268
Den kungliga gestaltén böjd och åldrad Med sorgen målad på den bleka kinden Och tåren pressad i det stolta ögat. I hennes krona sågos ädelstenar, Men äfven hål, der andra fordom sutit, Och purpurmanteln, trasig och försliten Med fläckar utaf torkad blod till venster Och utaf ännu fuktig smuts till höger Hon bar som öfverplagg, ej som regale.
Vid hvarje steg, som förde henne framåt Hon syntes mindre och likväl densamma. När sist af vanlig mensklig höjd hon hunnit Helt nära mig, hon stannade och vände Sitt sorgsna anlet upp mot Carlavagnen, Som skred högtidligt fram i stjernetåget Med gylne hjul på mörkblå himlafältet. - Jag såg, hur hennes läppar stumt sig rörde Som både hon en bön.
En stund derefter Hon liksom tveksamt lade bort sin spira, Tog manteln af och lyfte kronan sakta
Digitized by LjOOQle
