enär ordet i denna och närskylda betydelser ännu lefver hos de flesta Svensk-talande rundt om Östersjön, samt Finska och Bottniska vikarna. Gotländskan eger t. o. m. ingen annan benämning på detta djur, än käut l. kut, och de mycket stora, som gå långt ut till sjös, kallas gra-käutar. För öfrigt är wa ipf. af wega, dräpa, och was är den äldsta formen för war, ipf. af wara, Isl. wera, Got. wisan. — Vi hafva sålunda fulla bevis för Gotlands urgamla skattskyldighet under Svea konung, och det såväl från de skattegifvandes som från skattetagarens sida.

3. Tillägg till Guta Lag. — Dessa tillägg utgöras af de kapitel, hvilka uti den Schlyterska upplagan äro särskildt bifogade efter den yngre handskriften B., emedan de icke finnas uti den äldre A. Till dessa bör man äfven räkna alla de olika läsarter, som ifrån först nämnda handskrift finnas införda i noterna under texten. Språket är i denna handskrift mycket försämradt och vida mindre ålderdomligt, än uti handskr. A.; ja, mycket mindre rent, än man skulle tro om en afskrift, som uppgifver sig följa en urskrift af år 1470, särdeles om man jämnför det med språket i runinskrifterna från denna tid. Man kan således med skäl derutaf draga den slutsatsen, att språket blifvit ej obetydligt lämpadt efter språkbruket på ön omkring år 1587, då afskrifningen skedde.

---

Den rättskrifning, som här blifvit begagnad för dessa Gutniskans eller Forngotländskans förnämsta urkunder, har, såsom redan förut blifvit anmärkt, så mycket som möjligt blifvit bragt till enhet och följdriktighet, hvilket dock ingalunda utesluter en och annan afvikelse ifrån regeln i några enstaka fall, när sådana afvikelser varit grundade på förhållanden, som redan synas hafva vunnit stadga inom språket. Angående de reglor, som blifvit följda vid textens omskrifning, hänvisas till hvad derom utförligare är framstäldt i den Allm. Anmärkningen, ss. 59—64.

Någon gång har jag sett mig föranlåten att frångå den åsigt, som blifvit hyllad af min närmaste utmärkte föregångare i Lagens bearbetande, men det har aldrig varit utan stor tvekan som jag börjat fatta en afvikande åsigt, och städse först efter ett moget öfvervägande som jag vågat anse den för den rätta eller åtminstone såsom den sannolikare. Ehuru jag dels i noterna under texten och dels uti de påföljande Anmärkningarna redogjort för min afvikande mening i hvarje särskildt fall, samt ännu ytterligare kommer att vidröra allt sådant på sina ställen i den kommande Formläran och Ordboken; så torde det dock icke vara ur vägen att redan här på förhand i korthet omnämna några af dessa afvikelser, hvilka naturligtvis nästan uteslutande röra språket.

Prof. Schlyter yttrar (s. VI): ”Deremot bör märkas att språket i Gotlandslagen ofta är i grammatikaliskt afseende inkorrekt; och denna omständighet, som röjer början till språkets förfall, är ett vida vigtigare bevis emot en hög ålder”. Då nu så mycken vigt tillägges denna angifna inkorrekthet i grammatikalisk afseende, såsom bevisande språkets förfall och sedan Lagens mindre höga ålder, så faller det af sig sjelft, att i samma mon som man kan motbevisa denna grammatikaliska oregelbundenhet, detta språkets påstådda förfall, desto mera försvagas också det bevis, hvilket man derifrån velat hemta för Lagens mindre höga ålder. Då de grammatikaliska inkorrektheterna särskildt blifvit nämnda, blir här ingen fråga om allt det, som kan hänföras till skrif- och rättstafningsfel, i hvilket afseende GL. också ingalunda kan anses sämre än den eljest som äldst bland landskapslagarne helsade Vestgöta-Lagen. Det är högst sannolikt, att en del af dessa påstådda språkfel angifvas i början på s. IV, der mot slutet af listan på skrif- och staffelen läses följande: ”Feminina tillägga efter u i gen. och dat. ofta r, såsom bandur, fyþur, gatur, kunur, kirkiur, waitslur ols &c. för bandu &c.” Men detta r är alldeles icke ditkommet genom något skriffel, utan är tvärtom en verklig ålderdomens perla, en af de högsta prydnaderna för Gutniskan och ett af de mest afgörande vittnesbörden för dess höga Germaniska adel. Men då denna ändelse, med endast ett par högst sällsynta och hittills nästan obeaktade undantag, inom hela den Nordiska fornlitteraturen endast förekommer i Gutniska språkqvarlefvor, var det icke att undra på, om hon kunde blifva förbisedd af äfven en föröfrigt så noggrann forskare; särdeles som syftemålet med hans arbete sträckte sig vida längre, än blott till språket. Detta förbiseende har likväl vållat något missförstånd i fråga om dessa femininers casus, samt till följe deraf om de casus, hvilka styras af vissa præpositioner. Gutn. har nämnl. bibehållit detta r såsom slutljud för de svaga femininernas genitiv-ändelse i sing., och hvilket således, efter hvad man just härutaf kan sluta, i en aflägsen förhistorisk tid har tillhört hela det Nordiska språket, men hvilket eljest nästan öfver allt bortfallit, utom i Gutniskan. Men denna ändelse på -r, eller på -ur, om näst föregående sjelfljud medtages, tillkommer i Gutn. aldrig hvarken dat. eller acc. sg., men deremot alltid gen. sg., och det utan allt undantag, utom då den står såsom förste del i ett sammansatt ord.

Detta r har också den mest giltiga hemul i de äldsta Germaniska språkförhållanden. I Got. äro uti den feminina declinationen af detta slag de 3 casus, gen. sg., nom. och acc. pl., till ändelsen lika, och slutande på -ons. Då nu i all Nordisk tunga detta n bortfallit och o öfvergått till u och s till r, kunde utaf detta -ons icke blifva något annat än -ur. Detta har också skett uti nom. och acc. pl., men gen. sg. har dessutom förlorat sitt slut-r, så att af det Got. sg. wiko, gen. wikons, nom. pl. wikons, acc. wikons, har blifvit ett allmän-Nordiskt wika, g. wiku, n. pl. wikur, a. wikur. Ett undantag ifrån denna Nordiska allmännelighet har nu, som nämndt är, allenast Gutniskan att uppvisa, i det hon bibehållit alla dessa 3 casus lika och på -ur, och således har t. ex. kirkia,^[13] g. kirkiur, n. pl. kirkiur, a. kirkiur. Denna form för gen. sg. i det sv. fem.^[14] är den enda i GL., och iakttages alltid, utom i sammansättningar, der den åter städse bortkastar sitt -r, utom uti det enda ordet waitslur-ols, samt kanske i runinskriften N:o 50 kirkiur-presta och kirkiur-tawegh. Jag har här redan ett par gångor antydt, att Gutn. likväl icke är alldeles ensam om denna sällsynta casual-ändelse. Hon träffas nämnligen också å 4 Svithjodska runstenar, af hvilka 2 finnas i Uppland (Lilj. N:o 71 och 2011) med namnet Ikur g. sg. af Ika (Inka l. Inga) f., 1 i Gästrikland (Lilj. 1054) med namnet Runur g. sg. af Runa f., samt 1 i Södermanland (Lilj. 871) med kunur koþrar, Isl. kunu góðrar g. sg. f. (den goda qvinnas). Dessa fyra intyg från sjelfva det gamla Nordiska hufvudlandet Svithjod äro högst vigtiga, då de bevisa, att ändelsen verkeligen en gång varit Fornsvensk och således äfven allmänt Nordisk.^[15] Men icke nog med denna hemul af forno; ändelsen lefver dessutom ännu i dag qvar i Gotländskan i några talesätt, ehuru, förunderligt nog, nu mest i sammansättningar. På Fårö, Gotlands språktrognaste del, säges ännu: ga til körkur (Gutn. ganga til kirkiur), akur-döina åk-dyna (af aka f. åkdon), simpur-nät simpo-nät, och särdeles i en mängd fogelnamn, såsom: hynur-, krakur-ägg (Isl. hænu-, kráku-egg) höns-, kråk-ägg, giausur-ägg fiskgjuse-egg, m. fl.; samt af ett st. fem. gasar-ägg (Fornisl. gásar-, nu gæsar-egg) gås-ägg.

Det nämndes, att, till följe af missförståndet angående denna ändelses rätta beskaffenhet, misstag blifvit begångna vid bestämmandet utaf de casus, hvilka styras af vissa præpositioner. Detta gäller dock egentligen blott om tvänne af dem, nämnl. millan (-li, -lum) och til, mellan och till. I Glossarium till Gotl. Lagen läses om den först nämnda præpositionen: ”Millan præp. cum gen. vel acc.” På alla de anförda ställena äro genitiverna otvifvelaktiga, med undantag blott af två, der det styrda ordet ändas på -ur, och derföre torde det just vara dessa, som föranledt uppgiften, att millan äfven styr acc. I kap. 25 är fråga om skogstvister, och om huru mycket hvar och en egare skall hafva af ofruktbar jord, när skog och myr med sina gränsor mötas ”mellan stubbe och starrtufva”, d. ä. mellan fast, trädbärande mark och sid, starrbärande, hvilket uttryckes sålunda 19. 38: þar sum þaun (de) mytas millan stumbla ok star-þufur, och öfversättes med: ”der som de mötas mellan stubbar och starrtufvor”. Orden tagas således bägge såsom stående i acc. pl., och detta var så mycket lättare att falla på som dessa bägge ord ändas just på samma sätt i acc. pl. som i gen. sg., så snart man nämnl. antager -ur för att äfven tillhöra denna senare casus; stumbli m., heter nämnl. stumbla både i g. sg. och acc. pl., och þufa f., heter þufur i både desse casus. Med antagandet af -ur såsom genitiv-ändelse undviker man då att förutsätta brott på en så genomgående Fornnord. språkregel som att millan städse styr genitivus. Det andra fallet träffas i GS. k. 5, der det står 35. 2: millan Walborga-messur ok helguna-messur, der messur naturligtvis ej kan vara något annat än gen. sg., ehuru det i Gloss. kanske tages såsom acc. sg.

Om den andra præp. til antages åter, att den styr både gen., acc. och dat. Det är öfverflödigt och blefve allt för långt att här ingå uti en utförlig undersökning af hvarje särskildt fall, och jag åtnöjer mig derföre med att allenast hänvisa läsaren till alla de ställen, der til med gen. på -ur förekommer. De äro dessa: 8. 7 til bandur sennir till sin fredskrets, 17. 14 til festur till trolofning, 14. 17 t. fyþur till föda, 21. 18 t. gatur till gata, 19. 17 t. giptur giftermål, 5. 31, 7. 27, 23. 15, 26. 14 t. kirkiur kyrka, 34. 7 t. kristnur kristendom, 29. 20 och 35. 3 t. messur messa; — dessutom träffas denna gen.-ändelse i följande ord: 9. 12 þa þarf hann hwatki wegsl eþa bandur (þorfa tarfva styr gen.), 18. 11, 15 och 17 af kunur hafþi af qvinnas hufvud, nestla kunur qvinnas häkt-märla, slitr þu snoþir kunur sliter du qvinnas snodder; och sluteligen: 19. 10 til waitslur-ols till gästabuds-öl, dryckeslag. — Uti ett enda fall, men knappast också mer än i detta enda, kunde man möjligen anse sig ega något skäl att tvifla på genitiv-egenskapen hos ändelsen -ur, nämnl. uti kap. 13, der det står i handskr. A.: (7. 27) þa flyin .... niþiar .... til þairi kirkiur, sum .... då måga fränderne fly till den kyrka, som m. m. Då þairi (Isl. þeirri) är dat. fem. af pron. demonstr. þann, þaun, þet den, det, så faller man lätteligen på att anse kirkiur som skriffel för kirkiu, och får sålunda til att styra dat. Men lika lätt är det ock att anse felet ligga i þairi (ty skriffel är för handen i ett af orden) och att detta borde vara þairir. Någon sådan form af ordet finnes väl icke annorstädes i GL:s handskr. A., men språket har omöjligen kunnat hafva någon annan ändelse i gen. sg. f., än just þairir (Isl. þeirrar), emedan denna form alldeles öfverensstämmer med de motsvarande feminina pronominal-genitiverna i GL., såsom: 8. 12 annir Isl. einnar unius, 20. 29 annarir Isl. annarrar alius, 8. 8 sennir Isl. sinnar suæ. Det är dessutom så mycket mera säkert, att det allenast är genom skriffel som här kommit att stå þairi, för þairir, som handskr. B. just på detta ställe har den rätta formen teirir (af mig skrifven þairir). ^[16] Det kan möjligen tyckas, att denna sak här blifvit behandlad med allt för stor vidlyftighet och omständlighet; men en viss fullständighet kan utan tvifvel behöfvas, när det gäller att så godt som första gången och då en gång för alla genomföra beviset för ett så märkligt språkförhållande, samt att hemula en under så lång tid alldeles förbisedd casual-ändelse för det Nordiska språket.

