äfven i andra afseenden förlorat den prakt, som tillhörde medeltidens riddare-seder.
§ 197. Procopius anför om Gauterna i Thule, att »de hafva seder icke mycket olika andra folkslags. De dyrka många gudar och vättar i himmelen, i luften, i jorden, i hafvet, och äfven några som bo i källors och floders vatten. De offra flitigt alla slags offer; men det förnämsta offret är menniskan, den första, som uti krig faller i deras händer. Denna offra de åt Mars (Oden), hos dem den största guden. Och krigs-fångarne offras ej blott på vanligt sätt, utan de upphänga dem på träd, eller kasta dem på törnetaggar, eller förgöra dem på annat ömkeligt sätt».
Hvad Procopius här anförer om våra hedniska förfäders grymma mennisko-offer, finner en mångfaldig bekräftelse i den lefvande folksägnen, och vi hafva redan i det föregående anmärkt den råa plägseden hos de gamla nomadiska stammarne, att ätten, efter hållen rådplägning dräpte sina sjuka och ålderstigna, medelst slag af ätta-klubban (§§ 28, 176). Enligt sägner ifrån Westbo, skall härmed hafva så tillgått, att »när någon af de gamla jättarne blifvit öfver hundra år gammal och inte kunde dö, så förde slägten honom med sig ut i marken, och satte ätta-klubban på en sten och der bredvid en skål med dryck. Så skulle den gamle jätten först dricka drycken, och sedan slogo de honom i skallen med ätta-klubban, som var gjord af masarum (ɔ: masur) eller annat vresigt träd». Eljest heter det, att »de redde till med mat och öl, likasom till lik-öl, och gjorde gille uppå någon bergs-höjd. Sedan
