Skepparen och hin

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Icke åkande och icke ridande
Tolf norska folksagor och äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

Skepparen och hin
Gossen, som gjorde sig till lejon, falk och myra  →


[ 38 ]

Skepparen och Hin.

Det var en gång en skeppare som var så obegripligt lycklig med allt hvad han tog sig till; det var ingen som fick sådana frakter, och ingen som förtjenade sådana pengar, ty de nästan vräkte sig på honom; och alls ingen fans som dugde att göra sådana resor som han, ty hvart han for, så var vinden med honom; ja, de sade att bara han lyfte på hatten sin, så vände han också vinden dit som han ville.

[ 39 ]Så for han i många Herrans år, och pengar hade han förtjent som gräs. Men så var det en gång igen han for åstad hem öfver Nordsjön för fulla segel med sådan fart, som om han hade stulit både last och skuta; men den som ville ha tag i honom, han var ändå flinkare. Det var Hin håle, det; ty honom hade han gjort kontrakt med, som en kan veta, och just nu var tiden ute; han kunde vänta hvart ögonblick att han skulle komma och hemta honom.

Ja, skepparen kom upp på däck från kajutan och såg till väders; så purrado han timmermannen och ett par af besättningen och tillsade att de genast skulle gå ned i rummet och hugga två hål i botten på skutan, och när de hade gjort det, skulle de lyfta pumparna ur pumpfoten och drifva dom tätt in i hålen, så att sjön stod högt upp i pumpstocken.

Folket undrade häröfver och tyckte det var ett kuriöst arbete, men de gjorde som skepparen hade sagt; de höggo hål i botten och drefvo pumparna in så tätt, att det icke kunde komma en vattendroppe in i lasten; men upp i pumpen stod Nordsjön sju fot högt.

Det var knapt att de hade fått spånorna öfverbord efter arbetet, så kom Hin i en vindstöt och högg skepparen i kragen. “Stopp, far lille, det var inte slik bråd hast,“ sade skepparen, och dervid började han sätta sig till motvärn och bända upp klorna, som han hade slagit i honom, med en hoftång, “Har du inte uppgjort kontrakt om att du skulle hålla skutan torr och tät?“ sade skepparen. “Jo, du är en fin pojke. Titta efter i pumparna! Vattnet står sju fot upp i vädret. Pumpa, djefvul, och pumpa skutan läns, så kan du sedan taga mig och behålla mig så mycket du vill!“

Hin var icke klokare, än att han lät lura sig; han sträfvade och svettades, och svetten forsade som bäckar [ 40 ]ned efter ryggen på honom, så de gerna kunde ha drifvit ett qvarnhjul nederst vid ryggraden, men han pumpade ur Nordsjön och ut i Nordsjön; det arbetet blef han trött af till sist, och då han icke orkade längre, for han i fullt vredesmod hem till sin mormor och ville hvila sig. Skepparen lät han vara skeppare så länge han ville, och är han icke död, så far han väl ännu och seglar dit han vill, och vänder vinden allt efter som han snor hatten sin.