Den här sidan har korrekturlästs
274
En fuktig glans i hennes ögon lyste,
Da hon sig satte ned och lät dem höra
Sin vandrings bittra utgång. Då hon slutat,
Kring henne ljöd från alla håll: “O, hade
Vi något dig att gifva mer än det som
Du redan fått, vår kärlek, vi det gåfve.“
“Det hafven I“ — var svaret — “gifven desse
Det käraste I egen, edra söner!
I kunnen det, om djupt i deras sinnen
I planten in en oförvansklig kärlek
Till mig, att så, som I, de ej blott älska,
Men ock, som män, med lif och blod de värna
Den moder deras fäder, deras bröder
Ej längre kännas vid.“
Med rörda stämmor
Genmälte de: “O, säg ej så! Du hör ju
Hur nu på torget väldig chör framdundrar
Sitt “Hör oss, Svea, moder åt oss alla …“