— Och jag ber er så innerligt att inte se på mig under vigselakten, för då kan jag inte låta bli att skratta.
— Ni kan inte se mig; ty ni kommer att gråta så, att den tjocka dimman framför edra ögon gör allting mörkt för er.
— Jag gråter aldrig, om det inte är för någon djup sorg.
— Som till exempel, då gamla kamrater komma in på gymnasium, avbröt Laurie med ett förföriskt leende.
— Å, skryt lagom! Jag var bara litet ledsen för att göra flickorna sällskap.
— Alldeles riktigt. Men, Hanna, hur har farfar varit i veckan? Har han varit vid gott lynne?
— Mycket gott. Har ni kanske kommit i knipa och vill veta hur han skall ta underrättelsen? frågade Hanna mycket skarpt.
— Å, Hanna, hur kan ni tro, att jag skall kunna se er mor i ansiktet och säga att allt är som sig bör, om det inte vore så? frågade Laurie och såg förnärmad ut.
— Det trodde jag inte.
— Nå, gå inte då och var misstänksam! Jag behövde blott litet pengar, fortfor Laurie blidkad av hennes hjärtliga ton.
— Ni gör av med mycket pengar, Laurie.
— Å, det är inte jag, som gör av med dem, utan det göra de själva. Jag vet ej hur det kommer sig, men innan jag vet ordet av, så äro de borta.
— Ni är så givmild och god och låter folk låna av er och kan aldrig säga »nej» till någon människa. Vi hörde talas om Henshaw och allt ni gjorde för honom. Om ni alltid gör av med edra pengar på det viset, så skall ingen klandra er, sade Hanna innerligt.
— Å, han gjorde ett berg av en mullvadshög. Men ni kunde väl ej vilja, att jag skulle låta den präktige gossen arbeta ihjäl sig av brist på hjälp, då han är värd långt mer än ett helt dussin av oss lata karlar. Skulle ni velat det?
— Naturligtvis inte; men jag kan inte inse, vad ni
