vill inte ha några flera giftermål i familjen på många år. Min Gud! Jag kan inte förstå vad de barnen tänka på! Och Hanna såg härvid så förargad ut, som om Amy och lilla Parker ännu icke uppnått »tonåren».
— Ja, vi leva i en tid, då allt sker fort, och jag vet ej vad vi kunna gå till mötes. Ni är ju bara barnet, Hanna, men nog blir det ni, som härnäst gifter er och lämnar mig kvar att sörja, sade Laurie i det han skakade på huvudet åt dessa försämrade tider.
— Skulle jag gifta mig? Å, oroa er inte! Jag hör ej till de älskvärda damerna, därför vill ingen heller ha mig, och det är ju rätt lyckligt, ty det måste alltid finnas en gammal ogift tant i var familj.
— Ni ger aldrig någon minsta möjlighet att närma sig er, sade Laurie i det han vände bort blicken, och rodnaden i hans solbrända ansikte blev litet högre än förut. Ni vill aldrig visa den milda sidan av er karaktär, och om en man händelsevis skulle få se en skymt av den och inte kan dölja att han tycker om vad han sett, så behandlar ni honom alldeles som mrs Gummidge gjorde med sin tillbedjare och slår kallt vatten över honom och blir så full av törntaggar, att man varken vågar röra vid er eller se på er.
— Jag tål ingen flirt och har alldeles för mycket att göra för att tycka om att bli plågad med sådana dumheter. Kan man tänka sig någonting förfärligare än att upplösa en familj på detta sätt! Men tala ej mer om saken! Det tycks nästan som Margrets giftermål hade förvridit huvudena på oss, ty vi tala aldrig om någonting annat än beundrare och galenskaper, låt oss därför byta om ämne, ty jag vill ej bli förargad, men nog såg Hanna ut som hon skulle varit färdig att slå kallt vatten över den, som på minsta vis retade henne.
Hurudana Lauries känslor än måtte hava varit, fann han likväl ett avlopp för dem i en låg vissling och i den fruktansvärda förutsägelsen, som han upprepade just som de skildes vid porten: — Kom ihåg mina ord, Hanna, att det blir ni, som härnäst gifter er.
2. — Våra vänner. I.
