Den här sidan har inte korrekturlästs
219
v.
öfver vida Uplands-slätten, Kal och ödslig mer än vanligt I den kalla vinternatten. Dyster himmel utan måne Men med bleka frusna stjernor Spände blås vart grafhvalf öfver Jordelikets hvita svepning.
Qvällen gick, och dagens oro Hade lagt sig ned till hvila; Natten kom, dess timmar skredo Långsamt fram, men — utan vånda. Utaf undran alltmer gripen Satt jag qvar vid bordet, tordes Knappast röra på ett finger Fruktande att väcka furian, Som förglömt sig i sitt gömsle. Småningom en stilla domning Spred sig genom alla leder Och den hårdt tillknutna tanken Löstes upp i fria bilder Dunkla, sväfvande. —
Digitized by LjOOQle
