Den här sidan har korrekturlästs
219
Öfver vida Uplands-slätten,
Kal och ödslig mer än vanligt
I den kalla vinternatten.
Dyster himmel utan måne
Men med bleka frusna stjernor
Spände blås vart grafhvalf öfver
Jordelikets hvita svepning.
Qvällen gick, och dagens oro
Hade lagt sig ned till hvila;
Natten kom, dess timmar skredo
Långsamt fram, men — utan vånda.
Utaf undran alltmer gripen
Satt jag qvar vid bordet, tordes
Knappast röra på ett finger
Fruktande att väcka furian,
Som förglömt sig i sitt gömsle.
Småningom en stilla domning
Spred sig genom alla leder
Och den hårdt tillknutna tanken
Löstes upp i fria bilder
Dunkla, sväfvande. —
