— Har Hanna händelsevis råkat slå sönder vinbuteljerna, eller har jag alldeles misstagit mig, då jag i morse tyckte mig se några vinbuteljer stå upptagna?
— Alldeles riktigt. Er farfar var vänlig och skänkte oss av sitt bästa vin, och även tant March skickade oss några buteljer; men pappa ställde undan några åt Betty och skickade de övriga till Soldathemmet. Ni vet att han tycker, att man bara skall dricka vin, då man är sjuk, och mamma säger, att varken hon eller någon annan av hennes döttrar någonsin skola få bjuda vin åt någon ung man under hennes tak.
Margret talade allvarsamt och väntade sig få se Laurie antingen rynka pannan eller skratta; men han gjorde intetdera, utan efter en hastig blick på henne sade han på sitt häftiga sätt: Jag tycker om detta; ty jag har sett alltför mycket elände, som det åstadkommit, för att icke önska, att alla kvinnor måtte tänka som ni.
— Jag hoppas, att det icke är av egen erfarenhet, som ni blivit så förståndig? och det låg ett ängsligt uttryck i Margrets röst.
— Nej, det kan jag ge er mitt hedersord på. Men därför får ni icke tro mig alltför väl: detta är icke någon av mina frestelser. Som jag blivit uppfostrad där vin är lika vanligt som vatten och nästan lika oskadligt, sätter jag ej det minsta värde på det; men om en vacker flicka bjuder det, förstår ni väl, att man ej kan neka.
— Men ni vill göra det, åtminstone för andras skull, om ej för er egen. Ack, Laurie, lova mig det och ge mig ännu ett ytterligare skäl att kalla denna dagen för den lyckligaste i mitt liv!
En så plötsligt och allvarligt framställd begäran kom Laurie att tveka ett ögonblick, ty åtlöje är ofta svårare att uthärda än självförsakelse. Margret visste, att om han gav henne detta löfte, skulle han också hålla det, vad det än kostade, och så hon kände sin makt, begagnade hon den så, som en kvinna bör göra, då det rör hennes vänners bästa. Hon yttrade ej ett ord; men hon såg på honom med ett så vältaligt och bedjande uttryck, och hennes
