Sida:Våra vänner från i fjol del 1 1919.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
18
LOUISA M. ALCOTT


ANDRA KAPITLET.
Det första bröllopet.

De vackra klängväxterna över förstugudörren voro tidigt vakna denna morgon, och lika goda grannar, som de också voro, gladde de sig åt det vackra vädret. Deras röda ansikten strålade av glädje, då de svajade för vinden och viskande berättade varandra, vad de hade sett; ty somliga av dem tittade in genom fönstren i matsalen, där bröllopsbordet var dukat, andra klängde sig uppåt för att nicka och småle åt systrarna, som höllo på att kläda bruden, andra åter nickade välkommen åt alla dem, som i olika ärenden kommo och gingo på gården, i förstugan och matsalen, och alla, från den rödaste, fullt utslagna blomma, till den ljusaste, lilla knopp, erbjödo sin skatt av skönhet och vällukt åt den milda härskarinna, som så länge hade älskat och vårdat dem.

Margret såg själv ut som en ros, ty allt som var ljuvast och bäst i hjärta och själ, tycktes denna dag blomstra i hennes ansikte, gjorde det ljust och milt och skänkte det ett behag, som var mera intagande än skönhet. Hon ville varken ha siden, slöja eller orangeblommor. — I dag vill jag inte vara mig olik eller se »uppsträckt» ut, sade hon, jag vill inte ha ett bröllop efter modets fordringar, jag vill blott se dem omkring mig, som jag håller av, och därför vill jag vara mig lik, så att jag ej ser främmande ut för dem.

Hon sydde sin brudklänning själv och sydde den under ljuva förhoppningar och en ung flickas oskyldiga drömmar. Systrarna hade lagt upp hennes vackra hår i lockar, och den enda prydnad hon hade i det, var några ängsliljor, som »hennes John» tyckte mest om av alla blommor.

— Du ser alldeles ut som vår egen, kära Margret, bara sötare och rarare, och jag skulle ta dig i famn och krama dig, om jag ej vore rädd att skrynkla ned din