Å det ofvan anförda stället i Gotl. Lagens företal (s. IV) anmärkes vidare emot språkets regelbundenhet följande: ”Såsom en grammatikalisk egenhet må anmärkas att genitivus stundom förekommer i stället för accusativus eller nominativus, såsom: firi fiauratigi nata kap. 16: 2 (här s. 10. 1 och 5), briautr yfrsta banda k. 26: 8 (s. 21. 12), firi hepta-launs, taki so launs k. 43” (26. 29), och dessa hållas trol. för genitiver, åtminstone till formen, ehuru det anses, att de egentl. hade bort vara accusativer; — och sluteligen tillägges: ”siextigi marka silfs Hist. k. 2” (32. 38), der gen. pl. marka anses rätteligen hafva bort vara nom. (markr). Härtill kunde ytterligare hafva lagts genitivformen bloþs (i betydelse af slägt, blodsband), som synes oriktigt användt 14. 30 miþan bloþs (för bloþ nom.) ir til, 14. 85. þann, sum bloþs (för bloþi dat.) ier nestr, och 15. 27 iru beþin bloþs (för bloþi dat.) iem-ner äro de båda lika nära i slägten, i afseende på blodsbandet. — Till försvar för de anförda genitiverna uti talesätten firi hepta-launs, taki so launs vet jag intet att andraga, såvida icke till grund derför skulle ligga någon för länge sedan glömd stark ellips, i senare fallet kunde man kanske tänka på ett taki so til launs; men kanske bero de blott på ett genom skriffel tillkommet s. Nästan likadant torde förhållandet vara med bloþs, ehuru denna genit. snarare tyckes se ut som en stelnad form efter ett fordom fullständigare talesätt; kanske har det utgjort första delen af ett sammansatt ord (bloþs-kyn, -ætt, eller något annat nu okändt)? Det är derföre som jag ej vågat bortstryka detta s vid min omskrifning af texten.

Förhållandet är deremot ett helt annat med de under tvifvel framhållna genitiverna nata, banda och marka. Nata och marka kunna väl icke försvaras i den ställning, i hvilken de nu stå; men de kunna dock lätteligen förklaras såsom grundade på äldre, men inom Gutn. redan då småningom utdöende språkförhållanden; — banda kan deremot både förklaras och försvaras. — Det Isl. tigr st. masc., som äfven har formen tugr, togr, ett tiotal, decad, ligger till grund för tíu (tihu) och är det samma som Got. taihun (för tihun), decem (dekem), decas, δέχα, δεχάς; och i förening med detta substantivum bildade enheterna sedan de högre cardinal-talen. Ursprungligen böjdes de första 4 cardinal-talen (1—4) såsom adjectiver, svarande till tigr; de andra enheterna voro oböjliga, men tigr böjdes i alla fall, t ex. þrír tigir nom., þriggia tiga gen., fióra tiga acc., fimm tigum dat. o. s. v. Sedermera stelnade dessa lefvande former uti de döda och oböjliga þriátigi, sextigi, af hvilka sluteligen blefvo þriatíu (trol. af acc. tigu, tihu), sextíu, tretio, sextio. Så länge tigr lefde ett sjelfständigt substantiviskt lif, styrde det det ord i gen., hvars antal det bestämde, t. ex. nom. þrir tigir manna, gen. fiögurra tiga manna, acc. sex tigu marka 60 marker. De oböjliga tigi och tíu brukades sedermera såsom adjectiver, t. ex. þriátigi menn, sextíu merkr o. s. v. Sådan har gången varit inom Isl., och det är sannolikt att det har tillgått på samma sätt inom FnSv. Men under öfvergångsskedet kan en förblandning af formerna mycket lätt hafva skett, särdeles när en yngre tids afskrifvare skulle återgifva en äldre tids verk, då de stundom afskrefvo urtexten forntroget, stundom omskrefvo och ändrade ett uttryck, låtande ett annat qvarstå oförändradt. Det är troligt att de anförda ovanliga formerna äro alstrade under sådana förhållanden. Först har det sagts t. ex. firi fiaura tigu (acc.) nata (gen.), sedan blef det firi l. um fiauratigi (oböjl.) netr (acc.), såsom samma handskrift har 7. 27. På samma sätt förhåller det sig ock med det andra exemplet: först hette det på Gutn. siex tigir (nom.) marka (gen.) silfs, alldeles som Isl. sex tigir marka silfrs, så vardt det under mellanskedet 32. 38 siextigi marka silfs och 35. 14 gialdin fiauratigi marka penninga, samt sluteligen 32. 39, 40 konungr hafi fiauratigi markr (acc.) silfs af þaim siextigi nl. markum (dat.) Uti meningen firi fiaura-tigi nata skulle, i det yngre språket, præp. firi verka på nata och styra det i acc.; men så får man icke tänka sig saken här, utan firi verkade ännu på tigi, hvars substantiviska väsende då ännu likasom kändes.

Sammanhanget med banda är lättare utredt. Ordet förekommer 2 ggr i kap. 26, först 21. 3 garþr .... half-þriþi elna haur til yfrsta banda, gärdesgård halftredje aln hög till öfversta b., och 21. 12 briautr (þu) yfrsta banda, bryter du öfversta b. I öfversättningen tages detta banda på första stället såsom gen. pl. och på det andra såsom acc. pl., men oriktigt skrifvet såsom gen. pl. (se Gloss.), af band n. band. Men orden stå icke i pl. (åtminstone icke det senare), de komma icke af band och de betyda icke egentl. band. Betydelsen är nämnl. här strängt taget icke band, utan hank, vidja, störband, och i denna bemärkelse träffas ordet icke på flere än dessa två ställen i hela GL. Men ännu lefver uti Gotl. ett helt annat sjelfständigt, ehuru närskyldt ord, nämnl. bandi eller bande pl. bandar sv. masc., som endast har betydelsen af gärdesgårds vidja, hank, störhank, och då kan det väl icke vara något tvifvel underkastadt, att det ju icke skulle vara just samma ord, som vi här hafva för oss i Lagen. På senare stället kan banda således icke vara något annat än acc. sg., och på det förra gen., samt då trol. också sg.,^[17] ehuru det väl möjligen äfven kunde vara pl., och kommer efter all sannolikhet af bandi sv. m. Gutniskan eger således trenne substantiver af roten band, alla af olika kön, nämnl. detta bandi, g. banda sv. m., hank, banda, g. bandur sv. f., fredskrets, likasom innesluten (bunden) plats, och band g. bands st. n., band.

Men det finnes äfven några andra ord, angående hvilka skulle kunna framställas en mening, som något skiljer sig ifrån den, som hyllas i Gotlands-Lagen eller dess Glossarium. Uti detta sist nämnda finnes upptaget ett subst. skipt n., hvilket dock snarare torde vara supin. af verbet skipta skifta. Det läses blott på ett enda ställe, 22. 42, och i detta sammanhang: Engin Gutnisks manns sun far skipt af feþr, þau et hann baiþis, ingen — — får skiftadt (eg. skiftat, sup.) el. skifte (Schlyt.) af (nl. sin) fader, ehuru han begär det. Ordställningen med verbum i præs. eller ipf. och ett sup. förekommer ej sällan i GL. och GS., ehuru Svenskan nu för tiden i dylika fall fordrar n. prt. pass. eller ännu hällre infinit. i stället för supin. Jag håller nämnligen före, att anförda skipt lika säkert är sup. som 22. 19 iru bryþr... flairin ok hafa skipt äro bröderne flere och hafva skiftat. Likaledes uti följande: 10. 7 windr (kan) ai drotin (l. 26. 7 hann) aiþi uppihaldit, 12. 4 windr ai (mandr) wapni uppi-wegit, kan ej mannen upplyfta vapnet. Här är, såsom man ser, sup. och icke n. prt. pss. tillstädes; men ännu tydligare visar detta sig uti följande fall, hvaruti dessutom præs. far äfven användes nästan såsom ett slags hjelpverbum, likasom far och windr i det föregående: 15. 36 engin þy-sun far sik gyt (sup. af gyþa) til luta, ingen oäkta son (eg. trälinno-son) kan genom bevisning om sin börd vinna arfsrätt (eg. får sig godgjord till arf); — gyt är här sup., ty om det skulle förvandlas till prt. pss., så blefve det: far sik gytan (l. gyþan). Likaså: 32. 31 engin þaira fikk friþ gart, ty participialt taget skulle det blifva fikk friþ garran, en ordställning, som deremot är ganska vanlig uti Isländskan.

Det i GL. felande, men i GLT. efter handskr. B. upptagna kapitlet om köp af trälar, börjar med dessa ord, enligt handskriftens rättstafning hos Schlyter, s. 108: Kauper tu mans man i gard thin. Då här just är fråga om trälköp, så kan uttrycket mans man icke i det hela betyda något annat än träl; men hvilken betydelse hafva dessa ord hvart för sig? Alle äro ense om, att mans eller rättare manns är gen. sg. af mandr l. maþr m., menniska, man; men ordet man betraktas deremot i Glossar. till Gotl. L., oväntadt nog, såsom neutr., och det göres sålunda till samma ord som det Isl. man n., dock utmärker ett vidsatt frågetecken någon tvekan. Detta man kan här likväl omöjligen vara något annat än masc., och det bör derföre skrifvas mann. Att detta dubbla n verkligen tillhör ordets stam, synes redan af kapitlets öfverskrift: Af manna kaupi; och att dess kön icke är neutr., utan masc., visar sig alldeles afgjordt af följande ställe, der frågan endast är om samma man (rättare mann); þa en hann warder brigder i heldi, þa haiti (l. ”huti”) þu sala þinn.... gieri hann þa mann (l. ”man”) þir haimulan. När nu adj. haimulan står i acc. sg, m., och när pron. hann dessutom användes på detta man, så lär intet tvifvel vidare kunna uppstå om denna sak. Det som har orsakat missförståndet är först, att ordet städse (utom i manna g. pl.) skrifves man, med blott ett n (men det tillhör just handskr. B. att sällan skrifva dubbel bokstaf i utljudet); och sedan, att det en gång skrifves mans man, alldeles såsom uti Isländskan, der man verkligen är neutr., t. ex. uti Grotta Sången (Sn. Edda, Hafn. 1848, s. 378) säges om Fenja och Menja: þær ero at Froða at mani hafðar, de äro hos Frode såsom trälinnor el. i träldom hållna. Betydelsen af vårt manns mann är sålunda: en mans man, eller en menniska, som är en annan menniskas egendom.

