Stolthet och fördom/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 85 ]

FJORTONDE KAPITLET.

Under middagen talade mr Bennet nästan icke alls, men när tjänarna avlägsnat sig, trodde han, att det var tid att samspråka litet med sin gäst och inledde därför ett ämne, vari han väntade att denne skulle briljera: han anmärkte nämligen, att han syntes ha haft mycken tur, då han fick en sådan kvinnlig patronus. Lady Catherine de Bourghs tillmötesgående mot hans önskningar och hänsyn för hans bekvämlighet tycktes vara särdeles anmärkningsvärda. Mr Bennet kunde icke ha gjort ett bättre val. Mr Collins var vältalig i sitt lovprisande av henne. Detta ämne lyfte honom till mer än vanlig högtidlighet i sitt sätt, och med en ytterst viktig min bedyrade han, att han aldrig i sitt liv hos en förnäm person hade skådat en sådan vänlighet och nedlåtenhet, som han själv rönt av lady Catherine. Hon hade helt nådigt behagat gilla de båda predikningar, som han redan haft den äran att hålla inför henne. Hon hade också två gånger inbjudit honom till middag på Rosings och hade senast föregående lördag skickat efter honom som fjärde man i hennes spelparti på aftonen. Lady Catherine ansågs av många personer han kände, vara stolt, men han hade aldrig sett något annat än tillgänglighet hos henne. Hon hade alltid talat till honom som till varje annan gentleman, hon hade icke det ringaste emot att han deltog i umgänget i grannskapet, ej heller att han tillfälligtvis då och då lämnade sin församling på en [ 86 ]eller två veckor för att besöka sina släktingar. Hon hade till och med behagat råda honom att gifta sig, så snart han kunde, förutsatt att han gjorde sitt val med urskillning, hon hade en gång gjort honom ett besök i hans enkla prästgård, där hon fullständigt gillat alla de förändringar, han höll på att göra, och hade till och med värdigats själv föreslå några — några hyllor i väggskåpen en trappa upp.

— Allt detta är mycket hyggligt och artigt, det må jag säga, sade mrs Bennet, och säkert är hon en mycket älskvärd kvinna. Det är skada, att förnäma damer i allmänhet icke likna henne mera. Bor hon nära er?

— Den trädgård, i vilken min enkla hydda ligger, är endast genom en smal väg skild från Rosings Park, lady Catherines residens.

— Jag tror ni sade, att hon är änka. Har hon några barn?

— Hon har endast en dotter, arvtagarinnan till Rosings och en betydande förmögenhet.

— Å! utropade mrs Bennet, skakande på huvudet, då har hon det bättre ställt än många andra flickor. Och hurudan flicka är hon? Ser hon bra ut?

— Hon är verkligen en högst förtjusande ung flicka. Lady Catherine själv säger, att i fråga om verklig skönhet miss de Bourgh vida överträffar de vackraste av sitt kön, emedan det i hennes drag finnes ett visst något, som utmärker en ung dam av förnäm börd. Hon är olyckligtvis sjuklig av sig, vilket har hindrat henne att göra sådana framsteg i många kunskapsämnen, som hon eljest utan allt tvivel [ 87 ]skulle ha gjort, vilket jag hört av den dam, som lett hennes uppfostran och som ännu bor hos dem. Men hon är utomordentligt älskvärd och nedlåter sig ofta till att åka förbi min enkla hydda i sin lilla med ponnys förspända vagn.

— Har hon blivit presenterad vid hovet? Jag kan inte minnas, att jag sett hennes namn bland namnen på de damer, som haft den äran.

— Hennes vacklande hälsotillstånd hindrar henne olyckligtvis från att vistas i London, och på så sätt, som jag själv en dag sade till lady Catherine, har hon berövat det brittiska hovet dess mest strålande prydnad. Hennes mor tycktes finna behag i denna tanke, och ni kan tänka er, att jag är lycklig varje gång jag kan säga sådana där små fina artigheter, som alltid äro välkomna för damer. Jag har mer än en gång anmärkt för lady Catherine, att hennes förtjusande dotter tyckes vara född att bli hertiginna och att den högsta rang, i stället för att skänka henne anseende, skulle prydas av henne. Sådana där små saker behaga lady Catherine, och det är en slags uppmärksamhet, som jag känner mig särskilt uppfordrad att visa henne.

— Ni dömer mycket riktigt, sade mr Bennet, och det är en lycka för er, att ni äger förmågan att smickra på ett fint sätt. Får jag fråga, om de där behagliga artigheterna framgå ur ögonblickets ingivelse eller äro resultatet av ett föregående övertänkande?

— De äro huvudsakligen improviserade, och fastän jag ibland roar mig med att på förhand uttänka [ 88 ]sådana där små eleganta komplimanger, som kunna användas vid lämpliga tillfällen, önskar jag alltid, att de skola taga sig så oövertänkta ut som möjligt.

Mr Bennets förväntningar hade till fullo motsvarats av verklighet. Hans släkting var så narraktig, som han hade hoppats, och han lyssnade till honom med den största förnöjelse, varvid han på samma gång bibehöll det mest orubbliga lugn i sitt ansiktsuttryck, han begärde icke, att någon skulle deltaga i hans glädje, utom när han då och då kastade en sidoblick på Elisabet.

Vid tedags hade mr Bennet emellertid fått nog, och han var glad att åter få föra sin gäst till salongen, och när man druckit te, bad han honom att läsa högt för damerna. Mr Collins gick gärna in härpå, och en bok togs fram, men då han fick se den (hela dess utseende gav vid handen, att den var från ett lånbibliotek), studsade han tillbaka, bad om ursäkt och försäkrade, att han aldrig läste romaner. Kitty stirrade på honom, och Lydia gav till ett rop. Andra böcker togos fram, och efter något övervägande valde han Fordyces predikningar. Lydia starrbligade, då han öppnade boken, och innan han med entonig och högtidlig stämma hade läst tre sidor, avbröt hon honom med dessa ord:

— Vet du, mamma, att morbror Philips talar om att köra bort Richard, och om han gör det, ämnar överste Forster taga honom i sin tjänst. Moster talade själv om det för mig i lördags. Jag skall gå till Meryton i morgon för att få höra mera om [ 89 ]saken och för att fråga, när mr Denny kommer tillbaka från London.

Lydia tillsades av sina två äldsta systrar att hålla sig tyst, men mr Collins, mycket förnärmad, lade ifrån sig boken och sade:

— Jag har ofta märkt, huru litet intresserade unga flickor äro av böcker med allvarlig prägel, ehuru de äro skrivna endast till deras bästa. Jag tillstår, att det förvånar mig, ty säkerligen kan ingenting för dem vara så värdefullt som undervisning. Men jag vill inte längre besvära min unga släkting.

Därpå vände han sig till mr Bennet och erbjöd sig att spela ett parti bräde med honom. Mr Bennet antog utmaningen och anmärkte, att han gjorde rätt i att låta flickorna hållas med sina ytliga nöjen. Mrs Bennet och hennes döttrar bådo ytterst artigt om ursäkt för det avbrott, Lydia gjort, och lovade, att det icke skulle hända en gång till, om han ville återtaga sin bok, men sedan mr Collins försäkrat dem, att han icke hyste någon ovilja mot sin unga släkting och aldrig skulle uppfatta hennes uppförande som en förolämpning, satte han sig med mr Bennet vid ett annat bord och gjorde sig i ordning till brädspelet.