Följderna af så många förkastade freds-anbud dröjde icke länge att utveckla sig. Rysslands och Danmarks system hade på en gång blifvit förandradt till full motsats emot det Svenska. Stridigheter med dessa Makter kunde ej länge uteblifva, och dessa beredde snart ett orättmätigt anfall på Rikets östra och vestra gränser. Länge tycktes faran anses med en likgiltighet, härrörande från ett högt drifvit begrepp om Sveriges stridskrafter, och måhända äfven från ett hemligt förlitande på det slags hjelp, som icke af menskliga uträkningar kan bestämmas. I denna sakernas ställning, och då för öfrigt grundade skäl emot Rysslands öfverdrifna fordringar ingalunda saknades, och äfven blefvo anförde, ökades tvisten Staterne emellan med en personlig misshällighet, då Konungen till Hans Maj:t Ryske Kejsaren återsände S:t Andreæ Orden[1], jemte förklaring, att sådant skedde på enahanda skäl och grunder, som de, hvilka föranledt ett dylikt steg emot Konungen af Preussen.
Underhandlingarne med Rikets grannar togo nu en allt obehagligare vändning. Alla försök att afvända faran förfelade deras ändamål, icke genom vägran att vika för en nästgränsande Makts orättfärdiga påståenden, men genom en orygglig och ofta upprepad föresats, att aldrig ingå uti något
- ↑ November 1807
