behag, som kallas grace. Man såg det i hela hennes figur, i varje rörelse hon gjorde med handen, i vecken på hennes dräkt, i det sätt varpå hennes hår lade sig, och detta omedvetna, utsökta behag hade för mången en större dragningskraft än någonsin skönhet skulle haft. Amys näsa bedrövade henne väl ännu, ty den ville icke bliva grekisk, och likaledes tyckte hon att munnen var för stor och att underläppen såg för bestämd ut. Men dessa förargliga anletsdrag voro just det, som gav karaktär åt hela ansiktet, fastän Amy själv aldrig kunde se det, utan tröstade sig med sin utomordentligt vackra hy, klara, blåa ögon och gyllene lockar, som blivit ännu mera guldgula och rika än de någonsin varit.
Alla tre voro klädda i tunna, ljusgråa klänningar (deras bästa sommarklänningar), med blåa blommor i håret och på bröstet, och alla tre sågo ut som söta, glada flickor — vilket de också voro — vilka för ett ögonblick upphörde med sitt trägna arbete för att med längtansfulla blickar genomläsa det vackraste kapitlet i en kvinnas levnad.
All ceremoniös etikett var borttagen, och allt skulle ske så naturligt och vardagslikt som möjligt, vilket gjorde, att då tant March anlände, blev hon riktigt förargad över att se bruden komma springande för att taga emot henne och leda henne in, och brudgummen sysselsatt att fästa upp en girland, som fallit ned, och slutligen fick hon se en skymt av själva prästfar, som med allvarsamt utseende marscherade uppför trapporna med en vinbutelj under armen.
— Jo, här går det riktigt fint till! utropade den gamla damen, och slog sig ned på den för henne ordnade hedersplatsen, och med mycken omsorg ordnande vecken på sin frasande sidenmoaréklänning. Du skulle ej låtit de främmande se dig förrän i sista stund, barn!
— Tant lilla, jag vill icke bli förevisad eller låta folk komma och gapa på mig för att sedan kritisera min bruddräkt och räkna ut vad min frukost kostat. Jag är alltför lycklig för att det minsta bry mig om vad folk säger
