blivit en långt större favorit än hon själv, och just samtidigt härmed inträffade flera små obetydliga omständigheter, som underblåste denna känsla.
Amys vackra med bläck och penna utförda arbete fördunklade alldeles Mays målade vas, och detta var ett törne; och så hade det hänt, att den allt besegrande Tudor hade dansat fyra gånger med Amy på sista bjudningen och bara en gång med May; det var törnet numro två; men den största sorgen, som gnagde hennes sinne och gav henne en viss ursäkt för sitt ovänliga uppförande, var ett rykte, som någon förekommande pratmakerska hade varit framme med, att flickorna March hade gjort narr av henne hos Lambs. Hela skulden härtill borde naturligtvis falla på Hanna, ty hennes härmning hade varit alltför lik för att icke bli igenkänd, och de glada flickorna Lamb hade låtit skämtet gå vidare. Men de brottsliga hade inte någon aning härom, och man kan därför tänka sig Amys ledsnad; då just själva kvällen för basarens öppnande och under det hon höll på att lägga sista handen vid sitt vackra bord, mrs Chester, som naturligtvis var upprörd över sin dotters förlöjligande, sade till henne med vänlig ton men med kall blick:
— Min bästa, jag finner, att de unga damerna äro missnöjda för det jag givit det här bordet till någon annan än mina flickor. Eftersom det är det viktigaste och i mångas tycke det bord, som mest drar uppmärksamheten till sig — och det är mina flickor, som egentligen ha ställt till basaren — anser man det vara bäst, att de få ta det här bordet. Jag är mycket ledsen, men jag vet, att ni är alltför intresserad för saken för att bry er om en liten personlig motgång; men ni skall få ett annat bord, om ni vill.
Mrs Chester hade förut trott, att det skulle gå så lätt att hålla detta lilla tal, men då stunden kom, fann hon det mycket svårt att obesvärat kunna komma fram med det, med Amys omisstänksamma ögon stadigt fästa på sig, fulla av förvåning och oro; ty Amy kände, att det låg någonting bakom allt detta, men kunde ej gissa