Ordet oyri (l. oyrir?) är ett masc., hvaraf alla casus förekomma i handskr. A., utom nom. och gen. sg., hvilka dock just äro de vigtigaste för bestämmandet af böjningsformen. Utaf 5. 16 þa bytir drotin þria oyra ser man, att det är masc., men frågan är huruvida det böjes starkt eller svagt, d. v. s. om det, i likhet med det Isl. eyrir, eyris, eyri, eyri, i sing. böjes oyrir, -ris, -ri, -ri (plur., hvaraf alla casus finnas, afgör intet i frågan), eller om det böjes oyri, -ra, -ra, -ra. Schlyter förklarar sig för det senare, ehuru de uti A. befintliga dat. och acc. sg. (13. 22 och 18. 26) låta oyri, ja, ehuru de likaledes uti B. eller GLT. (37. 34 och 37. 38) hafva samma form, och deras böjning således synes vara stark. Men skälet till antagandet af svag böjning är, att ordet en gång, nämnl. i B. (37. 36), finnes med den till utseende svaga nom. sg. oyri, och på grund deraf förklaras oyri vara skriffel för oyra^[18] alla gångor, det förekommer i dat. och acc. i båda handskrifterna. Men först kunde väl antagas, att oyri på detta enda ställe i den jämnförelsevis unga och föga forntrogna handskr. B. kunde vara skriffel för oyrir, sedan att ordet väl kunde hafva bibehållit stark böjning för öfrigt, ehuru nom. förlorat sitt r;^[19] och sluteligen att det väl kunnat böjas starkt, ännu när A. skrefs, ehuru det blifvit svagt, när B. skrefs eller afskrefs. Redan på grund deraf, att i hela A. icke finnes ett enda exempel på svag böjning, men väl två på motsatsen, skulle man väl kunna antaga för mest sannolikt eller nästan säkert, att ordet haft stark böjning; men detta har dock först blifvit en alldeles afgjord sak, när man ihogkommer, att äfven den st. gen. sg. oyris blifvit funnen på en runsten i Flairinge, på hvilken det omtalas, att en Hegvald gaf et ouris (oyris) laihi^[20] till den helga kyrkan. Ordet paskar, hvilket i Gutn. saknar sing., liksom öfver allt i fornspråket, träffas blott tvänne gångor (6. 32 och 7. 37), och det i förbindelsen eptir paskar. Det är derföre fem. och ej masc., ty eljest skulle formen vara paska; men det oaktadt sättes det i Gotl. L:s Glossar i fråga, att könet kan vara masc., troligen på grund deraf, att det i Ö. Göt., Söderm. och Vestm. Lagarne är masc., och i V. Göt. Lag. en gång står som masc. (II. K. 65, men i not. 93 derstädes står som fem., och likaså III. 104), hvaremot endast fem. æpti pascher förekommer i Uppl. L.^[21] — Utaf aln förekommer ingenstädes n. sg., men dess form antages i Gloss., efter några andra Landsk. Lagars föredöme, att hafva varit elin; som dock nom. sg. eln nu blifvit funnen å Guta-alnen (GR. N:o 204), torde denna form böra antagas såsom den rätta.

Ju ringare till omfånget och således mindre ordrika de urkunder äro, på hvilka hela vår kännedom om ett visst språk hvilar, desto oftare händer det att vi stadna i villrådighet, än angående ett eller annat ords kön, än angående formen för flere eller färre casus, o. s. v. Man nödgas då försöka att gissa eller sluta sig till det möjligen rätta på grund af jämnförliga förhållanden inom språket sjelft eller inom andra befryndade tungomål. Det är ganska naturligt, att en sådan osäkerhet ofta skall vara för handen inom ett så urkundfattigt språk som Gutniskan, så att man der ofta nog får öfva sin skarpsinnighet på sådant, och misstag äro dervid nästan oundvikliga. Desto mera välkommet är det då, om tviflen kunna häfvas genom senare upptäckter eller iakttagelser, såsom nyss i några fall skett. Här följa ytterligare några försök i samma väg.

Uti Rydqvists Sv. Spr. Lag. har redan uppmärksamheten blifvit fäst derpå, att den i GL. icke förekommande Gutn. inf. till sjunka ej kan, såsom Schlyt. antager, hafva haft formen siaunka, utan i stället sinqwa, hälst det på Gotl. än i dag heter sinka, och dessutom moste hafva liknat GL:s stinqwa. Likaså har förenämnde Förf. vederlagt antagandet, att fem. blotan, uti pl. kunnat hafva formen blotir (hvilken förutsätter en sg. blot f.), utan i stället blotanir.^[22] — Inf. till prt. lustin (12. 30) bör vara liausta (iau af iu), icke lysta, om ock denna form skulle finnas i öfriga LL., — hälst ljudet ännu finnes uti det beslägtade Gotl. liaustur n., ljuster, Isl. lióstr. På grund af GL. 11. 38 skieldr st. præs. antages skielda skallra, skramla, såsom infinitivens form; men denna har dock nödvändigt varit skella, som Isl. skella (ipf. skall). Detta d tillhör nämnl. icke ordets rot, utan är blott i præs. inskutet för välljudets skull, hvilket alltid sker i Gutn. mellan l och r, n och r, likasom b af samma orsak oftast inskjutes mellan m och l, m och r. Denna välljudsregel var äfven gällande i många Sv. fornskrifter, liksom den ännu är det i Gotl. och till en del i Svenskan. Exemplen i Gutn. äro talrika, såsom: aldra för allra g. pl. allas, faldr ps. faller, mandr man, sandr sann; (h)umbli, jf. Isl. humall humle (men deremot saknas det 12. 1 och 13. 17 i þumlingr tumme, och 16. 8 i gamlar f. pl., som nu i Gotl. låta tumbling, gambler), stumbli, Gotl. stumbli stubbe; äfvenledes hambri dat. sg. af hamar, Gotl. hamar, pl. hambrar hammare (el. rättare hammar), sembr ps. af semia åsämjas, kumbr, Gotl. kumbr l. kumbur, i LL. kumbær, kombær kommer, o. s. v. Stundom är det likväl rätt svårt eller nästan omöjligt att afgöra, huruvida detta välljudsinskott verkeligen tillhör ordets rot eller icke; det förra är kanske fallet uti de anförda orden sandr (jf. Isl. sannr l. saðr, Forn-Engl. (A.-Sax.) sóð, E. sooth), stumbli, jf. Is. stofn, stubbi, stubbr (för stumbr?) stubbe och stump. Ganska förvillande blifver detta, när läppljudet verkeligen tillhört urroten, men derpå i något språk förlorats, och sist åter med tillhjelp af denna välljudslag åter insmugit sig. Sådan är t. ex. händelsen med tandr m. (hvartill man kan sluta af 12. 38 och 13. 4 tendr pl.), hvilkets d i Gutn. alls icke tillhör roten, såsom uti de fornaste språken: Sanskr. dantas, Litau. dantis, Got. tunþus, FnhT. zand, Lat. den(t)s, m. fl. Att likväl d icke mera är rotens utljud, ses af 10. 19 tannum dat. och gen. uti 10. 32 och 37. 9 tanna(-spur). Märkeligt är, att Gutn. ensam bland alla Nordiska tungor har kunnat bibehålla detta ords masc. kön, liksom uti alla de nyss uppräknade fornspråken, med undantag af Litauiskan, der det vacklar mellan masc. och fem.^[23] Uti timbr, FnhT. zimbar timmer, är b rotfast; men de i Gloss. till Gotl. L. antagna nominativerna aumr dålig (Gloss. till Sm. L. ömber, eg. ömmande, öm) och barmr barm hade bort skrifvits aumbr, Gotl. aumbur (ond, arg) och barmbr, likasom. dombr dom, ormbr orm och warmbr varm, ainsambr ensam (Gotl. i masc. warmbur, ainsambur l. -br). Domari hade ock bort skrifvas domeri, liksom rauferi röfvare, hunderi n. härad, samt GR. N:o 3 maisteri och 137 kiallera acc. Fiurir fyra, kan ej vara rätta formen, utan fiaurir, då 10. 23 fiaurum dat. och fiauratigi kunna uppvisas, ehuru den Gutn. förvandlingen från iu till iau icke finnes i fiurtan (trol. för positionens skull) eller i fiugur n., hvilket kanske rättast borde skrifvas (såsom 10. 17) fiuggur (måhända för fiuþgur, och detta för fiuþwur, jf. Got. fidwor, fidur-, FnE. feower, fyðer-, Sanskr. ćatur, ćatvâr, Litau. keturi, quatuor). — Då det ännu i Gotl. låter kvikur, så borde detta Gutn. adj. trol. äfven skrifvas qwikr lefvande, qvick, ej qvikkr såsom i Gloss. Der antages också ett verbum noytga, på grund af det troligtvis blott genom skriffel tillkomna 10. 9 noytgat sup., men hvilket väl bör vara noyþga nödga, då det uppstått genom omljud af nauþ nöd.

Uti GS. 33. 34 förekommer uttrycket firi niþan klintu, och i Gloss. antages detta klintu för dat. sg.; om niþan angifves blott, att det är adv., hvilket det också kan vara, när det står ensamt, men någon tveordig eller sammansatt præp. firi niþan omnämnes ingenstädes. En sådan är dock här för handen, och den styr då klintu i acc., liksom Isl. fyrir niðan och alla de præp., som äro sammansatta af fyrir och ett ortadverbium. Firir niþan är derföre ett lika godt Gutn. adv. som det såsom sådant 33. 3 erkända firir utan. Men härutaf följer då äfven, att ingen tvekan kan finnas, huruvida nom. till klintu varit klint eller klinta, emedan acc. klintu icke kan förutsätta någon annan form än den svaga klinta. — GLT. har 37. 5, 6 þa byti halfu maira þan sakir wird; Schlyt. föreslår, att här bor läsas þan sakr warder och öfversätter: ”då böte den, som varder saker, dubbelt mera”. Men då troheten emot gamla handskrifter, hvilkas författare icke längre kunna framstå och försvara sin mening, oeftergifligen fordrar, att ett förment felaktigt ställe aldrig skall ändras mera, än som är alldeles nödvändigt, för att få en antaglig mening, eller om felet är alldeles uppenbart, så torde detta möjligen kunna behandlas med en ännu lättare hand. Schlyt. tager þan som pron., sakir som adj. och wird som verbum. Jag hemställer, om man ej skulle kunna anse þan för conj., sakir och wird för substant.? Öfversättningen blefve då: Böte då hälften mera än saks (sakens) värde. Sakir vore då g. sg. af sak, med till i från a försvagadt ändelsesjelfljud, liksom annarir, annir och þairir (se ofvanf. s. XVII). En invändning kan dock göras emot detta tolkningsförsök, hvilkens stora vigt jag till fullo erkänner. Ordet sak skulle nämnl. då här få den uti gamla lagskrifter ovanliga betydelsen af sak, föremål, res; ehuru det eljest blott betyder mål, böter, skäl, caussa, mulcta, ratio. Det frågas dock, om man icke här äfven kunde taga det i betydelsen mål, nämnl. såsom det, hvarom hela rättegångsmålet hvälfde sig?

