Smörbuk

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Nalle på Dovrefjell
7 norska folksagor och äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

Smörbuk
Bonde Väderskägg  →


[ 17 ]

Smörbuk.

Det var en gång en gumma som stod och bakade. Hon hade en liten gosse, som var så tjock och fet och gerna ville ha god mat, att hon derför kallade honom Smörbuk; äfven hade hon en hund, som kallades Guldtand. Rätt som det var begynte hunden att skälla.

“Spring ut du, Smörbuk,“ sade gumman, “och se efter, hvem det är Guldtand skäller på.“ Så sprang gossen ut och kom in igen och sade;

[ 18 ]“Åh, Gud hjelpe mig, det kommer en stor, lång trollpacka, med hufvudet under armen och en säck på ryggen.“

“Spring under bakbordet och göm dig!“ sade modren.

I detsamma kom det stora trollet in. “God dag,“ sade det.

“Gud skydde dig,“ sade modern till Smörbuk.

“Är icke Smörbuk hemma i dag!“ sporde hexan.

“Nej, han är i skogen med far sin och jagar ripor,“ svarade käringen.

“Det var dumt det,“ sade trollpackan, “jag har en liten fin silfverknif som jag ville ge honom.

“Pip, pip, här är jag!“ sade Smörbuk under bakbordet och kröp fram.

“Jag är så gammal och styf i ryggen,“ sade trollet; “du får krypa ned i säcken och taga upp den sjelf.“

Då Smörbuk väl var kommen ned i säcken, kastade trollet den på ryggen och gick ut. Men då de kommit ett stycke på vägen, blef hexan trött och frågade: “huru långt bort kan det vara till någon sofplats?“

“En half fjerdingsväg,“ sade Smörbuk.

Hexan satte nu säcken ned vid vägen och gick in i småskogen och lade sig att sofva. Under tiden passade Smörbuk på att taga knifven sin, sprättade hål på säcken och kilade ut, lade dit en stor granrot i stället och vände om hem till modern sin.

Dagen efter stod gumman och bakade igen. Bäst det var, började hunden skälla. “Spring ut du, Smörbuk,“ sade hon, “och se efter hvad det är Guldtand skäller på.“ — “Åhnej, åhnej, den fulingen der!“ sade Smörbuk, “nu kommer hon igen med hufvudet under armen och en stor säck på ryggen.“

“Spring under bakbordet och göm dig,“ sade modern.

“God dag,“ sade trollet; “är Smörbuk hemma i dag?“

[ 19 ]“Nej, det är han icke,“ sade modern, “han är ute i skogen med far sin och jagar ripor.“

“Det var dumt det,“ sade trollkäringen, för jag har en liten vacker silfvergaffel jag ville ge honom.

“Pip, pip, här är jag,“ sade Smörbuk och kom fram.

“Jag är så stel i ryggen,“ sade trollet, “du får krypa ned i säcken och taga den sjelf.“ Då Smörbuk väl var kommen i säcken, slungade trollet den på ryggen och lomade af från gården. Då de kommit ett stycke på vägen, blef trollet trött och frågade: “Hur långt är det bort till en sofplats?“

“En half mil,“ svarade Smörbuk.

Nu satte trollet säcken ned vid vägen, gick upp genom skogen och lade sig att sofva. Medan trollet gjorde det, fick Smörbuk hål på säcken, och då han kommit ut, lade han dit en stor sten i stället. Då nu trollet kom hem, gjorde det upp en stor eld i spisen, satte deröfver en stor kittel och lagade sig till att koka Smörbuk. Men då hon tog säcken och ämnade kasta Smörbuk i grytan, föll stenen ut och slog hål i botten, så att vattnet rann ut och släckte elden. Nu blef trollpackan ond och sade: “Om han nu gör sig aldrig så tung, skall jag ändå lura honom.“

Den tredje gången gick det alldeles på samma sätt som de begge andra. Guldtand började skälla, och då sade modern till Smörbuk:

“Spring ut du, Smörbuk, och se efter, hvem det är Guldtand skäller på.“

Då sprang Smörbuk ut och kom igen och sade: “Ack, Gud hjelpe och tröste mig! Det är trollet, som kommer igen med hufvudet under armen och en säck på ryggen.“

“Spring under bakbordet och göm dig!“ sade modern.

“God dag,“ sade trollet och steg in genom dörren; “är Smörbuk hemma i dag?“

[ 20 ]“Nej, det är han icke,“ sade modern, “han är ute i skogen med far sin och jagar ripor.“

“Det var otur det," sade trollkäringen, "för jag har en liten vacker silfversked jag ville ge honom.“

“Pip, pip, här är jag,“ sade Smörbuk och kröp fram under bakbordet.

“Jag är så stel i ryggen,“ sade hexan, “du får stiga ned i säcken och taga den sjelf.“ Då Smörbuk vackert och väl kommit ned i säcken, svingade trollet den upp på ryggen och begaf sig bort. Den gången gick icke trollpackan bort och lade sig att sofva, utan sträfvade hem med Smörbuk i säcken, och då de kommo hem var det söndag. Nu sade trollet till sin dotter:

“Du skall taga och slagta Smörbuk och koka soppa på honom tills jag kommer hem igen, för nu reser jag till kyrkan och bjuder främmande.“

Då kyrkfolket rest, skulle dottern taga Smörbuken och slagta honom, men visste icke riktigt huru hon skulle bära sig åt.

“Vänta, så skall jag visa dig huru du skall gå till väga, jag,“ sade Smörbuk, “lägg hufvudet ned på stubben, skall du få se.“

Hon gjorde så, hon stackare, och Smörbuk tog yxan och högg hufvudet af henne, som om det varit en kyckling. Derpå lade han hufvudet i sängen och kroppen i grytan och kokade soppa på dottern; då den var färdig kröp han upp ofvanför dörren och tog med sig roten och stenen, den ena lade han ofvanför dörren och den andra på spiselkransen.

Då folket kom hem från kyrkan och såg hufvudet i sängen, tänkte de att dottern låg och sof; men så skulle de bort och smaka på buljongen.

“Smakar godt, Smörbukssoppa!“ sade trollkäringen.

[ 21 ]“Smakar godt, dottersoppa!“ sade Smörbuk. Men de hörde icke derpå.

Sedan tog hexan skeden och skulle till att smaka.

“Smakar godt, smörbukssoppa!“ sade hon.

“Smakar godt, dottersoppa!“ sade Smörbuk på spiselkransen.

Då blefvo de förundrade öfver, hvem det var som pratade, och ville ut för att se efter. Men då de kommo ut i dörren, kastade Smörbuk granroten och stenen i hufvudet på dem och slog dem ihjäl. Sedan tog han med sig allt det guld och silfver, som fanns i huset; han blef nu mycket rik och reste derpå hem igen till modern sin.


.