Den här sidan har inte korrekturlästs
274 _
En fuktig glans i hennes ögon lyste, Da hon sig satte ned och lät dem höra Hin vandrings bittra utgång. Då hon slutat, Kring henne ljöd från alla håll: "O, hade Vi något dig att gifva mer än det som Du redan fått, vår kärlek, vi det gåfve."
"Det hafven I" — var svaret — "gifven desse Det käraste I egen, edra söner! 1 kunnen det, om djupt i deras sinnen I planten in en oförvansklig kärlek Till mig, att så, som I, de ej blott älska, Men ock, som män, med lif och blod de värna Den moder deras fäder, deras bröder Ej längre kännas vid."
Med rörda stämmor (ienmälte de: "O, säg ej så! Du hör ju Hur nu på torget väldig chör framdundrar Sitt "Hör oss, Svea, moder åt oss alla..."
Digitized by LjOOQle
