Skattgrävarna

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Skattgrävarna
av Verner von Heidenstam
Moguls kungaring  →
Första dikten i diktsamlingen Vallfart och vandringsår från 1888.


I Teherans stadsport lågo kvarterets sex lataste dagdrivare och knäckte nötter i soln. I det närmaste husets rödstrukna burspråk stod Abu Jussuf med sin långa päls, sitt spetsiga skägg, sitt rakade huvud och sina många pappersrullar – ty Abu Jussuf var bokpräntare.

Hans djupa svarta öga sken
ur mörka huvudkläder.
Han knöt sin hand av skinn och ben
och slog i fönsterbrädet.

Han ström sin kala huvudskål.
– ”Ni lata sällar, vet ni vad?
Först den kan leva nöjd och glad,
som lever för ett mål!”

Därmed lät han en pappersrulle som av en händelse falla i gatan. Den innehöll uppgifter om ett slags kamrar eller klippgravar, som voro belägna innanför varandra i berget bakom staden, men igenfyllda och bortglömda i tidernas längd. I den första kammaren låg en penningsumma, i den andra en, som var dubbelt större, i den tredje kammaren en, som var dubbelt större än den andra, och så vidare milvis in i berget.

Därefter stängde Abu Jussuf burspråkets lucka, putsade glödet på sin gurglande vattenpipa och försjönk i sitt arbete. När han först flera år senare en afton såg ut från burspråket, blev han förvånad. Tre av lättingarna, som förra gången sovo på ryggen, hade vänt sig om på magen, men de andra stodo på avstånd och strödde, snyftande, jord och aska i sitt hår. Den stora kvällsoln sträckte deras skuggor lång ut över öknen.

”Ack, Jussuf!” ropade den ene, drog upp den utkastade pappersrullen ur sin kaftan och rättade sina stora svarta glasögon, som hade skalmar av horn. ”Jag, som var den slugaste, har lärt mig läsa för att explicera detta documentum och har läst mig så svagögd, att jag inte kan skilja ditt skägg från ditt ansikte.”

”Ack, Jussuf!” ropade den andre. ”För att beräkna kamrarnas läge har jag, som hade bästa minnet, lärt mig matematik, mathesis pura, och det har gjort mig rubbad. Tänk dig själv! Approximera bergets höjdlinje till 5,000 fot och kalla denna linje A B... Å Gud!”

”Ack, Jussuf!” ropade den tredje och spottade på marken. ”Jag, som var tölpaktigast, men också starkast, har skött spettet och hackan, och är nu alldeles krokryggig. I den yttersta kammaren, ser du, låg bara en kopparslant, i den andra dubbelt – alltså två kopparslantar och så hela vägen. Först efter tre års arbete hittade vi i dag i den tionde kammaren det första silvermyntet. Vad! Är det lön för besväret det? Men hur hisnande stor måste ändå inte den innersta kammarens penninghög vara! Medvetandet härom lämnar oss ingen ro mera i livet. Jussuf, Jussuf! Varför lät du oss inte knäcka nötter i soln?

Då vände Jussuf sig bort och grät.
Han stängde luckan igen.
Men jag, som stritt mina strider, vet,
att han lever på jorden än.

Han ropar sitt råd i stadens port
och i minsta nyckelhål.
Men den, som vill nå ett mål,
han tror sig på jakt och märker fort,
att, bunden med en magisk tråd,
han släpas efter sitt villebråd,
för trött att göra av vapen gagn,
för snärjd att slita sig fri.
Det mål han jagar slutar att bli
en skenande häst för hans vagn.