Den här sidan har korrekturlästs
213
Då af storm och solsken härdad
Jag i dagens stora strider
Tvangs att pröfva nya krafter.
Utan skygghet, utan missmod,
Vandrar han bland dessa minnen,
Ler åt ett och rynkar pannan
At ett annat, suckar också
Understundom åt ett tredje;
Men han känner till dem alla
Och han kännes vid dem äfven.
Ett allenast står der ensamt,
Öfvergifvet af de andra,
Hemskt och slutet; och han dröjer
Derför icke gerna vid det.
Detta enda, kändt af mig blott,
Svårt att glömma, svårt att minnas,
Vill jag nu för alla bikta,
För att fria mig ifrån det,
Eller något lätta bördan.