Ett annat ställe, sannolikt äfven med förderfvad text, förekommer i k. 20: 14, der det handlar om oäkta sons arf, och hvarom stadgas, att ingen sådan genom något slags bevisning i afseende på sin börd kan vinna rätt till arf, såvida han ej har infödd Gotländsk både fader och moder, och han bör då bevisa med skrifven ättartafla, att tre af hans förfäder efter hvarandra äro Gotländske, hvaruppå uti A. följer: (15. 39) þa liautr sun þairi þriggiu lutu meþ niþium. Då detta ser ut att innehålla grammatikaliska orimfigheter, så föreslår Schlyt. att läsa: þ. l. s. þan(n) þriþia lut m. n., samt öfversätter: då ärfver den sonen en tredjedel med slägtingarne. Kanske har också häruti träffats det rätta, då detta stadgande, sålunda förstådt, i det närmaste lär stämma in med hvad andra lagar bestämma i liknande fall. Men om det icke vore alldeles omöjligt att antaga, att en annan slags arfsrätt i förevarande fall kunde hafva gällt på Gotland, hvilkets lag ändock innehåller åtskilliga andra egendomliga bestämmelser, så kunde man äfven tänka sig ett annat sätt att tolka detta svåra ställe, hvarvid vida mindre våld gjordes på språket i texten. Man ändrar då blott slutbokstäfverne i de två första af de tre tvistiga orden, och meningen får denna lydelse: þa liautr sun þaira þriggia (g. pl.) lutu (a. pl.) miþ niþium; då ärfver (eg. ljuter, får) sonen desse trennes (nl. förfäders) arfslotter med (de öfrige) slägtingarne, d. v. s. en sådan son får då, i mon af sin närhet i slägten och i förhållande till öfrige medarfvingars antal och rätt, taga arf efter sina förfäder i tre led, men icke längre tillbaka, t. ex. om det skulle utgå från det fjärde ledet. Skulle icke något sådant låta tänka sig såsom, en möjlighet?

Ännu ett par sådana dunkla ställen må vidröras. I början af k. 13 handlas det om den, som efter begånget dräp, begifver sig in uti sin utsedda fredskrets (banda). Det bestämmes huru gränsen bör dragas genom skogen midt emellan de tre gårdar (haimþorp), som få ligga inom denna hans fredskrets, och andra gårdar, som (7. 33) ”annat vegscogs liggia”, såsom det står i A., hvaremot B. har det begripligare ”annan wegh till schogs” &c., och hvilket Schlyt. också öfversätter: som ligga på andra sidan om skogen. Häremot är intet att anmärka, liksom ej häller mot läsningen i B., utom att man väl också kan tänka sig, att vegs, äfven utan præp. til, kan tagas såsom ett slags adv., liksom t. ex. 19. 26 laþigs om våren (g. sg. af ett gammalt laþigr m., vår, Gotl. lading m., Dalska lådig och låding m.), m. fl. — Uti k. 39 säges, i fråga om oqvådinsord: Skymfar man annan med sådana inför hela socknen &c. (26. 10) ok far asannat gart, þa byti hann &c. Att här blott saknas ett nekeord, synes antagligt, och är det derföre oväntadt, att Schlyt. går ifrån läsarten i B. ok far ey sannad gart, och i stället föreslår att läsa: ok far ai (nl. mann) sannan (a. sg. m., öfverbevist) at (derom). Mig synes enklare att följa B. och läsa: ok far ai (nl. þet) sannat (a. sg. n. prt.) gart (sup.), och får ej det (nl. oqvådinsordet) sannadt gjordt, d. ä. kan ej fulltyga det skymfliga tillmälet.^[24] Eller också kunde man antaga denna läsning: ai a-sannat, likasom åsannadt, af ett verbum asanna. Detta sanna, Isl. sanna och Dansk. sande betyder bevittna eller bevisa sanningen af, och denna betydelse ligger också ursprungligen i talesättet: sanna mina ord! — De båda orden siau netr sju dygn antages i Gloss. städse såsom ett sammansatt ord (i likhet med LL:nes siunættingr, Isl. siaunættingr), uti talesätten: 20. 23 i samu siau natum, 24. 3 firi siau nata frest, samt 35. 19 siau netr firi lipstemnu skulu .... menn, och 35. 21 þa skulu þair enn biþa siau netr. Denna sammanslagning synes vara alldeles obehöflig i de två första fallen, och knappast antaglig i de tvänne sista. Uti GR. II. N:0 106 är det åtminstone alldeles omöjligt att tänka sig en slik förening till ett ord; der läses nämnl. om en Petar Kauparfa : hann do siau natum efter ny, han dog 7 nätter efter ny(måne).

Uti Gutniskan förekomma några alldeles egendomliga ord, hvilka icke igenfunnits i någon annan Nordisk fornskrift, och af dessa äro t. o. m. några så sällsynta, att ingen forskare, såvidt bekant är, hittills ens återfunnit dem i något annat Germaniskt språk, och Schlyt. yttrar äfven om några, att deras väsende är honom fullkomligt obekant. Ett och annat uppgifves i Glossar. till Gotl. L. att vara funnet ännu lefvande på Gotl., ehuru den angifna formen synes utvisa, att Förf. icke alltid träffat personer, som varit riktigt hemma uti den renaste Gotländskan och dess uttal.^[25] Om några af dessa sällsynta ord följer här en och annan ytterligare upplysning.

Verbet briska föröka; 34. 10 briskaþus kirkiur kyrkorna förökades (i antal). Verbets egentl. betydelse torde vara tillväxa. Detta är nämnl. sannolikt ett ord, som rätteligen skulle hafva vr i uddljudet; men då detta v framför r ännu i dag icke faller sig lätt för öboarnes mun att uttala, så behandlas det på ett af följ. tvänne sätt: antingen bortkastas det såsom uti Isl. och fordom i Gutn., såsom räka, Gutn. och Isl. reka, vräka, rak n., vrak, eller ock hårdnar det till b, såsom brak (l. rak) vrak, brala, vråla, bräida vrida. Briska är således säkerligen det samma som Got. (ga-)wrisqwan bära frukt (tillväxa, blifva stark), af hvilken ordstam troligtvis komma de Sv. rask, riska (en hastigt uppväxande svamp) och löf-ruska (yfvig qvist), samt de Isl. röskr (röskwari, rõskwastr) rask, och roskinn, vuxen.^[26] — Gang-fempni och Runn-fempni (12: 5, not. 1) förmåga, färdighet, kanske rättare raskhet, snabbhet att gå, springa (ränna). Slutordet fempni synes stå för ett äldre fimpni, bättre fimni f. med betydelsen snabbhet, raskhet, hvilket tyckes vara utgånget från ett adj. fimin, rask, snabb (liksom Isl. kristni kristendom af kristinn, sanngirni billighet af sann-giarn, m. fl.), och det är bildadt af Isl. fimr snabb, rask, celer, dexter, hvilket på Gutn. skulle låta fimbr.^[27] Det är detta välljuds-b, som, hårdnadt till p, häftar vid fimpni l. fempni, alldeles såsom b uti præs. sembr (35. 17) först för det följande t blifvit till p uti 23. 18 sempt sik, men på slutet liksom af gammal vana ändock sitter qvar äfven sedan t afnötts uti (19. 16, 31. 2 not. 1) semp sik.

Hogsl n. en viss summa, hvilken fadren skulle gifva sitt oäkta barns moder. Ordet skulle möjligen kunna härledes af haugr hög, emedan han genom detta bidrag erkände och likasom upphöjde henne; o kan komma af au, liksom 34. 19 Leon-kopungi af 7. 35 kaupung, eller såsom när man ännu på Gotland önmsom säger (gården) Kauparva och Koparva, Gauthems och Gothems socken, och städse Hoburg för Haugburg. Men man skulle äfven kunna tänka på det i äldre Frostathings-Lov IX. 25 (Norges gamle Love I. s. 215) förekommande ordet fyrir-hyggsla f., omsorg (af hyggia tänka), hvilket på detta ställe just brukas om den omvårdnad, som skall skänkas öfvermagar intill det 15:de året. Det skrefs också troligen allra först hygsla, liksom hygia, då det kommer af hugr, jf. Got. hugjan, tänka. Sluteligen kunde man äfven tänka på Isl. hógr godmodig, mild (hogsl vängåfva?), hvaraf hœgr, beqväm, högre, dexter, och hœgindi n. pl., nytta, äfven hyende, kudde. — Angående det besynnerliga adj. 5. 1, 35. 19 garlakr färdig, be-, tillredd, vet jag intet vidare att anföra, än att uti Ihres Dialect-Lex. s. 54 finnes ett Gotl. gallaker, vaksam, färdig, och gallake sönderskuret bröd, eller mat. Dessa ords äkthet hemulas derutaf, att Est-Sv. (på Nukkö) eger adj. gållendr, gållen, gållet färdig, gjord: gållendr är eg. gållenr, eller i sjelfva verket gårlen, garlen.

Legwita f.^[28] rya, underbreda. På sänghalmen lägges först underklädet, derefter kommer ett ylle- eller vadmalstäcke, som kallas lägita el. legta f., och öfverst läggas lakanen. — Om det ovanliga ordet 30. 16 littryggum, B. lyktryggium dat. pl., hvilket i Gloss. öfversättes med förpantningstid, skulle man möjligen kunna gissa, att det komme af ett neutr. lyk- l. lykt-tryggi, hvilket möjligen kunde betyda bestämd, eller kanske af borgesmän betryggad betalningstid, utaf (Isl.) lúka sluta, bringa till slut, afgöra, betala, hvaraf lykt f. slut (ändalykt), afslutning, och tryggia trygga, stadfästa, betrygga. — Ordet liþsmeli n., den vidd, som uppmäter ett leds bredd, finnes ännu i Gotl. och heter lids-meli, liss-meli n., men betyder nu en öppning af obestämd vidd i en gärdesgård (ej just för ett led), eller mellan träden i en skog, särdeles om dymedelst lemnas en lång utsigt; det kommer af Gotl. lid n., Isl. hlið n., och mela mäta, måla, af mal mål, Isl. mæla, af mál. — Loyski n. bar fläck å hufvudsvården (genom hårets afryckande), motsvaras af Gotl. loyskur l. loysk n. bar, trädlös fläck inuti eljest tätvuxen skog; ett föröfrigt högst dunkelt ord. Skulle det höra till Gutn., Gotl. och Isl. laus lös, som omljuder till Gutn. och Gotl. loysa? Man kunde då tänka sig loyski såsom det, som är aflöst, som blifvit löst, bortryckt; men detta borde då snarare gälla om det afluggade håret. Vore icke betydelsen snart sagdt motsatt, så skulle man kunna tänka på slägtskap med det Isl. lióski m. ljumske, D. lyske, hvilket i Bj. Haldorsons Lex. öfversättes: pubes v. locus pubis, sylva (väl blott fig.?). Om detta Isl. ord skulle förvandlas till Gutn. blefve det liauski, hvilket ganska nära liknar loyski. Men hvad blifver ett loys’ki af?

Mynd-rikkia (25. 2) f., B. mund-rykkia f., öfversättes af Schlyt. med: mindre skuta; men ehuru han synes hafva skäl för den förmodan, att här ej gerna kan vara fråga om en ökstock, utan snarare om en något större farkost än en båt, då de olika fartygens omnämnande synes gå från de större till mindre (skip, byrþingr, myndrikkia och batr), så tyckes det återigen å andra sidan strida häremot, att lagen synes betrakta myndrickian såsom varande af mindre värde än báten, efter som det bestämmes, att man får bemäktiga sig den förre, om hon lemnas utan vărd, men ej den senare. Dessutom ser det ut som om den ursprungliga betydelsen just leder till, att ordet från början allenast kan hafva gällt om mycket små båtar, hvilka roddes på det sätt, som ännu brukas (och af sjömän t. o. m. kallas att vricka), att man står i båten, vänd emot bakstammen, och (liksom gondolieren i Venedig) framdrifver honom medelst en rätt akterut i vattnet snedt nedstucken åra, hvilken på ett eget sätt vrides hit och dit, hvarigenom båtens bakstam också oupphörligt ryckes och vrides af och an åt höger och venster, särdeles om han är liten. Ordet mynd-rikkia, B. mund-ryckia, skulle kunna härledas från Sv. mynda, ro baklänges, stryka med årorna, jf. Ihre, Dial. Lex. (Värml.) mynna, ro en ökstock med en åra, hvilket mynda antagligen kommer af Isl. mund f. hand.^[29] Senare delen -rikkia kan möjligen komma af Isl. hrökkwa framdrifva, t. ex. en häst med sporrar, hvilket på Gutniska skulle motsvaras af ett (h)rinqwa l. (h)rikkwa (likasom stinqwa, sinqwa, Got. stinqwan, sinqwan, och Isl. stökkwa, sökkwa); eller också kunde det väl höra till ofvannämnda vricka, ehuru detta på Gotl. mycket väl kan stödja sig på ett äldre Gutn. rikka, hvilket man i en senare tid genom missförstånd förblandat med ett yngre D. vrikke, af Platt-Tysk. wrikken vrida, hastigt fram och tillbaka.

