Stockholms Oordenteligheter/Nummer 4

Annonserades i Dagligt Allehanda den 29 maj 1770.

[ 25 ]

Stockholms
Oordenteligheter.

N:o 4.

Ju mera ordentelig en Stads styrelse är; ju mera beqwäm och säker kan man ock kalla Staden: Utan dessa twå förmoner uti et samhälle, kan icke förnöjelsen inom och utom huset wara beständig, utan måste under åtskilligt missnöje blandas med ledsnad. - - - Framför alt som i en stad kallas nödigt och nyttigt, är en wig tilgång på wattn wisserligen högst af nöden; och därom wil jag nämna något widlyftigare för denna gången, och spara de flera ämnen som höra härtil, hwilka en annan gång skola läggas för Allmänhetens ögon.

Förfäders slänterian, eller räddhoga för nyheter, har inrättat och bibehållit wåra i Köken befinteliga Wattu-tunnor: och det uti en Stad som äger många goda Brunnar, och en af godt wattn fallande Ström ifrån Mälaren, som delar sig på flera utlopp til beqwämlighet. Dessa Wattu-tunnor - - jag begär lof af Fruar och Damer at få tala obehindrad - - - hysa icke sällan, i synnerhet sommartiden et wattn, som ingen utan wämjelse [ 26 ]kan dricka. - - Däraf kokas wår mat; då 1000:tals tunnor godt wattn strömmar bort under Stadens Broar åt Saltsjösidan. - - Jag tror, det man skulle få en beqwäm wattudrägt snart nog i Stockholm, om det wore Herrar Husbönder anständigt, at taga et glas wattn ur Köks-reservoiren om morgonen, esom oftast til prof, och til bewis uppå min upgift och anmärkning. Sådan beqwäm wattudrägt, består uti Wattukörares inrättande, som emot en skälig Taxa utsålde wattn efter Kannemått. - - Et halft öre Kannan tyckes wara nog - - och de fattiga Pigorna och Lärgåssar, skulle wälsigna inrättningen: Herrar Laquayer äro altid befriade ifrån sådana sysslor, dem gör det lika mycket: Men haf tålamod gode Herrar, jag skal snart komma til det Capitlet som handlar om Edra stora oförtjenta förmoner framför pigorna. - - - I Paris utskrikes all ting, til inwånarnes beqwämlighet, och en stor del waror i London; at förtiga de Städer där beqwämligheter äro indelte såsom uti et hushåld. - - Men på alla sådana orter är god ordning som werkar beqwämlighet; och Policens activitet, wid första tekn til sjelfswåld, är den som bibehåller, Constitutionen wid sitt rätta skick. - - - Alt nog sagdt: man kunde, om man wille, förskaffa lättare tilgång på wattn; nyttigare för hälsan och god ordnings skul, samt beqwämare för tjenstehjon. - - - Wattukörare skola [ 27 ]nog få dageligt bröd. - - - Tänk uppå denna nyttiga sakens werkställande.

När man jämför de många Fattighus som finnas i Stockholm, med det antal Tiggare som där ej få rum utan dagel. synas öfwer alt på gatorne; så kan man icke hindra sig ifrån de besynnerligaste betragtelser. Skal det dock icke kunna utfinnas några medel at minska mängden af de olyckeliga som sucka efter en beta bröd, eller ock de straffbara lättingar som kasta omsorgen om sin föda helt och hållit på andra? At nu ensamt hålla sig wid Artiklen om Fattighus, så bör man med högaktning erkänna de redeliga Medborgares möda och beswär, som öfwer dem hafwa inseende. Men som nyttiga Projecter äfwen af andra torde kunna upgifwas til flere fattigas underhåll och bärgande, om man kände de Fonder som nu til hwarje sådant werk äro anslagne och samlade; så wore efter min tanka önskeligt, om allmänheten finge weta hwad Penninge-stock hwart och et Fattighus nu äger. Oaktadt den kärlekslösa hårdhet som de flesta rika wisa emot sin torftiga och nödlidande nästa, torde dock flera kunna bewekas til medlidande och hjelpsamhet, om de på detta sätt därtil upmuntrades. Jag wet, at wackra och ansenliga Stenhus pryda Staden och wittna om wederbörandes nit at härbergera de fattiga: jag skulle dock hällre önska, at den rika [ 28 ]bygde, och Fattigmedlen ansloges til werkeliga uslingars räddande och underhåll. En tanka har ofta fallit mig in då jag gådt förbi wåra Fattighus, näml. at man med mindre kostnad kunde föda de fattiga ute på landet än i Stockholm.

Jag har hört sägas, at några af dessa inrättningar hafwa hunnit samla sig tämligen goda Fonder, som kunna förwara dem ifrån undergång. Men jag wille at man icke lade sig på altfor stora Capitalers hopstaplande på dessa ställen: Utom flere politiska skäl, upmuntras derigenom lättjan hos pöbelen, som gör sig säker uträkning på det rika Fattighuset, och de förmögnare mista all hug til hjelpsamhet, då de weta at Fonden förut är så ansenlig. Det sista borde icke wara något skäl hos en tänkande; men sådan är mänskligheten, sådan har hon warit, och sådan förblifwer hon.

