Skärgårdsepistel
| ← Noach |
|
Skärgårdsbref → |
Skärgårdsepistel.
Sandhamn 1868.
Till höst det redan stundar,
Som hvar man ser.
Och solens öga blundar
Allt mer och mer.
Och nordanvinden skalar
Omkring med dån,
Och takets ränna sqvalar
I vattensån.
Knappt sommarn hinner titta
Inom vår port,
Så flyr han bort: besitta,
Hvad den går fort!
Vi berga knappast kunna
Den skörd vi sått.
Af strömming knappt en tunna
Har måsen fått.
Bäst vi af blommor tjusas
I solens sken,
Af höstens vinge grusas
Hvarenda en.
Men, ack, hvad hjelper klander?
Jo, på sin höjd
Att man, liksom Mothander,
Får vara nöjd.
Dock ljuf har sommarn varit
Uppå vår ö.
Och hit har folket farit,
Som ej tänkt dö.
Det också var beviset
På sundt förnuft,
Ty här är paradiset
Af sjö och luft.
Här gick man klädd i lakan
På hafvets strand.
Här satt man opp till hakan
I sol och sand:
Man seglade och rodde
Och röd blef kind,
Och alla krämpor gnodde
Med hafvets vind.
Väl plågsam lilla nåden
Sin ryggvärk fann,
Men hafvet blåste på den,
Så den försvann.
Fanns här en skymt allenast
Af gikt och pjunk,
Så ropte vågen genast:
"Var god och sjunk!"'
Här sjökaptener traskat
Och plöjt vår våg,
Och alldeles förbaskadt
Vi fått med råg.
Men jemt jag hörde skriken
Och medge vill:
"Att hindra här trafiken
Är tullen till."
Af fäder, barn och muttrar
Vi haft besök,
Sjömätare och kuttrar
Med läckra kök.
Och slutligen en trea
Från Helikon:
Octavia och Lea
Och Rubenson.
Jag glömma bör ej heller
Att vi ha läst
Och plockat kantareller
Och stekt och fräst.
Och torskar ha vi fångat
Med krok och knep.
Och ofta ha vi gångat
På kafferep.
Och säga knappt behöfva
Jag kan en gång,
Att vi mest blifvit döfva
Af spel och sång.
Att nu förtälja detta
Mig sången lyft,
Men stoff till att fortsätta —
Fins ej ett dyft.
