Hoppa till innehållet

Sida:Våra vänner från i fjol del 1 1919.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
22
LOUISA M. ALCOTT

sade: Jag vill! med en sådan innerlig tillit i både ansikte och röst, att hennes mors hjärta gladdes, och tant March snyftade så det hördes.

Hanna grät icke, ehuru hon var nära att göra det en gång och räddades endast av medvetandet, att Laurie var närvarande och oupphörligt såg på henne med en komisk blandning av munterhet och rörelse i sina skälmska, svarta ögon. Betty höll sitt ansikte dolt på moderns axel, och Amy stod som en vacker staty, och en solstråle rörde vid hennes panna och blommorna i håret, och kom henne att se ännu sötare ut.

Jag fruktar högeligen, att det alls icke överensstämde med etikettens fordringar, att Margret, så fort hon väl var vigd, skulle vända sig om och utropa: Mamma skall ha den första kyssen! och därvid kysste hon henne med hjärtat på läpparna. Under den följande kvarten liknade hon mera en ros än någonsin, ty alla gjorde anspråk på att till det yttersta få ut sina rättigheter, ända ifrån mr Laurence till gamla Elsa, vilken, utstyrd i en särdeles besynnerlig och ful hårklädsel, föll henne om halsen i salen och, gråtande och skrattande på samma gång, sade: Gud välsigne er, min älskling, hundra gånger! Tårtan är inte skadad en enda smul, och allt har lyckats förträffligt!

Alla blevo glada vid denna underrättelse och sade någonting kvickt eller försökte att göra det, vilket gjorde samma verkan på sällskapet; ty då man är »lätt om hjärtat», är man färdig att skratta åt allting. Här funnos inga presenter exponerade, ty de voro redan förda till det lilla hemmet, icke heller var det någon storartad frukost, utan blott en rikligt tilltagen lunch bestående av tårtor och frukt, som voro garnerade med blommor. Mr Laurence och tant March ryckte på axlarna och smålogo åt varandra, då de sågo, att det enda slags nektar, som bjöds omkring av Hebe-gudinnorna, var vatten, lemonad och kaffe; men ingen sade någonting, förrän Laurie, som envisades att få servera bruden, kom fram till henne med en rågad presenttallrik i handen och med ett förläget utseende viskade: