250
I ett nu
Vardt kyrkan ljus utaf ett eldrödt sken,
Som tycktes strömma ut från öppna grafvar,
Nyss slutna; och ur dessa stego upp
Med ängslig brådska om hvarandra qvinnor
I långa, hvita svepningsdukar höljda.
De spredo sig i hast åt alla håll,
Försvunno här och der igenom dörrar
Och dolda gångar, ut- och uppför trappor;
Men kommo hastigt åter, förde med sig
Den ena ett, den andra något annat
Af sådant allt, som höfves för en fest:
Antika vaser, fulla utaf blommor,
Och fat och skålar af majolika,
I hvilka drufvor, persikor, oranger
I brokig endrägt trängdes vid hvarann,
Venetianska glas, kristallpokaler
Och vin i tunga krus och lätta flaskor,
Derjemte cittror, lutor, mandoliner,
Och kuddar, mattor … Ej jag minnes allt,
Som så drogs fram och sattes fort i ordning
På vida planen framför altarskranket,
Nu gjord till tummelplats för yppig vällust.