Den här sidan har korrekturlästs
217
Tvärtom lät jag lätt mig föras
Från mig sjelf och deltog gerna
Uti sällskap, som förströdde
Mina tankar och mig skänkte
Något stillestånd i striden
Mot mig sjelf. Ty allvar var det,
Dystert allvar i mitt tvifvel,
Och der fans af hån ett grand ej,
Endast kränkt och bitter känsla
Öfver menniskans förnedring:
Hon, som, född med högre sträfvan
Och med andens vapen rustad,
Hvarken ansetts värdig ega
Någon visshet om sitt öde,
Icke heller fått till ledning
Något gifvet mål att gå till,
Men som dock med dunkel aning
Om en högre verld än stoftets,
Lefde — om det lif kan kallas —
Några ögonblick af tiden,
Ofta vida mer eländig,
Än de lägsta ibland djuren,
Illa tröstad af ett hopp, som
Endast stödde sig på dogmer
Eller bräckliga förnuftsslut,