272
Gå hem! Man rigtigt skäms att kännas vid dig
För främmande … så dan som nu du synes.“
Han kände visst, att sjelf sin dom han fälde,
Ty för ett ögonblick en blygselns rodnad
For öfver anletsdragen. Tyst hon drog sig
Tillbaka genom trängseln till en skara
Af ynglingar och sade till den främste:
“Min son, o skänk en gåfva åt din moder,
Att hon med lugn må möta dag, som kommer!“
Han teg och såg med tvekan på de andre.
Det var som ville han, men tordes icke
För alla visa, att han hyste känslor
Af kärlek och beundran för den arma;
Han derför låtsade som ej han fattat
De ord hon sagt; och så med höflig bugning
Han drog sig undan, vände sig till skaran
Och med förlägen min han spefullt utbröt:
“Jag undrar hvem som skrifvit festkantaten …
Det var då smörja … tyst, nu kommer sången …
Så massan trängs … Ur vägen, moskoviter!“ —