Vid 12. 12 sikil slem (eg. drägel?) kunde anföras Gotl. sika sippra fram, sik n. sidländt ställe, Isl. síki n. kärr.^[30] — Under 17. 23 symni (af syfni) n. concubitus, kunde hafva nämnts, att i Grágás (II. s. 60) förekommer det liktydiga svefni n.; — och om 31. 4 tassal m. (?) kan tilläggas, att det kanske ej betyder ”tofs i kläder” (enligt E. tassel, af FnE. tæsel kardborre), utan snarare snöre, stropp, sleif (tygel), då Egilssons Sn. Edda (Reykj. 1848) upptager (s. 232) tasla f., hvilket på Isl. tolkas med týgill. Härmed kan jämnföras det på en gång märkligt liknande och oliknande assala acc. pl. i Járnsíða, s. 78, och æ. Frostathingslov I. s. 211, hvilket på förre stället öfversättes med peristromata (stickade mantlar eller utsydda täcken); monne icke detta assal (sing.?) skulle hafva förlorat ett uddljudande t? — Det för Förf. obekanta ordet 30. 25, 26 warst f. öfversättes med: jord, mark; men dess första och egentliga betydelse är utan tvifvel hägnad, stängsel, gärdesgård, då det säkerligen är samma ord, som det i Gotl. allkända vast f. stängsel, gärdesgård (numera likväl nästan uteslutande af sten), äfven en rad eller långsträckt hög af upplagde stenar (stain-vast), eller annan lång förhöjning, som något liknar en mur. Det är nu vanligt i Gotl. att r mellan kort och sjelfljud och derpå följande två medljud försvinner eller med dem sammanflyter; t. ex bust för burst borst, fyst el. fysst först, stöst störst, vast för varst (2 sg. af ipf. var), kask, musk, stusk karsk, morsk, stursk, m. fl. Detta varst, vast är utan tvifvel alstradt ur roten var, af hvilken komma värn och värja, Isl. weria, ipf. warða, Got. warjan, af wars, Isl. warr, var (cautus); t är afledningsbokstaf och s troligen blott välljudsinskott, liksom uti tjenst, vinst, svulst, fågst, inkomst, m. fl.

Vi komma nu till tvänne ord, som icke, utom möjligen på mycket långt håll, äro af Nordisk, ja, ej ens af Germanisk rot, utan synas utgöra lån från mera främmande, östliga folk. — Det första är 11. 39 ri f. stolpe, påle, d. s. s. Gotl. räi (af rí) f. tjock golf-, tak-bjälke, t. ex. i hus, lador, öfver logar, skullar o. s. v. Detta ord har trol. kommit till Gotl. från de Svenskar, som sedan flere århundraden varit boende på Estlands vestligaste uddar och öar, såsom kring Hapsal å fastlandet, ä Dagö, Ösel, Vorms, Nukkö, Rogöarna, Odinsholm m. fl. öar. Det heter der rih, best. ria^[31] f., men betyder ej bjälke, utan torklada, ria. Det gemensamma begreppet för dessa bägge ord torde kunna sökas uti de mánga nakna bjälkar och stänger, som i en slik lada finnas för sädens uppläggning och torkning. Men desse Est-Svenskar hafva utan tvifvel fått både ordet ria och seden att ria eller ri-torka säd af sina grannar Esterne, hvilke åter hafva det gemensamt med sine fränder Finnarne, i hvilkes språk finnas både riihi en ria, riihitsen ritorka och flere dithörande adjectiver. — Det äfvenledes i GL. blott en gång förekommande ordet 10. 20 kleti n. matbod, förrådshus, liknar så nära det fullkomligt liktydiga Isl. klefi m., att man lätteligen kan föreställa sig, att det blott genoin ett skriffel kommit att skilja sig från det sistnämnda. Men så förhåller det sig dock ej, utan ordet har troligtvis åtföljt det nyss nämnda ordet ria på dess vandring östan öfver hafvet från samma beslägtade grannfolk, Est-Svenskarne; hvilke likväl sjelfve hafva det till låns, men icke från Esterne af Finsk stam, utan från ett annat grannfolk af en helt annan och alldeles ogermanisk stämma, nämnl. den Litauiska. På Litau. är klêtis f. sädesbod, med det deremot svarande Lettiska klêts, hvilka ord anses beslägtade med det Lat. claudere; jf. Lett. klêws, Rysk. chljev stall. De nämnde Est-Svenskarne hafva så många ord, som till både betydelse och form så nära öfverensstämma med Gotl., att, om detta också icke bevisar, att de utgöra gamle utflyttare från Gotland, hvilket dock ingalunda är omöjligt (jf. Guta Saga, kap. 1), så vittnar det likväl om en både långvarig och liflig samfärdsel dem emellan i forna tider. Såsom ett litet bevis häruppå vill jag blott anföra ett enda ordlån, men hvilket gått en motsatt väg emot de tvänne nyss nämnda. EstSv. har ett ord grullåk, best. grullåka f., som betyder eldskyffel, eldspade. Det vore troligtvis omöjligt för hvarje språkforskare, som ej känner Gotl., att förklara detta ord. Uti Gotl. finnes ett alldeles liktydigt ord glod-raka, vanligen uttaladt glo-raka f., af glod, Isl. glóð glöd och raka f. raka, skrapa, hvilket har den egenheten, att det lika ofta med ljudomkastning uttalas grolaka, och just denna besynnerliga form är det, som Est-Svenskarne hafva lånat, ty den rätta känna de icke. — Äfven ett annat ganska märkeligt ord lefver ännu både i Gotl. och EstSv., ehuru det nu håller på att dö ut hos oss, hvilket möjligen kunde upplysa ett ord i våra Landskapslagar, som städse gjort alla tolkare stort hufvudbry. Detta ord är Gotl. kâxne m. båtländning, båtställe, på EstSv. kâx, best. kâxn (detta är merendels ett tecken, att ordet fordom hetat kaxn och best. kaxnen, såsom t. ex. en butt, best. buttn botten). Af detta ord kunde LL:es kasna-warger mordbrännare, hafva sin upprinnelse; ty i Vestm. L. s. 89 förekommer detta under den säkerligen ännu ursprungligare formen kaxna wargh. Den första betydelsen skulle då vara: båt-, skeppsbrännare, den som öfvar mordbrand i båtländningar — ett så mycket straffbarare brott som ett på den ödsliga stranden vintertiden uppdraget skepp var mycket mera utsatt för illvilljans angrepp, än t. ex. ett hus i en bebodd by — och derifrån skulle betydelsen sedan hafva utvidgat sig till mordbrännare i allmänhet.

Då det ser ut, som att meningen varit att i Glossarium skulle upptagas alla de ord, som finnas i texten, icke allenast af hufvudhandskriften A., utan äfven af den mindre vigtiga B., och således äfven alla de ord, som ifrån denna äro insatta i noterna, så vill jag här uppräkna de i det hela ganska få, som blifvit förbigångna, ehuru orsaken till uteslutandet kanske allenast får sökas deruti, att de af någon orsak ansetts osäkra eller mindre vigtiga. Huru adv. finnes icke i Gloss., ehuru det står uti sjelfva texten 38. 3 af GLT. — I stället för hufvudtextens uttryck uti k. 64 (30. 34) laga farweg, står i B. lad farweg, jf. not. 9 till detta ställe. Det är visserligen möjligt, att detta lad blott är ett skriffel för laga; men det är också lika möjligt, att denna handskr. här begagnar ett helt och hållet sjelfständigt ord, nämnl. lad- eller laþ-farweg, en farväg till eller öfver en laþ. Detta laþ eller laþr, då det kanske var masc., är det Isl. láð n.^[32] gräs-, betesmark, äfven mark i allm., land. Ordet är ännu mycket i bruk i Danmark och södra Sverige t. ex. Halland (Möller: Ordbok) uti det sammansatta fälad m. betesmark, utmark, D. fælled, def. fælleden, och derföre kan Gutn. gerna hafva egt ett laþr m. med den nyss nämnda betydelsen, samt laþ-farwegr m. markväg, skogsväg. — Verbum ske l. skie ske, borde också fått en plats i Gloss., då præs. skier (scher) finnes anfördt ur B. två ggr i k. 51, i st. f. skin uti A., se 28, 14, 15 och 33 (not. 2).^[33] — För adj. stor stor är blott anförd den för Gutn. egendomliga, ehuru föröfrigt temmeligen onordiska comparativen 26. 18 storari, men uti k. 63 (not. 1, Schlyt.) läses likväl äfven den utur B. hemtade formen 30. 36 (not. 6) styrra (styra). — Sammaledes är verbum unna i Gloss. blott en gång anfördt för GL. (2. 4) och i betydelsen af: unna; men uti B. finnes äfven (18. 39) præs. unnar^[34] såsom variant till A.-textens þula, och således egentl. liktydigt med det Isl. una tycka om, låta sig behaga.

Ehuru det, som väl bekant är, städse varit ett i högsta måtto lönlöst arbete att leta efter tryckfel i något verk, som utgått från en så samvetsgrann och omsorgsfull man, som Utgifvaren af våra Landskaps-lagar, så har jag dock, utan allt särskildt sökande efter sådana, under ett mångfaldigt förnyadt genomläsande och pröfvande af hvarje ord och uttryck, särdeles i Gotlands-Lagens Gutniska och Svenska delar, knappast kunnat undgå att upptäcka de fel af sådant slag, som deruti, oaktadt all använd omsorg, dock möjligen kunde finnas. Jag vill här uppgifva de af mig på detta sätt funna tryckfelen, så högst obetydliga de än äro, mest för att visa, huru beundransvärdt felfritt arbetet i detta afseende är, ehuru det hör till dem, som äro bland de allra svåraste att hålla fria från dylika fel. De orättade tryckfelen äro endast 4, nämnligen: s. VI sp. 2 r. 2 (not.) står variautur, läs: variantur; — s. 238 sp. 1 r. 1 (nedífr.) 35, l. 35: pr.; — s. 261 sp. 1 r. 24 bobbol, l. hobbol; — s. 309 sp. 2 r. 11 (nedifr.) 6: 3 l. 6: 5. — Jag är ej rätt säker, om till sådana äfven böra räknas, att s. 18 sp. 1 r. 7, 8 utan all anmärkning står firi þaim (dat.) för firi þaun (acc.), — s. 88 sp. 1 r. 20 står aþrar (a. pl. f.) för aþra (nl. oyra, a. pl. m.), — s. 104 sp. 1 r. 5 står nemda aiþir (nom. pl.) för nemda aiþi (a. pl.), — samt s. 282 sp. 1 r. 15 (nedifr.) står m. byn mans för m(iþ) byn þaira, jf. kap. 5 (s. 100).

