267
Orimlig, utan sammanhang och klarhet,
Men dock, så tycktes mig, med något fäste
I verklighetens mark.
Jag såg i fjerran
Emot en ljusgrund utaf norrskensflammor
En majestätisk qvinna, lik en drottning,
Med gylne krona på sin blonda hjessa
Och purpurmantel öfver snöhvit skuldra,
Med spira i sin venstra hand — den högra
Var dold inunder djupa mantelvecken. —
Med undran såg jag — klart som på en karta —
Ett vidsträckt land vid hennes fötter ligga
Med berg och sjöar, skogar, fält och städer,
Begränsadt rundtorn af en dyster molnvägg,
Som hotfull reste sig vid horizonten,
Och hvarifrån tid efter annan hördes
Det dofva dundret af en närmad åska.
Med större undran såg jag likväl henne,
Då hon från tronen, der hon satt, sig reste
Och gick med steg, som syntes vackla, framåt.
När närmare hon kom, jag såg med ömkan