och de bägge små flickorna äro vackra barn och troligen mycket bortskämda, men de fäste sig vid mig, sedan jag berättat dem sagan om ’De sju stygga svinen’, och jag betvivlar ej att jag skall bli ett mönster ibland guvernanter. Jag skall äta tillsammans med barnen, ifall jag tycker mer om det än att äta vid table d’hôte, och ännu så länge åtminstone föredrager jag att göra det, ty jag är blyg, fastän ingen vill tro det.
— Seså, min bästa, gör er nu hemmastadd, sade mrs Kirke till mig på sitt moderliga sätt. Jag är i rörelse från morgon till kväll, som ni väl kan förstå, med en sådan familj, men en stor tyngd faller från mitt hjärta, om jag vet att barnen äro i säkerhet hos er. Mina rum stå alltid till er disposition, och jag skall göra ert eget så trevligt som jag någonsin kan. Det finns många trevliga människor i huset, om ni känner er sällskaplig, och ni är alltid fri om aftnarna. Kom till mig om någonting går på tok, och gör det så trevligt för er som ni kan. Så, nu ringer det till te, jag måste därför springa upp och byta om mössa, och med dessa ord rusade hon av, lämnande mig att själv ordna i mitt nya näste.
Då jag strax därefter gick ned, blev jag vittne till något, som tilltalade mig mycket. Trapporna här i huset äro mycket långa, och medan jag stod och väntade vid början av den tredje trappan för att låta en liten tjänstflicka streta uppför den med sin börda, såg jag en man med ett eget utseende komma bakom henne, ta det tunga kolämbaret ur hennes hand, bära upp det hela vägen, sätta ned det vid en dörr strax bredvid och gå bort, i det han med en vänlig nick och ett främmande uttal sade:
— Det gick bättre så. Den lilla ryggen är för ung att bära en sådan börda.
Var det inte snällt av honom? Jag tycker om sådant, ty, som pappa säger, småsaker visa karaktären. Då jag i kväll talade om det för mrs Kirke, skrattade hon och sade:
— Det måtte varit professor Bhaer, ty det var just likt honom.
Mrs Kirke berättade mig, att han är från Berlin och
