Smultronplockerskan
| ← Jolin, Johan |
|
"Tvenne kloke och två dårar" → |
Smultronplockerskan.
Ibland fjellar af moln sjunker qvällsolen ned,
hvarje sky är som kantad med gull;
genom skogarnas snår, kring den ödsliga hed
smyger natten så hemlighetsfull.
Het är flämtande vind
kring den brännande kind.
Men vid tallarnas fot, der som buskarna stå
ibland skrofliga stenarnas mängd,
se, der synes en flicka bland tufvorna gå,
och kring armen hon skäppan har hängd.
Säkert plockar hon här
mellan buskarna bär.
Se den lilla, hur flitigt hon böjer sin rygg,
kinden brinner, som smultronet, röd,
och med källblåa ögonen blickar hon skygg
öfver skogens och himmelens glöd.
Vid hvart prasslande ljud,
tyst hon beder till Gud.
Men nu mörknar det fort kring det strålande hvalf,
skuggan växer alltmera i skog.
Stackars liten, ännu är ju skäppan blott half,
det tål mycket förrän det blir nog.
Tyst, det prasslar så när’,
kanske ormen det är?
Ack, den solbrända fot vet ej af någon sko,
medan sommaren eldar så hett;
dock — den lilla, hon minns icke ormarnas bo
och de giftiga getingars bett;
men med aftonens lopp
väckes ångesten opp.
Uti torpet vid sjön, dit ej vägen är kort,
sitter stjufmor vid spiseln och svär
öfver ”ungen”, som skickats till herrgården bort,
för att byta sig mjöl emot bär.
Men i grafvens förvar
har den lilla sin far.
Se, hur flitigt hon böjer och böjer sin rygg,
men om kinden hon blifvit så blek,
och med tårade ögonen blickar hon skygg
uppå blixtarnes börjande lek.
”Ack, hvad skäppan är stor,
och jag törs ej till mor!”
Tyst, det tjuter så hemskt der i klyftornas hop!
Är det vargen, som väcks ur sin ro?
Nej, det tystnar på nytt. — Hör! ett klagande rop!
Är det ugglan, som lemnar sitt bo?
Se, der gnistra med hot
två små glödande kLot.
Och den lilla med ångst flyger bort, lik en hind,
som i sidan bär jägarens lod.
Se det gullgula hår, hur det fladdrar om kind,
och små fötterna färgas med blod.
Men det går dock med fart;
der syns herrgården snart.
Och hon bultar så tyst och med darrande hand
uppå köksdörren. ”Nej, gå din väg!
Vi ha här mycket mera än hafvet har sand,
fort din bytinge, går du din väg!”
Dörren stänges så hårdt.
Ack, det slaget var svårt!
Se’n hon gråtit en stund, bär det af uti språng
öfver ormande stigen i skog.
Ack, derborta vid ån, fastän vägen är lång,
bor ju prosten med mjölsäckar nog.
Men prostinnan hon har
höga herrgårdens svar.
Se den lilla, hur blek ifrån port och till port
hon med skäppan så bedjande flyr,
men den spädlilla hand, ack, den höres ej stort,
om den bultar, när thordönet gnyr,
och när strömmande skyn
döfvar folket i byn.
Uti villande skog springer flickan igen
genom bäckar af flödande regn.
Ack, på jorden hon har ingen endaste vän,
men hon litar på himmelens hägn,
och hon minnes så kärt
alla böner hon lärt.
”Om din nästa är hård” — sade fadren ibland —
”höj dock aldrig din knotande röst,
för hvar plåga på jord du i himmelens land
flyttas närmare Frälsarens bröst.”
Och hon torkar så glad
heta tårarnas bad.
Då klyfs molnen itu af ett ljungande sken,
och det skälfver i mark och i stam,
men den lilla hon dignar på knä vid en sten,
ty en varg flög bland buskarna fram.
Hennes skäppa så full,
Ack, den ligger omkull.
Men vid stranden af ån synes flickan som död,
hjertat vill liksom bulta sig ut;
och hon ligger så tyst, till dess morgonens glöd
gör på ängslande plågorna slut;
men hon smyger sig då
ned till vattnet på tå.
Och hon badar den blödande foten vid strand,
och begråter sin skäppa så full;
se, då lemnar en trupp utaf fjärilar land,
den vill dansa i morgonens gull.
En är liten och späd,
men han följer dock med.
Men i dansen till slut blir den minsta så svag
och de andra de svinga sig opp;
snart han faller i ån, fast med vingarnes slag
han vill lifva sitt sjunkande hopp.
Men den lilla hon ser
på den kämpande ner.
Och hon räcker den arme ett gungande spö,
hennes hjerta det klappar så ömt;
under ifvern att icke en fjäril må dö,
har hon slippriga stranden förglömt,
har hon glömt hur de grymma mot henne nyss gjort,
då hon bedjande sprang ifrån port och till port;
och med fjäriln i hand
hon nu halkar från strand
ned i brusande sjö. — — —
Men i vågorna blå
än två neckrosor stå,
såsom grafvårdar små,
öfver blommorna ryckta från lifvets ö.