som väl blott är ett uttryck för den gamla Thors-idéens började upplösning, qvarstod dock länge den äldre folktron om Thor såsom åskans gud. Äfven denna sjönk likväl småningom, tills vi i wärendska folksägnen nu med svårighet igenkänna den kraftige Asa-guden, i en gubbe, som man någon gång på thorsdagsnatten sett med sin käring sitta vid husets spinnrock, eller i den bedröflige Kornmoden, som med sitt röda skägg och sin förfallna skepnad sorgligt vittnar om kraftens förgänglighet på jorden.
§ 55. Efter de öfriga hedna gudarne förekomma i Wärend blott få och otydliga spår. Rudbeck omtalar, att ännu på hans tid, när man ville prisa någons kroppsstyrka, brukade man derom talesättet: »han är stark som Tyr.» — Lokalnamnen Frösö, Fröåsen, Fröseke och Fröshult visa tillfyllest, att Frö eller Frey, såsom fruktbarhetens gud, varit i landet dyrkad, och att öar, åsar och lundar varit honom helgade. Åtskilligt i de gamla wärendska julsederna, serdeles julagalten, julagrisen eller julahösen på julbordet, står ock i förbindelse med den svenska kulten af Frö, likasom det mythiska väsen, som i Wärend är kändt under namn af Glo-son (af glo ɔ: glänsa), och åt hvilket man somligstädes ännu gifver offer, väl knappast kan rimligare förklaras, än såsom en erindring af Frös galt med de gyllene borsten. Vi få om detta väsen tala i det närmast följande. — Efter Balder, sommarens och solens gud, åt hvilken man en gång tände eldar och firade fester vid midsommar (jfr. § 42), har lekvallen i gärdet vid V. Thorsås sitt ännu bibehållna namn af Balda-näterna.