4. Gotlands Runinskrifter. — De Gotländska runinskrifterna utgöra en i flere afseenden egen klass bland de Svenska och Nordiska. Icke nog dermed, att det språk, hvarpå de äro skrifna, utgör en särskild Nordisk och lätt igenkännelig språkart; men äfven deras innehåll är i många afseenden olikt det, som vanligtvis träffas på de fleste andre Svenske runstenar. Dessa olikheter uti innehållet bero tvifvelsutan till största delen på tvänne sinsemellan mycket skiljaktiga orsaker. Den första är, att de i allmänhet tillhöra en yngre tid, i några fall en t. o. m. mycket yngre tid, än de Svenske, en tid, då kristendomen vida djupare hade hunnit att genomtränga folket, så vidt som catholicismen förmådde detta; ty man kan säga att den Gotländska runskriften i det allra närmaste lefde catholicismen ut i Norden, och nästan stod på tröskelen att stiga in uti reformationens tidehvarf.

Det är i sanning högst märkeligt, att run-kunskapen sålunda på Gotland fortlefde under hela den tid, då han var nästan eller helt och hållet utdöd i Sverige, åtminstone ibland allt så kalladt lärdt folk; ja, att han icke långt ifrån upplefde den dag, då denna länge förgätna urnordiską skrift åter upptäcktes af den lärde Johan Bureus. År 1599 utgaf han sin Runokänslones Lärospån, och ehuru de yngste Gotl. runstenarne (N:o 18 och 147) med angifvet år icke äro yngre än 1514, så skrefs dock det Gotländska Run-calendariet (N:0 203) år 1572; ja, bonden Jacob Ishem skref sitt namn med runor i Atlingbo kyrkas chorportal ännu år 1621, således nära ett fjärdedels århundrade efter kungörandet af Joh. Bures stora upptäckt.

Uti detta den Gotländska runkunskapens långvariga samlif med kristendomen, ligger utan tvifvel en af orsakerna till runinskrifternas större utförlighet, särdeles i fråga om de böner för den dödes salighet, hvilka de ofta uttala. En annan orsak till de jämnförelsevis längre och talrikare inskrifterna finner man troligtvis uti den lätt bearbetade stenart, som den Gotländska kalkstenen i så stor ymnighet öfver allt derstädes erbjuder, samt äfven uti folkets större och allmännare välmåga, en följd af öns fördelaktiga läge för handeln och vitsordad af de talrika jordfynd af mynt och dyrbara prydnader af guld och silfver, hvilka sedan århundraden och ännu i dag så ojämnförligt mycket oftare träffas på Gotland, än på något annat ställe i Norden.

Men det gifves ännu en högst vigtig omständighet, i hvilken de Gotländska runinskrifterna skilja sig från flertalet af de öfriga Svenska, och det är, att så många af dem uppgifva tiden, året och t. o. m. dagen, när den händelse inträffat, till minne af hvilken minnesmärket påkostats och ristats. Då det nu derjämnte förhåller sig så, att intet Svenskt landskap i förhållande till sin vidd eger så många af landets allra yngsta runinskrifter, så frågas, huruvida detta äfven bör anses bevisa, att alla de öfriga derstädes, som ej kunna till åldern bestämmas, äro lika unga? Med ett ord: har runkunskapen senare inkommit på Gotland, än i det öfriga Sverige och Norden, hör hela runstensåldern der till en nyare tid, och höra således alle dervarande runstenar till de yngste?

Då runkunskapen varit utbredd öfver hela Norden, finnes icke egentligen något skäl, hvaraf man på förhand skulle kunna sluta, att han icke äfven skulle hafva framträngt lika tidigt till denna välbelägna och efter all anledning tidigt befolkade och rika ö som till något annat Nordiskt land. Men hvarföre, spörjer man, kan då icke Gotland uppvisa några runstenar som bestämdt äro af högre ålder? Jo, i allmänhet af samma skäl, som att ej häller det landfasta Sverige kan uppvisa dylika: — emedan det i äldsta tider icke brukades någorstädes i Norden att på runstenarne inrista någon angifvelse af tiden, och detta af det enkla skälet, att man då ännu icke egde någon allmänt erkänd fast tidepunkt, från hvilken man i räkningen kunnat utgå. Ett annat skäl är det, att de allra fleste af Gotlands nuvarande runstenar verkeligen också äro ganska unge. Men derigenom, att ett lands flesta skrifna minnesmärken äro jämnförelsevis af ringa ålder, bevisas dock ingalunda, att det också aldrig kan hafva egt några äldre, all den stund sådana, som möjligtvis en gång kunna hafva funnits, genom någon der starkare än annorstädes verkande orsak kunna hafva varit mera utsatta för förstörelse än på andra ställen. Och just sådant har förhållandet sannolikt också varit på Gotland. Orsaken dertill får man söka uti en af de redan angifna omständigheterna, som å andra sidan medverkat till runstenarnes större talrik het på ön, nämnligen kalkstenens större löshet och lätthandterlighet vid tillhuggning; ty det som lättar bearbetandet med mejseln, lättar också i samma mon arbetet för knostret och den krossande släggan, och framför allt gynnas dymedelst förvittringen genom luftens, regnets och frostens inverkan. Uti dessa omständigheter är det som man, efter mitt förmenande, bör söka det ringa antalet af ännu i behåll varande äldre runminnesmärken på Gotland.

Att likväl några sådana af verkeligen icke obetydlig ålder ännu der finnas, blifver högst sannolikt, om man ihogkommer följande omständigheter. När det är fråga om bestämmandet af ett skriftligt minnesmärkes ålder, hvaruppå intet årtal eller annan bestämd tidsangifvelse finnes, så kan man dock närma sig sanningen på följande väg. Först bör man undersöka, om der omnämnes något, som står eller kan sättas i samband med kända historiska personer eller händelser, sedan språkets beskaffenhet och förhållande till andra urkunder af känd ålder i samma eller närskylda språk, och sluteligen om någon tidsbestämmelse kan hemtas från sjelfva minnesmärkets beskaffenhet i anseende till den konst, som vid dess förfärdigande ådagalagts, och de figurer, bildliga framställningar och prydnader, som derpå finnas.

Redan till den yttre formen skilja sig de Gotländska grafstenarne i tvänne slag. De utgöras af runstoder, bredare nedan och hästskolikt afrundade ofvantill, och hvilka således äro ämnade att stå reste, så mycket mer som de någongång äro huggna å båda sidor (N:o 148); — samt af fyrsidiga grafhällar, tydligen ärnade att ligga på sjelfva grafven. Granskar man språket på dessa bägge slag af runstenar, så ser man snart, att det oftast är afgjordt äldre på runstoderna och yngre på grafstenarne. De Gotländska Runstoderna äro 11 och igenfinnas nedanföre under N:o 17, 82, 83, 84, 89, 90, 91, 97, 121, 128 och 136. Om man från dessa afräknar följande, hvilka antingen till språket synes vara något yngre, såsom N:o 17, eller också till innehållet så fãordiga, att nästan intet deraf kan slutas, såsom 97, 128 och 136, så återstå följande 7 runstoder, af hvilka de 6 första bevisa sin högre ålder genom sitt språk, och den sista genom de bildliga framställningars ålderdomlighet, som å henne finnas. De 6 af första slaget äro: de båda Stainkumbla-stenarne 82 och 83, Hauggräns-stenen 84 och de tre Sjonhems-stenarne 89, 90 och 91, samt af sista slaget Tjängvide-stenen i Alskog 121.

Ehuru man numera, ty värr, icke kan läsa något af den en gång långa runinskriften å den sist nämnde, så hafva dock de bilder och prydnader, som der framställas, ett så fornt utseende, att han säkerligen har en ganska hög ålder. Jag torde få hänvisa läsaren till de tvänne uppsatser, i hvilka jag sökt ådagalägga, att denne sten säkerligen är förkristlig, hvilket blir sannolikt, när han jämnföres ned en annan nästan ännu märkligare sten, som dock saknar all inskrift, nämnl. Alskogs-stenen.^[35] Jag antager derföre, att denne run-sten N:o 121 är den äldste bland alle Gotländske. Derefter följa utan tvifvel de 6 nyss nämnda runstoderna. I språkligt afseende särskildt utmärka dessa inskrifter derigenom, att stungna runor mycket sparsamt användas, och när sådana finnas, så är det dock icke omöjligt, att de alls icke tillhöra den förste ristaren, utan i stället kunna vara en yngre tids verk. Derefter bör man framför allt fästa sin uppmärksamhet vid ett ord, som ensamt tillhör dessa stenar och inga andra på Gotl., nämnl. auk och, den uräldsta formen för denna conj. Vidare finner man å den förste Sjonhems-stenen, 89, den relativa partic. ar som, hvilken ingen enda gång förekommer i Guta Lag; samt dessutom finnes på dessa stenar de om ett äldre språk vittnande formerna miþ, iru (sedan meþ, ieru) okbikwi l. byggwi (hvilket sedan skulle blifvit byggi). Hauggråns-stenen, 84, är också den ende af öns runinskrifter, som är affattad på vers, och ehuru denna vers icke är så konstrik som de Isländske skaldernes, så bör man dock ej glömma, huru många svårigheter en inskrift af detta slag skulle erbjuda, der en mängd gifna namn nödvändigt skulle intagas och der dessutom utrymmet var så inskränkt som uti en grafskrift på sten.

Dessa nu antydda omständigheter kunna visserligen tala för en högre ålder, men de göra det endast jämnförelsevis, i det de ställa dessa inskrifter i tiden långt före ej allenast alla öfriga Gotlands-inskrifter, utan äfven före Guta Lag; men lyckligtvis förekomma, åtminstone uti 2:ne af dem, uttryck, som visserligen icke hjelpa oss till någon afgjordt säker tidsbestämning, men likväl gifva en viss ledning för omdömet angående det århundrade, hvilket de antagligen tillhört. N:o 82 eller förste Stainkumbla-stenen har följande inskrift (se Afd. I. s. 44):

Butmuntr auk Butraifr auk Kunvar þair raistu stain — — ... auk sun Aula sat miþ skinum;^[36] auk hann entaþis at Ulfshala, þa hinn hilgi ...

Denne runsten lästes af Hilfding 1799, och den andre broderstenen 82 utaf Ekedahl ännu på 1820-talet; men nu äro båda stenarne sporlöst försvunne och troligtvis sönderslagne eller nedmurade. Det är på det högsta att beklaga, att inskriften afbrytes just vid det ord, som kanske skulle hafva tillåtit oss att på årtiondet bestämma stenens ålder. Likväl är det i olyckan en icke ringa fördel, att det vigtiga ordet hilgi dock fanns i behåll, när afskriften togs. Ty af alle de helige eller för helgon förklarade män, på hvilke tanken här kan falla, gifves det väl icke mer än en ende, hvilken Gutarne på den tiden skattade så högt, att de efter honom bestämde sin tideräkning, och denne ende är den märkelige Nordmanna-Konungen Olof den helige, han som först förkunnade kristendomen på Gotland. Guta Saga kap. 3 uppgifver visserligen, att hans gästning på ön skedde på flygten från Norge till Ryssland; men uti Munchs Det norske Folks Hist. I. 2. s. 774 o. följ. gifves skäl för det antagandet, att det tvärtom skedde under hemfärden från Ryssland till Norge, och således om våren år 1030.^[37] Då man således kan sluta till, i hvilket högt anseende konung Olof Haraldsson för lång tid skulle komma att stå bland den tidens Gotländingar, såsom på en gång den förste Nordiske thjodkonung, som besökt ön, och den förste kristendoms-aposteln, så torde det vara ganska sannolikt, att här verkeligen är fråga om honom. Den å runstenen omtalade sonen Aula (namnet ser något besynnerligt ut) har således dött vid ett tillfälle, der den helge Olof var med, kanske i strid för ell. mot honom, och således moste det hafva inträffat år 1030 eller några år förut, emedan konungen, som bekant är, föll d. 31 Aug. nämnda år. Man eger således uti denna runsten sannolikt ett prof på Gutniskans utseende för mera än 800 år sedan.

