Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/534

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
LVII
TILLÄGG OCH ANMÄRKNINGAR.

stora kronor af förgyldt eller oförgyldt silfver, vid pass ett spann höga. Alla ogifta och gifta qvinnor nyttja för öfrigt rika silfver-prydnader på sin drägt, och bruket af sådana prydnader sträcker sig äfven till landt-folket.» Olaus Magnus, Hist. de Gentibus Septentrional., Lib. VI, cc. 11, 12.


§ 180. Till närmare förklaring, huru kyrko-drottnen eller kyrko-herren d. v. s. sockna-höfdingen eller Patronus Ecclesiæ, kunde efterhand bli densamme som sockna-presten, meddela vi följande anmärkningar, lånade ur P. Wieselgrens Biographi öfver Olof Wexionius d. ä. (Biograph. Lex. Bd. XX: s. 236).

»Der var i katholska tiden ej sällan en socken-adelsman, som egde patronats-rätt till en, om än af ätten ej byggd (?), doterad kyrka, hvilken någongång tillsatte yngre söner, som blifvit prester, vid pastoratet. Till och med i Kärda — — var en Oxenstierna pastor 1333, och då Biskop Carl (Båt) i Linköping der, nämnde år, var gäst, såg man der ock Pastorn i Agunnaryd, nära Pjeteryd, Herr Erland, som då gaf en sin gård med inventarium sina efterträdare till evärdelig besittning. Och några år derefter, 1344, då Biskop Petrus i Linköping visiterade i Sunnerbo, — gaf Pastorn i Pjeteryd, Petrus Duda, en sin gård med inventarium till prestgård i Pjeteryd. Sannolikt blef slägten föredragen vid utnämningar, så att Erlandus Petri nobilis, som måste vid domstol försvara donationen mot dåvarande socken-adelsmannen, väl hade kamp med en frände genom nedstammande från Petrus Duda.»

Värdigheten af kyrko-drotten eller kyrko-herre, ifrån början förvärfvad af någon höfding eller knape genom grundläggandet och doterandet af en kyrka, öfvergick således icke sällan genom börds-rätt på någon af testators skyldemän, som der insattes till prest. Presterna blefvo ock långt fram i tiden gerna tagna ur den gamla slägten, och läto sig angeläget vara, att upprätthålla sina förfäders fromma stiftelser genom ytterligare donationer till kyrka och preste-gård.


§ 193. Sägner från Södermanland omtala, att när man i forntiden nedgräfde skatter i jorden, brukade man jordfästa dem med en besvärjning, så att ingen kan taga upp dem, utan han hittar på samma ord, som de äro jordfästade med.

En öfvermåttan rik bonde lade sina penningar i en koppar-kittel och gräfde ned dem i sitt log-golf. Jordfästningen lydde så, att ingen skulle kunna taga upp medlen, förr än tre bröder blifvit halshuggna på stället

»och eld och brand
och plog och harf
gått öfver aske-mulla.»