Skarfvarne från Udröst

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Mannen, som skulle sköta hushållet
Norska folksagor och huldre-sägner
av Peter Christen Asbjørnsen
Översättare: Ernst Lundquist

Skarfvarne från Udröst
Om jätten, som icke bar hjertat på sig  →


[ 60 ]

Skarfvarne[1] från Udröst.

Till hafs, långt vester om Helgelands skär,
Der simmer en ö på vågor, som blänka;
Men kommer en gång ett segel den när,
Strax skyar deröfver sig sänka;
Och gömd är då den vinkande strand,
Der ingen får kasta sitt ankar,
Och kustbon blott i drömmande tankar
Kan längta till alfernas härliga land.

Vid hemkomsten händer det ej sällan de nordländska fiskarena, att de finna kornstrån fästade vid rodret eller bjuggkorn i fiskens mage. Då heter det, att de ha seglat öfver Udröst eller något annat af de huldreland, hvarom sägner gå i Nordlanden. De visa sig [ 61 ]blott för fromma eller s. k. framsynta menniskor, som äro i lifsfara på hafvet, och dyka upp der eljest intet land finnes. De underjordiska, som bo här, ha åkerbruk och boskapsafvel, fiske och jagt som andra menniskor, men här lyser, solen öfver grönare gräsfält och rikare åkrar än på något annat ställe i Nordlanden, och lycklig är den, som kommer till eller kan få se en af dessa öar; «han är bergad,» säger nordlänningen. En gammal visa i Peder Dass’[2] stil innehåller en fullständig skildring af en ö utanför «Trænen»[3] vid Helgeland, den s. k. «Sandfläsen», en sandbank med fiskrika kuster och öfverflöd på allt slags vildt. Så skall det också midt i Vestfjorden ibland visa sig ett stort flackt åkerland, som blott dyker upp så högt, att axen stå torra; och utanför Röst, vid Lofotens södra ända, berättas om ett liknande huldreland med gröna backsluttningar och gula kornåkrar; det heter Udröst. Han som bor på Udröst har sin jakt liksom andra nordlandsbor; ibland kommer den fiskarena och jaktskepparne till mötes för fulla segel, men i samma ögonblick de tro att de stöta tillsammans med den, är den försvunnen.




På Værö, nära Röst, bodde en gång en fattig fiskare, som hette Isak; han egde intet annat än en båt och ett par getter, som hans hustru höll vid lif med fiskreska och de grässtrån, de kunde samla ihop [ 62 ]på fjällen rundt omkring, men hela stugan hade han full med hungriga barn. Och ändå var han alltid nöjd med huru Vår herre styrde det för honom. Det enda han oroade sig öfver var att han aldrig riktigt kunde få fred för sin granne; det var en rik man, som tyckte att han borde ha allting bättre an en sådan stackare som Isak, och derför ville han ha bort Isak, så att han kunde få den hamn, han hade utanför sin stuga.

En dag, då Isak var ute och fiskade ett par mil till hafs, föll det tjocka öfver honom, och rätt som det var, kom det upp en storm så våldsam, att han måste kasta all fisken öfver bord för att lätta båten och berga lifvet. Och ändå var det ingen lätt sak att hålla den flott, men han lirkade vackert fram sin farkost både mellan och öfver störtsjöarne, som voro färdiga att dra ned honom hvarje ögonblick. Då han hade seglat med sådan fart fem sex timmar, tänkte han, att han snart skulle träffa på land någonstädes. Men tiden led och stormen och tjockan blefvo värre och värre. Då började han ana, att han styrde till hafs eller att vinden hade vändt sig, och slutligen kunde han förstå, att det måste vara så, ty han seglade och seglade, men han nådde icke land. Rätt som det var, hörde han ett hemskt skrik framom förstäfven och han kunde inte tro annat än att det var hafstrollet, som sjöng hans likpsalm. Han bad till vår herre för hustru och barn, ty nu förstod han, att hans sista timme var kommen; bäst han satt och bad, fick han se skymten af någonting svart, men då han kom närmare, var det bara tre [ 63 ]skarfvar, som sutto på en stock drifved och i ett nu var han förbi dem. Så gick det både långt och länge, och han blef så törstig och så hungrig och trött, att han icke visste sig någon lefvande råd, och han satt nästan och sof med rorkulten i hand; men bäst som det var, skrapade båten mot stranden och törnade emot. Då fick Isak upp ögonen, må tro. Solen bröt genom tjockan och lyste öfver ett vackert land; höjderna och bergen

voro gröna ända upp till toppen, åker och äng sluttade upp mot dem, och han tyckte sig känna en lukt af blommor och gräs, ljufligare än han någonsin känt.

«Gud ske lof, nu är jag bergad, det här ä’ Udröst,» sade Isak för sig själf. Rakt framför honom låg en kornåker med ax så stora och fulla, att han aldrig hade sett maken, och genom den kornåkern gick en smal väg upp till en grön, torftäckt jordhydda, som låg ofvanför åkern, och på taket betade en hvit get med förgylda [ 64 ]horn, och jufver hade hon så stort som på den största ko; utanför satt en liten blåklädd man på en trefot och sög på en pipsnugga; han hade ett skägg så stort och långt, att det nådde långt ned på bröstet.

«Välkommen till Udröst, Isak,» sade gubben.

«Väl mött, far,» svarade Isak. «Känner ni mig då?»

«Det händer, det,» sade gubben. «Du vill väl låna hus här i natt?»

«Om så väl vore att jag det finge,» sade Isak.

«Det är ledsamt med mina söner, att de ej tåla lukten af kristen man,» sade gubben. «Har du inte mött dem?»

