217
Tvärtom lät jag lätt mig föras Från mig sjelf och deltog gerna Uti sällskap, som förströdde Mina tankar och mig skänkte Nugot stillestånd i striden Mot mig sjelf. Ty allvar var det, Dystert allvar i mitt tvifvel, Och der fans af hån ett grand ej, Endast kränkt och bitter känsla Öfver menniskans förnedring: Hon, som, född med högre sträfvan Och med andens vapen rustad, Hvarken ansetts värdig ega Någon visshet om sitt öde, Icke heller fått till ledning Något gifvet mål att gå till, Men som dock med dunkel aning Om en högre verld än stoftets, Lefde — om det lif kan kallas — Några ögonblick af tiden, Ofta vida mer eländig, Än de lägsta ibland djuren, Illa tröstad af ett hopp, som Endast stödde sig på dogmer Eller bräckliga förnuftsslut,
Digitized by
Goog •