Den andra icke mindre märkeliga runinskriften är N:o 89 eller den förste Sjonhems-stenen, hvilkens inskrift lyder sålunda (jf. Afd. I. s. 44 och Afd. II. s. 55):

Roþwisl auk Roþalf þau litu raisa staina eftir sy(ni) ... ...þria; þina eftir Roþfos, hann swiku Blakkumenn i utfaru. Kuþ haelbin...sial Roþfosar; Kuþ swiki þa, ar hann swiku.

Man ser, att föräldrarne Rodvisel och Rodalf varit kristne, och således är stenen yngre än år 1030, ifall ej kristne funnos på ön redan före k. Ólofs ditkomst; men af den hedniska hämndebön, som slutar inskriften, ser man lika tydligt, att de voro ”illa kristne”, såsom det på den tiden kallades. Häraf kan man då kanske också sluta, att stenen icke kan vara mycket yngre än den nyss omtalade N:o 82, hälst språket på bägge är fullkomligt det samma. Detta bestyrkes dessutom äfven deraf, att denne Rodfos vardt dräpen i Vallakiet eller sviken af Blackomän på utfärden, och således på väg till Miklagård. Detta var också just ett århundrade, då resorna dit måtte hafva varit talrikare än eljest, emedan Nordboarne i höfdingen för Kyrialax’ väringar just då egde en så storfräjdad landsman som Harald Sigurdsson, den sedermera så berömde konung Harald Hardråde i Norge. — Till samma tidsskede höra utan tvifvel också de öfriga uppräknade runstoderna.

Efter desse träffa vi icke någon till tiden bestämbar Gotländsk runsten förrän N:o 63, Gauthems-stenen, troligen af år 1305 och således nära 300 år yngre, än de förre. Då inskriften är mycket förnött och svårläst, kan man ej med någon säkerhet draga några slutsatser af språket. Följer så i ordningen den äldste runstenen med fullkomligt säkert årtal, N:o 58, hvilkens inskrift är denna: Sighfriþr i Alfini lit gera stain hissan yfir Butheþi, dotur sina, ok yfir Au(þ)laif af Botlini i Norþrgarþum, samt årtalet MCCCXXVI på Latin. Derpå komma de tre stenarne N:o 20, 22 och 59 från 1350. Språket i dessa det 14:de århundradets runinskrifter, visar sig vid första påseendet vara mycket yngre, än det är i dem från det 11:te. En sådan form som hissan, för þissan, vittnar om en stor förändring, som icke ännu kan sporas uti de äldre delarne af Guta Lag, se ofvan s. VIII. Ett ännu yngre språk träder oss till mötes hos de jämnt ett århundrade yngre Lye-stenarne, N:o 122 och 123, från år 1449. Ännu träffas visserligen den fulltoniga brytningsformen giara (yngre giera, gera, nu gära), och þ är i full kraft; — men N:o 123 har likvisst några former, som se skäligen misstänkta ut: Erik, sten och pa, för Airikr, stain och up a. Uti inskrifterna från senare hälften af detta århundrade — N:o 153 af år 1459, 162 af år 1461, 138 af år 1487, samt 101 af år 1493 — se vi redan begynnelsen till språkets förfall: — þ börjar vackla, vi se ta, tretando för þa; þretandu, hila och stuwu för haila och stufu, m. m. Under det 16:de århundradet börja de gamla reglorna i afseende på ljudbeteckningen att upplösas; uti N:o 106 af år 1506, 76 af år 1508, samt 18 och 147 af år 1514, ser man t. o. m. att vårdslösheten blifvit så stor, att man icke ens noga skilde mellan t och d (to för do ipf., efder för efter).

Vi hafva i dessa runinskrifter icke särdeles mycket att hålla oss till, hvaraf slutsatser kunna dragas, när fråga är om att bestämma de runinskrifters ålder, som intet årtal hafva; men medelst en noggrann jämnförelse mellan dessa och de med år betecknade, bör man ändock kunna fälla en åtminstone till en viss grad riktig dom. Är det ofvanföre gjorda antagandet riktigt, att en del runstoder tillhöra det 11:te årh., så skulle derutaf följa, att runskriften varit i bruk på Gotland under åtminstonė 500 år, och vi skulle således äfven ega bevis för Gotlandsmålets utseende under hela denna långa tid. Visserligen förefinnes en stor lucka uti denna rad af runminnesmärken, nämnl. från det 11:te till det 14:de århundradet; men man kan taga för alldeles gifvet, att många af de runinskrifter, som utmärka sig för ett renare språk, falla inom detta skede, eller åtminstone före år 1300. Till sådana bör man utan tvifvel räkna runstenarne i Aista och Sproge N:o 140, 142—146, i Grötlingbo 164, Fide 167, i Aja 168, 169, i Hambra 178—180, och i Sundra 196. Alla dessa inskrifter ega ännu det gamla brytningsljudet ia oförsvagadt, samt flere andra tecken, som hänvisa på en högre ålder.

Då Gotländskan således ej allenast eger icke få och obetydliga runinskrifter från ett jämnförelsevis långt tidsskede, då dessa urkunder åtminstone till någon del kunna till åldern bestämmas, och då ändteligen det språk, hvaruppå de äro skrifna visar sig tillhöra den egna Gotländska munarten, så har jag ansett det löna mödan att offra både tid och krafter på deras uppletande och undersökning. Mina forskningar rörande dessa min fosterös minnesmärken togo sin början för 15 år sedan och hafva sedan denna tid alltjännt fortsatts under många resor i alla öns trakter. I början var jag ensam om dessa forskningar, men på senare åren har äfven min broder P. A. Säve, Skoleadjunct i Visby, i hög grad bidragit till underlättandet af dessa till de minsta enskildheter gående undersökningar, genom sin icke vanliga förmåga att, jämnte öns mera storartade minnesmärken, äfven med kärlek och den sällsyntaste trohet afrita många af de vigtigaste runstenarne, hvarvid han dels lemnat teckningar af förut af mig icke undersökta runinskrifter, och dels lemnat värderika bidrag till jämnförelse mellan mina äldre afritningar och hans mera artistiskt fulländade nya.

Gotlands runinskrifter hafva sålunda efter hand blifvit genomforskade, lästa och omlästa, och de flesta äfven afritade. Några få förut kända inskrifter hafva dock hitintills icke medhunnits, men de hafva då sällan varit af någon större vigt. Under dessa mångåriga forskningar hafva dock flere runstenar icke kunnat återfinnas, dels emedan de af vårdslöse kyrkoföreståndare, särdeles vid kyrkoreparationer, blifvit sönderslagne och förderfvade, dels möjligtvis hele och oskadde nedmurade, då ännu något hopp finnes, att de i en framtid åter kunna påträffas. Men om å ena sidan många runstenar sålunda saknas, så har äfven å den andra ett icke obetydligt antal af förut okände blifvit upptäckt, så att hela det gamla antalet tillvuxit med en fjärdedel. När Liljegren åren 1833-34 utgaf sina Run-Urkunder, räknade han de Gotländska att vara 159.^[38] Sedan dess hafva af oss blifvit upptäckta 41 förut undandolda eller förbisedda, så att hela antalet af Gotländska runinskrifter nu utgör jämnt 200. Utom dessa hafva här inom parenthes-tecken blifvit tillfogade 4 nummer (N:o 201—4), af hvilka (201) är L. 1743, för hvilken intet särskildt ställe är uppgifvet, (202) är den misstänkte stenen från det der s. k. ”elfa-hunaraþ”-talet, och (203) den på pergament skrifna anteckningen på Run-calendariet, till hvilka slutligen kommer den i anseende till språket hithörande (204) munkstils-inskriften å Guta-Alnen i Stånga.

I första Afdelningen återgifvas runinskrifterna fullkomligt ordagrannt efter urskrifterna, med alla fel och otydligheter utmärkta med cursiv stil. Alle stenar med inskrifter hafva der blifvit upptagna, hvar och en under sitt nummer, såsom städse brukas, såväl de fullständige som de ofullständige, om man också på dem blott kunnat läsa en eller flere spridda runor utan all mening; ja, om intet alls kunnat läsas, men det dock är visst, att runskrift funnits. I andra Afdelningen har jag försökt att hyfsa eller återställa dessa inskrifters text, dock icke efter en och samma normal-rättskrifning, utan ungefär efter hvarje inskrifts egen art och den tids lynne, som hon kan anses tillhöra. Dervid hafva alla de blifvit alldeles förbigångna, hvilka antingen innehålla intet eller blott några spridda runor eller enstaka ord af icke ovanligt slag. Bägge dessa Afdelningar äro slutligen beledsagade af upplysande Anmärkningar, liksom förut skett med de större Guta-urkunderna.

Angående den uti andra Afdeln. af runinskrifterna använda rättstafningen tillägges den upplysning, att samma reglor dervid i allmänhet och såvidt ske kunnat blifvit följda som i Guta Lag. En hufvudsaklig skiljaktighet förefinnes dock deruti, att mid- och slutljudande g öfver allt blifvit skrifvet med gh, der icke något särskildt skäl föranledt ett undantag. Denna afvikelse har blifvit föranledd derutaf, att detta ljud, särdeles uti de yngre Gotl. runinskrifterna, nästan alltid skrifves med h, hvilket deremot aldrig sker, när det står i uddljudet. Detta bruk utvisar att g då sannolikt äfven uttalades på olika sätt, allt efter som det stod i uddljudet elleri mid- och slutljudet. Troligtvis skedde uttalet med en starkare adspiration och högre uppi gomen, och sålunda i någon mon närmande sig det Tyska ch. Liksom på den tiden funnos trenne olika grader utaf tandljuden: t, d, þ; så funnos alltså då äfven trenne sådana af gomljuden k, g, gh. En stor fråga kunde vara, om samma förhållande egde rum inom Gutniskan redan i äldsta tider och sålunda äfven vid Guta Lags första nedskrifning? Men ehuru några spridda tecken i lagen tyckas antyda något sådant, framträder förhållandet der likväl ännu icke så genomgående, att en bestämd öfvertygelse derpå kan byggas.

Rättelser.

S. IV. 29. d, t läs t, d. — VII. 38. Atminstone l. Åtminstone. — XIV. 2 (nedifr.). förhistorisk l. förhistorisk tid. — XV. not. ^[39] Sv. gen.-änd. l. sv. gen.-änd.

S. 2. r. 10. et...verþr — läs at...werþr. — 2. 20. vitr l. witir. — 2. 39. aiger l. aigir. — 3. 26. snimst l. snimst ^[40], och tillägg, såsom not under sidan: ^[41] B. sinast. — 7. 38. þairi l. þairi, B. teirir. 8. 21. a-milli l. a milli. — 12. 2. fengir l'. fengr. — 13. 1. dyrir l. dyr. — 14. 22. giftir l. giptir. — 15. 43. ^[42] A. l. ^[43] B. lutu, A. — 16. 25. qweþir l. qweþr. — 16. 43. rub l. rubr. — 17. 19. Ogutnisk l. O-gutnisk. — 18. 2. tolf l. XII (tolf). — 18. 6 winþr l. windr. — 19. 6. skenkias l. skienkias. — 22. 16. at l. [at] — 22. 17. mark-laigi l. mark laigi. — 23. 27. lagfelldr l. lagfeldr. — 26. 18. sma-grisir l. smagrisir. — 26. 32. -messu ok Jude l. messu Jude. — 35. 1. proastr ma l. ma proastr. — 39. 3. okar l. orkar.

S. 40. N:o 18. r. 4. han l. ha. — 41. 46. 4. haka l. hka. — 42. 63. 8. ur l. ur ar. — 44. 89. 5. huþ l. kuþ. — 46. 123. 1. sten : l. sten : þa.. — 47. 138. 3. simjude l. simiude. — 50. 180. 1. 1803 l. L. 1803. — 52. 20. 3. daghr l. daghr ^[44]. — 54. 72. 4. ^[45] l. (^[46]. — 59. 203. 2. rado. ^[47] l. rado. ^{[48] [49]} — 59. r. 3 nedifr. År 1575 l. År 1572. — 65 not. mig l. mig genom.