«Nej, jag har inte mött annat än tre skarfvar, som satt och skrek på en drifstock,» svarade Isak.

«Ja, det var mina söner det,» sade gubben, och så. knackade han ur pipan och sade till Isak: «Gå in så länge; du är väl både hungrig och törstig, kan jag tänka.»

«Tack som bjuder, far,» sade Isak.

Men då mannen låste upp dörren, var det så präktigt der inne, att Isak blef alldeles häpen. Maken hade han aldrig sett förr. Bordet var fullt med de yppersta rätter, filbunkar och rödfisk och stek och lefvermölja med sirap och ost på, hela högar med Bergenskringlor, bränvin och öl och mjöd och allt godt som tänkas kan. Isak åt och drack allt hvad han orkade, och ändå blef tallriken aldrig tom, och huru mycket han än drack, var glaset lika fullt. Gubben åt inte mycket och inte sade han mycket heller; men rätt som de sutto, hörde de ett skrik och ett rammel utanför; då gick han ut. [ 65 ]Om en stund kom han in igen med sina tre söner; det klack till litet i Isak, med det samma de kommo in genom dörren; men gubben hade väl lugnat dem, ty de voro mycket vänliga och godsinta, och så sade de, att han skulle hålla bordskick och sitta qvar och dricka med dem, ty Isak reste sig och ville gå från bordet; han var mätt, sade han. Men han gjorde dem till viljes, och så drucko de glas om glas, och emellanåt togo de sig en tår af ölet och mjödet; vänner blefvo de och kommo väl öfver ens, och så sade de, att han skulle göra ett par slag ut på sjön med dem, så att han kunde ha litet med sig hem, då han reste.

Den första seglatsen de gjorde var i en stark storm. En af sönerna satt vid styret, den andre satt vid halsen, den tredje var mellanrumsman, och Isak måste begagna stora öskaret, så att svetten lackade om honom. De seglade som de varit galna; aldrig refvade de segel, och när båten var full med vatten, stucko de upp på vågorna och seglade den läns igen, så att vattnet stod ut från akterändan som en fors. Efter en stund lade vädret sig, och de började fiska. Det var så tjockt med fisk, att de inte kunde få sänket till bottnen för det fiskstim, som stod nedanför dem. Sönerna från Udröst drogo upp oupphörligt; Isak kände också duktiga napp, men han hade tagit sina egna fiskedon, och hvarje gång han fick upp en fisk till relingen, släppte den igen, och han fick inte så mycket som ett ben en gång. Då båten var full, foro de hem till Udröst, och sönerna rensade fisken och hängde den på torkställningar, men [ 66 ]Isak klagade för gubben öfver att det hade gått så illa med hans fiske. Gubben lofvade, att det skulle nog gå bättre nästa gång, och gaf honom ett par krokar, och nästa gång drog Isak upp lika ofta som de andra, och då de kommit hem, fick han på sin lott tre torkställningar fulla med fisk.

Sedan fick han hemlängtan, och då han skulle resa, skänkte gubben honom en ny stor fiskarebåt full med mjöl och lärft och andra nyttiga saker. Isak sade tack och heder, och så bad gubben honom komma igen, då jakten skulle ut; han ämnade sig till Bergen med last i sällskap med andra, och då kunde Isak följa med och själf sälja sin fisk. Ja, det ville Isak gerna, och så frågade han huru han skulle styra kosan för att komma till Udröst igen. «Tätt efter skarfven, då den flyger till hafs, så håller du rätt kosa,» sade gubben, «Lycklig resa!»

Men då Isak hade lagt ut och ville se sig om, såg han ej mera till Udröst; han såg icke annat än. hafvet vidt och bredt.

Då tiden kom att jakten skulle ut, infann Isak sig. Men sådan jakt hade han aldrig sett förr; den var två hörhåll lång, så att när styrmannen, som stod och höll utkik på styrmansbrädet i fören, skulle ropa till rorkarlen, kunde denne icke höra det, och derför hade de satt ännu en man midt i fartyget, alldeles vid masten, som ropade styrmannens rop till rorkarlen, och ändå måste han skrika allt hvad han orkade. Isaks andel lade de för-ut i jakten; själf tog han ned fisken från [ 67 ]torkställningarne, men han förstod ej huru det gick till, alltjämt kom det ny fisk i stället för den han tog bort, och då han reste, voro ställningarne lika fulla som då han kom. När han kom till Bergen, sålde han sin fisk, och han fick så mycket pengar för den, att han köpte sig en ny jakt i fullgodt skick med rigg och allt hvad

dertill hörde, ty det rådde gubben honom till, och sent på qvällen, förr än han skulle resa hem, kom gubben ombord till honom och bad, att han icke skulle glömma dem, som hans granne hade lemnat efter sig, ty själf låg han på sjöbottnen, sade han, och så spådde han Isak lycka och framgång med jakten. «Allt är bra, [ 68 ]och allting håller, som i vädret står», sade han, och dermed menade han, att det var en ombord, som ingen såg, men som stöttade masten med sin rygg, när det knep. Isak hade alltid lyckan med sig sedan den tiden. Han förstod nog hvar det kom ifrån, och han glömde aldrig att lägga af litet godbitar åt den, som höll vintervakten, när han halade upp jakten om hösten, och hvarje julafton lyste det grant ut ifrån jakten, och de hörde fioler och musik och skratt och stoj, och det dansades nere i lastrummet.

  1. Hafsfågel, Phalacrocorax Carbo.
  2. Författare till den populära dikten «Nordlands trumpet»; kyrkoherde i Nordlanden, † 1708.
  3. En ögrupp.