slags afhandling med den Makt, som genom sina segrar och sitt inflytande nu gaf en afgörande riktning åt de Nordiska Hofvens beslut.
Med sådan orygglighet i föresatser — man kan tillägga i fördomar — syntes åtminstone, att de kraftigaste försvars-anstalter skulle anses oundgänglige, och följaktligen utan tidsutdrägt anbefallas. Men sådant skedde likväl ej förr än i början af förlidet år[1], och så kort före krigets utbrott, att större delen af dessa krigsberedelser ej annat än ofullkomligen kunde tillvägabringas. Statens tillgångar hade äfven under nästförflutna fälttåg blifvit betydligen medtagna; och Statsverket var dessutom besväradt med en dryg tillökning i kostnader, genom öfverflyttandet på Svensk Stat af ansenliga utgifter, som förut tillhört den Pommerska. Genom vederbörandes verksamma bemödanden, förseddes likväl Finska fästningarne med tillräckliga garnisoner och öfriga behof för en tid af nära fyra månader. Finska Armén samlades, och kriget utbröt[2]. Vid första underrättelsen derom blef Ryska Sändebudet i Stockholm, emot Folkrättens lagar, uti sitt hus arresteradt, och först efter en längre tids förlopp åter frigifvit,
Sverige, länge fredadt af sin geografiska belägenhet, nyligen satt i tillfälle att, med bibehållande af
