272
Gå hem I Man rigtigt skäms att kännas vid dig För främmande... så dan som nu du synes."
Han kände visst, att sjelf sin dom han fälde, Ty för ett ögonblick en blygselns rodnad For öfver anletsdragen. Tyst hon drog sig Tillbaka genom trängseln till en skara Af ynglingar och sade till den främste: "Min son, o skänk en gåfva åt din moder, Att hon med lugn må möta dag, som kommer!"
Han teg och såg med tvekan på de andre. Det var som ville han, men tordes icke För alla visa, att han hyste känslor Af kärlek och beundran för den arma; Han derför låtsade som ej han fattat De ord hon sagt; och så med höflig bugning Han drog sig undan, vände sig till skaran Och med förlägen min han spefullt utbröt: "Jag undrar hvem som skrifvit festkantaten ... Det var då smöija ... tyst, nu kommer sången... Så massan trängs... Ur vägen, moskoviter!" —
Digitized by LjOOQle
