268
Den kungliga gestalten böjd och åldrad
Med sorgen målad på den bleka kinden
Och tåren pressad i det stolta ögat.
I hennes krona sågos ädelstenar,
Men äfven hål, der andra fordom sutit,
Och purpurmanteln, trasig och försliten
Med fläckar utaf torkad blod till venster
Och utaf ännu fuktig smuts till höger
Hon bar som öfverplagg, ej som regale.
Vid hvarje steg, som förde henne framåt
Hon syntes mindre och likväl densamma.
När sist af vanlig mensklig höjd hon hunnit
Helt nära mig, hon stannade och vände
Sitt sorgsna anlet upp mot Carlavagnen,
Som skred högtidligt fram i stjernetåget
Med gylne hjul på mörkblå himlafältet.
Jag såg, hur hennes läppar stumt sig rörde
Som både hon en bön.
En stund derefter
Hon liksom tveksamt lade bort sin spira,
Tog manteln af och lyfte kronan sakta