---

Förkortningar:

A. = den äldre handskriften af Guta Lag.
B. = den yngre handskriften af Guta Lag.
D. = Danska.
EstSv. = Est-Svenska (Svenska i Estland).
FnE. = Forn-Engelska (Angel-Saxiska).
FnhT. = Forn-Hög-Tyska.
FnN. = Forn-Nordiska.
FnSv. = Forn-Svenska
Germ. = Germaniska (Tysk-Nordiska).
GL. = Guta Lag (i denna uppl.)
GLT. = Guta Lag: Tillägg (ur handskr. B.).
Got. = Gotiska (Mœso-Götiska).
Gotl. = Gotländska (Ny-Gotländska).
Gotl. L. = Gotlands-Lagen (utg. af Schlyter).
Gr. I., II. = Gotlands Runinskrifter, I., II. Afdeln.
GS. = Guta Saga.
Gutn. = Gutniska (Forn-Gotländska).
Isl. = Isländska.
L., Lilj. = Liljegren (Runurkunder och Runlära).
LL. = Landskapslagarna (Svenska).
Lett. = Lettiska.
Litau. = Litauiska.
MhT. = Medel-hög-Tyska.
Nord. = Nordiska.
st. = stark böjning.
sv. = svag böjning.
Sv. = Svensk.
T. = Ny-hög-Tyska.

---

1. Jf. Rydqvist, Sv. Språkets Lagar, I. 178, 348.
2. De yngre tveljuden i Gotländskan hade sannolikt icke börjat att göra sig gällande förr än under 16:de, kanske först under det 17:de årh. Åtminstone finnas de icke, hvarken i de yngsta runinskrifterna af år 1514 och sporas t. o. m. icke i den af 1572, eller i den yngre handskriften af Guta Lag från år 1587, hvilken dock grundar sig på en urskrift af år 1470. — Ej häller funnos några tveljud i Dalskan vid Kalmar-unionens slut, att döma af åtskilliga ordspråk, som omtalas från Gustaf Vasas Dalkarlar.
3. Med Germaniskt menas här naturligtvis aldrig blott Tyskt, utan det som är gemensamt Tyskt och Nordiskt, hvilket åter Danskarne, efter Rask, pläga kalla Gotiskt.
4. Egentl. laggizans; men i denna skrift begagnas i detta och några liknande fall ett med det vanliga Nordiska mera öfverensstämmande skrifsätt af de Gotiska orden, t. ex. h framför w och w efter q, m. m.
5. Namnet Guta Lag, d. ä. Gutars (Gotländingars) synes vara det mest passande; först emedan de forntida lagarne oftast benämndes efter landskapens innebyggares då varande namn — såsom Suþer-, Westmanna Lag — och sedan derföre, att detta namn brukas i lagen sjelf: Lag Guta, 2. 1, 13. 14, samt att öboarne ännu kalla sig sjelfve Gutar.
6. Härmed menas alltid den Schlyterska upplagan.
7. Uti den långa lista på Isländska och Nordiska sagor, som finnes upptagen uti U. von Troils Bref rör. en Resa til Island 1772, ss. 147—169, kallas hon Gotlændinga Saga.
8. Kap. 64 tillhör den första och äldre afdelningen, då det rätteligen skulle haft sin plats näst efter kap. 24, men genom misstag der blifvit öfverhoppadt. Jf. Schlyt. s. 61 not. 56 och 91 not. 14.
9. I GS. förekomma dock hiskep och raiþschep; — och þan conj. läses en gång (35. 4), men eljest en.
10. N:o 63 (hvars årtal dock ej är fullt säkert) har dock de mindre goda formerna oarn och suntahr, för warn (vår) och sunutahr l. -takr, och N:o 58 har gera, hisan och Buthiþi, för kiara, þisan och Buthaiþi.
11. På detta sätt torde man böra upplösa urskriftens Ryzaland (32. 11, 34. 16), då z genomgående brukas för þs, ds.
12. Såsom de Tetraxitiska Goterne på Krim, hvilka omtalas af den Brabantske munken W. Ruysbroek (Rubruquis) 1253, af Venetianaren Josaphat Barbaro 1436, samt ännu af det kejserliga sändebudet Busbeck omkring 1457—64, — (och således mycket senare än de yngste Gotländske runstenarne!) Jfr. v. d. Gabeleutz o. Löbe: Ulfilas II. 2. s. 9.
13. Ordet kirkia tages, i brist på något annat fullt motsvarigt ord, som i Gutn. tillika kan uppvisa de i fråga varande casus.
14. Med st. och sv. fem. eller masc., betecknas till böjningen starkt och svagt fem. eller masc., liksom st., sv. verb är ett verb af stark eller svag böjning.
15. Det är trol. att Isl. har åtminstone ett ex. att uppvisa på denna sv. gen.-änd. i fem., nl. i ordet Eisur-fála f. jättinna, af eisa, g. eisu(r) f. glödande eldmörja och fála den som gömmer (af fela), Sn. Edd. I. 552; jf. Hyr-rokkin f. den af elden skrumpna (hrokkin); anf. st. 176.
16. Se Anm. (s. 65) till 7. 27. — När Schlyt. öfversätter (8. 8) þa en mandr gierir til sakar med: ”Om man begår brott” (dråp), så är det icke fullt klart, om ordet sakar tages såsom gen. sg. eller acc. pl.; men det står utan allt tvifvel i först nämnda casus. Detta samma talesätt förekommer trol. också 4. 20 och 8. 14. men præp. til har blifvit felaktigt utelemnad, så att der blott står: sakar.
17. Jf. talesättet: millan stumbla ok starþufur sing., ofvanföre s. XVI och 19. 38.
18. ”Oyri (dat. et acc. oyri pro oyra, c. 19: 33; 23: 4; Add. 5: pr.)”, läses i Glossar, s. 287.
19. Nästan motsatt är förhållandet med det Isl. endir m., ände, hvaruti den starka nom. någongång ses jämnte den svaga endi, under det att alle öfrige casus i sg. nästan beständigt hafva den svaga formen enda.
20. GR. I. N:o 7. — Således troligen åttondedelen af en marks lege (jordränta). Ouris borde kanske hällre läsas oyris, då pricken uti ᚤ lätt kan hafva blifvit otydlig.
21. Uti Isl. var páskir fordom masc., men har numera öfvergått till páskar f.
22. Jf. Rydqvist Sv. Spr. L. II. 97 (not.), samt nedanf. s. 4 (not. 1), der det tillika borde hafva nämnts, att denne Förf. tillika bestyrker, att orden firj buþni i handskr. lika väl kunna läsas firj buþin.
23. Det synes likväl nästan troligt, att ordet tand var masc. i den aldra äldsta Nordiskan; ty man hade väl på den tiden knappast kunnat gifva en beundrad konung ett feminint tillnamn, och derföre har Sigurd Rings medtäflare troligtvis icke hetat Harald Hilditönn (fem.), utan Hilditannr l. -tandr (masc.).
24. Talesättet liknar i hög grad det ofvanf. s. XX anförda far sik gyt.
25. Ej fullt riktigt skrifna Gotl. ord äro följande: Gloss. s. 269 jäjta äta, läs: jeta l. jita; s. 271 grejner säges aldrig, utan grainar grenar; s. 275 lägg-pejpu är f. def, bör sål. vara läggpäipa f. skenben; 279 mag-följe, läs magfylgä mågfölje; 288 båt-ränger, läs bat-rängur; 298 svigdöjr är trol. tryckfel för svig- l. svika-döii m. gungfly, af swäiga, swaig, swigin st. vn. svigta, böjas l. sväika, svaik, svikin svika.
26. Se vidare härom min afhandl. De starka Verberna i Dalskan och Gotländ. s. 7.
27. Enligt Egilsson Lex. poët. eger Isl. äfven ett dyl. fimni uti ordet mál-fimni (skrifvet -finni, jf. nunnast, för numnast, betagas, Ol. Tryggv. Sag. k. 97), talförhet.
28. Det i Gloss. anförda Gotl. legito, legto skulle eg. heta legitu, legtu, och är best. fotmen af legita, legta.
29. Detta ord återfinnes i ordspråket: Morgonstund har guld i mund, samt i Hels. mullög f. stort kopparfat, men eg. tvätt, handfat, af Isl. mund-laug f., af mund och lauga löga.
30. Härutaf t. ex. namnet Al-sike (al-kärr).
31. Rîa eller rigja, enligt Russwurm: Eibofolke oder die Schweden an den Küsten Ehstlands u. auf Runö. Reval 1855. 1. s. 346.
32. Jf. Eyðist land ok láð, (Hák. mál XXI) Sturl. K. Sög. ed, Holm. I. 168. Ordet, som mera sällan träffas i prosan, är merendels neutr., men förekommer äfven undautagsvis såsom fem.; se de uti Egilsson Lex. poët. anförda ställena.
33. Det heter nu i Gotl. merendels ske (sker, skede, har sket) med svag böjning, men ett starkt ipf. ska har af P. A. Säve blifvit funnet sedan jag utgaf De st. verb. i Gotl.; jf. FnhT. giscah, MhT. geschach, T. geschah st. ipf.
34. Borde hafva varit unna pl., eller också får man tänka sig ett annat subject i sing. i st. f. flestar.
35. Å Tjängvide-stenen synes i öfre fältet en jättelik 8-fotad häst med ryttare och en person framför hästen en erbjudande eller offrande ställning, och i det undre ett fornnordiskt drakskepp med mast och segel, högresta utsirade stäfvar och flere personer & däcket; jf. Runa 1843 s. 82—93, med pl. 3 och 4, samt Annal. f. nord. Oldk. 1852, s. 171—207, med. pl. V—VII. — Den nämnda framställningen med ryttaren och hästen (dock fyrafotad) återkommer också å de 2 runstoderna i Habblingbo N:0 118 och i Laivide 136.
36. Skinum kan möjligtvis vara rist- eller läsfel för skainum d. pl., sår, eller ock för skipum skepp.
37. När Munck å anf. st., s. 775 not. 3, stödjande sig på uppgifter af Schlyter (Gotl. L., 8. VI, VII) antager, att detta K. Olofs korta besök på ön skolat vara orsaken till vissa om Norskt språkbruk påminnande ord och talesätt i Guta Lag, så borde detta dock knappast antagas ens om sådana uttryck som laigulendingr, landboi, emedan deraf skulle bevisas, att Kon. Olof äfven lärt dem sjelfva saken (att ega legoländingar, landboar); men ännu mindre kan man tro det om sådana ord son eþa, Isl. eða, eller om bruket att kasta bort v framför r uti raiþi vrede, rangr båtvränger, reka vräka, då väl eþa ursprungligen är en Nordisk och ej blott en Norsk tillhörighet, och då väl Gutarne lika väl kunnat hitta på att bortkasta det uddljudande v framframför r som Norrmännen. Och dessutom, huru skulle detta, om det ursprungligen blott varit en lånad egenhet i lagspråket, hafva blifvit så fullkomligt en folkets tillhörighet, att det brukas så änn’ i dag?
38. Egentligen uppgifver han dem till 161; men summan 159 fås, om man först fråndrager Runurkundernas N:o 1646, 1724, 1740 och 1743 (se ofvanf. Anm. 19, 22 och 70, samt N:o 201, men sedan tillägger härvarande N:o 8 (L. 1696^b) och 104 (L. 1966^b, i qvart-uppl.) (se ofvanf. Anm. 7, 44), hvilka två i sjelfva verket också redan funnos hos honom.
39. 3
40. 1
41. 1
42. 4
43. 4
44. 2
45. 104
46. 104
47. 151
48. 151
49. *