Snösippan/Bilder ur naturen
| ← Melodier |
|
Blommans längtan → |
| Tryckt i Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841. Utgiven av Nils Lilja |
Bilder ur naturen.
1.
Natten.
Ljus är natten, skön är natten,
sommarns natt i norden,
värmen leker öfver land och vatten,
salighet bekläder jorden:
näktergalen slår
uti fjerran lund;
natten blott en stund
öfver fästet rår,
morgonrodnan tänds pä himlabågen,
solen blickar snart ur vågen.
Hög är natten, skön är natten,
vintrens natt i norden!
månen lyser klar kring land och vatten,
och i snödrägt hvilar jorden,
öfver fjällens led
ljusa norrsken stå,
och ur dunkelt blå
blicka stjernor ned,
solen än i morgonvakten drömmer,
men att vakna upp hon glömmer.
Mild är natten, lugn är natten,
hjertats natt i grafven,
som ett månljus öfver land och vatten,
som en vårfläkt öfver hafven.
Ingen sorgens hand
trycker sinnet ner,
endast friden ler
öfver grafvens land,
till dess evighetens morgon tänder
purpurljus kring nattens länder.
2.
Hafvet.
Se hur hafvets vågor svalla,
hur de jemt mot stranden slå,
och hur solens strålar falla
kring dess stora fält, detblå.
Glade på dess böljor flyta
menskor hän till fjerran riken,
fågeln gungar på dess yta
i den spegelklara viken,
svanen sjunger deruppå.
Evig strid och oro härdar
hafvets bölja ut sä lätt,
mellan öar, skär och verldar
går hon kring den vida slätt.
Än hon leker glad vid stränder
smyckade med blomsterbräddar,
och ibland med stormens händer
dem en graf i djupet bäddar,
som på hennes vägar trädt.
Men för menskan tryggt hon banar
stigar kringom jordens rund,
fast ej någon tanke anar
hvad som bor i djupets grund.
Ur sitt visthus ingen tömmer
skatterna, som hafvet äter;
ingen vet hvad böljan gömmer,
ingen med sin måttstock mäter
vågen i de minsta sund.
Menska, i ditt eget hjerta
lifvets ocean du bär;
hopp och villor, fröjd och smärta
gunga sina vågor der,
stundom hotande och vreda,
stundom glädtiga och yra.
Kan du ej dess böljor leda,
icke vill du hafvet styra:
skåda i ditt bröst och lär!
3.
Den första Frostnatten.
Nyss stod ängen grön,
och dess blomsterdag var än i hösten skön,
men af härjarn snart dess prakt är skördad:
frosten ligger hvit kring dal och lund,
och hyar blomma i sin rosenblund
blef i nattens drömmar mördad.
Se hur bladen bort från träden dö
och hur stormen dem kring fälten sprider,
se hur det mot is och snö
och mot vinter lider!
Blommans sista knopp
hann ej väckas än till lifvets morgon opp,
hann ej än sin blick mot ljuset våga,
ty den kalla nattens vind
kysste färgen från dess blomsterkind,
släckte lifvets purpurlåga;
derför ligger höstens afskedstär
stum och stelnad på den kalla jorden.
Menska, blicka ut mot vår
från din köld i norden!
Har din lefnad höst,
fryser våren bort inom ditt eget bröst,
vissnar lifvet för ditt trötta öga,
hoppas då, ty aftonen är när,
dä all jorden med sin glädje är
emot himlens sällhet föga,
och i grafven hvilar hjertat tryggt,
liksom böljan i den lugna viken.
Menskans riddarhus är byggt
i de dödas riken
Men som södrens land
blomma glödande i solens milda brand,
likså menskoslägtet evigt blommar
ifrån land till land, från kust till kust:
ljus och bildning, sång och lefnadslust
vexla i dess sköna sommar;
ingen frostnatt bränner bladen bort,
inga drifvor kring dess höjder falla.
Dock är blomsterdagen kort
för oss menskor alla.