Tag emot en fattig Landtmans klagan, Min Herre, och gif den et litet rum ibland Stockholms Oordentligheter; Jag har om wintrarne haft litet fisk och andra Landtmanna waror at sälja; om sommaren för jag förnämligast in wed. Så snart jag kommer med min wara antingen på Torget eller til Hamnen, omgifwes jag straxt af en myckenhet folk, som alla öfwerhopa mig med owett och skällsord för det jag är som de säga för dyr; de tränga sig fram, rifwa ut warorne, och öfwerfalla mig [ 29 ]kan ske med slängar, om jag wil förswara dem. Alltid är jag, oaktat den strängaste tilsyn, wiss om, at något blir bortstulit, och det är gemenligen af sådane personer, hwilka komma dit blott i detta afseende, och som altid äro owettigast. Igenom det owäsende och de slagsmål som på detta sätt måste upkomma, skrämas ofta köparne bort; och jag har ej sällan fådt blånader och blodwiten i stället för pengar. Wederbörande Upsyningsmän lära för andra Ämbetsgöromål hindras at göra sin Ämbetes handräckning på dessa ställen: ty jag har icke sedt dem ofta stilla sådant buller; en gång minnes jag dock at de gjort sin sysla, det war at borttaga et lass for min granne och föra honom i arrest, för det han sålde något smått af sin wara innan han kom til Torget. Af den wed jag för til Staden, gör jag mig altid wiss räkning at en god del skal bli stulen; man ser dageligen stora tjufbördor uppenbarligen bäras ifrån stranden; dessa tjufwar äro både dristige och månge; man gör nästan bäst at icke en gång förswara sig: jag mins at jag för par år sedan wille föra bort dem, som under namn af at lägga, famna och lassa på weden, skockade sig wid stranden och oblygt togo det ena trädet efter det andra: jag slog til den mäst oförskämda ibland dem, efter jag intet annat medel ägde at förswara min egendom; men jag blef stämd - - - och fick plikta på, köpet. Herrskaper, som skicka wårdslösa betjenter ned at upköpa och hemföra wed, [ 30 ]mista igenom dessa oblyga tjufwar ännu mera än jag; det är at se, huru de plundra den famnade weden. Hwad bot skal man få häremot?

Det wore artigt at få weta, huru mycket årligen åtgår til wåra Broars Reparation i Stockholm. At döma af apparencerna måste dessa summor wara ansenliga och likwäl äro mäst alla Broar odugliga: Norrbro ser så skröplig ut, at en främmande nästan betänker sig at gå däröfwer. Slaktarbron är ännu sämre. Huru skal man bära sig åt at en gång få Stenbroar? Utlänningarne undra högeligen öfwer wår uslighet i denna omständigheten. De förekasta oss at wi på wåra Träbroars Reparationer årligen anwända mycket penningar, hwilka äro at anse säga de lika som aldeles bortkastade. Om wi i det stället avancerade några års Reparationer, så finge en god och pålitelig Stenbro.

Skulle man icke kunna tänka på något Lotteri, hwaraf en wiss procent samlades til Fond för Brobygnader? Wi hafwa haft så många andra Lotterier; nog förtjente wåra stackars Träbroar också et. Några öres årlig afgift af Stockholms inwånare til detta behof, wore ingen känning för hwar och en, men utgjorde dock med tiden en god hjelp. Jag misströstar wäl om at i wår eller wåra barns tid någon så faselig bygnad företages [ 31 ]som en Stenbro, om icke kan hända öfwer Canalen til Riddarholmen; men wåra Efterkommande i femte och sjette led, torde dock få anledning at icke aldeles förakta sina Förfäders stoft, om wi genom några nyttiga anstalter söka förtjena deras tacksamhet.

Låt et Fruntimmer få beklaga sig öfwer en oordentlighet som i högsta måtto är stridande emot anständighets- och höflighets-lagarne. Det har händt mig icke en utan många gånger då jag gått på gatorne, at blifwa öfwerfallen, icke af gemena karlar, utan af wälklädda Herrar, som ofta midt på ljusa dagen ofredat mig med sådane ord, som jag icke en gång wäntat mig at få höra af den sämsta pöbel. Jag har ej råd, at åka i wagn, ej eller at gå i präktiga kläder och med min Betjent efter mig. Men jag har trodt mig likafullt äga rättighet at icke bli oroad. Jag har hört flera hederliga Fruntimmer, i min belägenhet, beklaga sig öfwer samma öde. Wi töras rättnu knapt middagsstunden wisa oss ute. Man tar sig friheter likasom woro wi kända för det odygdigaste lefnadssätt - - - och de som bära sig så owärdigt åt, pretendera likwäl at hållas för artiga och belefwade. Man kan lätt sluta til deras wanligaste Fruntimmers-sällskap af en så wanhederlig conduite. Förr ansåg en Cavailler för sin skyldighet at wisa en allmän höflighet, särdeles emot Fruntim[ 32 ]mer: nu sätta unga Herrar sin belefwenhet uti at wara näswisa, grofwa och gemena. Särdeles tro de sig under en galonerad hatt böra wisa en sådan slags hurtighet. Jag har frågat efter namnen på åtskillige af dessa wackra Herrar; och om det ännu händer mig at blifwa attaquerad, så swär jag at göra deras namn bekanta för hela Allmänheten. Det gifwes ännu så mycket wettigt och hederligt folk til, at de böra lära känna och förakta så nedriga personer som dem jag nu omtalt.

Huru kommer det mån tro til, at mäst alla waror i Bodarne, på en ganska kort tid, stigit så ansenligt i priset, och hwad kan wara orsaken til denna stegring? Är det afsättningens tiltagande som bör göra en wara dyrare? Man hotar mig, at priserna skola blifwa ännu högre. - - Är det en oordning eller en rättighet? och i det senare fallet, äro det blott wissa classer i Swerige, som skola få ensamme njuta en sådan rättighet?

Tryckt i Kongl. Tryckeriet, År 1770.