Stolthet och fördom/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel 14 Stolthet och fördom
av Jane Austen
Översättare: Carl Axel Ringenson

Kapitel 15
Kapitel 16  →



[ 89 ]

FEMTONDE KAPITLET.

Mr Collins var icke en intelligent man, och hans naturfel i detta hänseende hade endast i ringa mån motverkats av uppfostran eller umgänge, då han [ 90 ]framlevat största delen av sitt liv under en obildad och girig faders ledning, och ehuru han studerat vid ett av universiteten, hade han vistats där endast det nödvändiga antal terminer utan att knyta några nyttiga bekantskaper. Den underdånighet, i vilken hans fader hade uppfostrat honom, hade ursprungligen gjort honom mycket ödmjuk i sitt sätt, men denna egenskap hade i hög grad motverkats av inbilskheten hos en man med svagt huvud, som levde i tillbakadragenhet, och en dumdryghet, som alstrats av tidig och oväntad medgång i livet. En lycklig slump hade förvärvat honom lady Catherine de Bourghs ynnest, då Hunsfords pastorat var ledigt, och den respekt han kände för hennes höga börd, och hans vördnad för henne som sin kvinnliga patronus i förening med en mycket hög tanke om sig själv, om sin myndighet som präst och sina rättigheter som kyrkoherde, gjorde hans karaktär till en blandning av stolthet och kryperi, självbelåtenhet och ödmjukhet.

Då han nu hade ett trevligt hem och tillräckliga inkomster, var det hans avsikt att gifta sig, och då han sökte bli försonad med Longbournfamiljen, hade han en hustru i kikaren, ty han ämnade välja en av döttrarna, om han fann dem så vackra och älskvärda, som det gängse ryktet utmålade dem. Detta var hans plan att gottgöra den förlust, han förorsakade dem därigenom att han var arvinge till deras faders egendom, och han tyckte, att den var alldeles förträfflig, högst passande och lämplig, utomordentligt ädelmodig och oegennyttig å hans sida.

[ 91 ]Han uppgav icke sin plan, då han fick se dem. Miss Bennets älskliga utseende stärkte hans avsikter och stadgade hans bestämda åsikter med avseende på ålderns rätt, och under den första aftonen var hon den, på vilken hans val bestämt föll. Morgonen därpå åstadkom likväl en förändring, ty ett kort samtal med mrs Bennet före frukosten, ett samtal, som började med hans prästgård och helt naturligt ledde till en öppen förklaring, att han hoppades få hemföra en husfru från Longbourn, framkallade från henne, under mycket vänliga leenden och uppmuntrande ord för övrigt, en varning just med avseende på Jane, för vilken han bestämt sig. Vad hennes yngre döttrar angick kunde hon icke åtaga sig att säga — kunde hon icke svara bestämt — men hon visste icke av någon föregående förbindelse — hennes äldsta dotter, det måste hon tala om — hon kände det som sin skyldighet att ge en vink därom — skulle troligtvis mycket snart bli förlovad.

Mr Collins hade endast att övergå från Jane till Elisabet — och det var snart gjort — medan mrs Bennet rörde om brasan. Elisabet, som kom näst efter Jane i ålder och skönhet, fick naturligtvis intaga hennes plats.

Mrs Bennet tog detta förtroende ad notam och hoppades med visshet, att hon snart skulle få två döttrar gifta, och den man, som hon dagen förut icke för sitt liv kunde tåla, stod nu högt i hennes ynnest.

Lydias plan att företaga en promenad till Meryton glömdes icke; alla systrarna utom Mary gingo in på [ 92 ]att göra henne sällskap, och mr Collins skulle ledsaga dem på anhållan av mr Bennet, vilken var högst angelägen att bli av med honom och själv få disponera sitt bibliotek, ty dit hade mr Collins följt honom efter frukosten, och där ville han fortfarande dväljas, skenbart upptagen av en av de största folianterna i boksamlingen, men i verkligheten nästan utan uppehåll talande med mr Bennet om sitt hem och sin trädgård i Hunsford. Hans beteende bragte mr Bennet i hög grad ur jämvikt. I sitt bibliotek var han alltid säker att få vara ostörd och i ro, och ehuru han, som han sade till Elisabet, var beredd på att bevittna dårskap och nyckfullhet i varje annat rum i huset, var han van att där vara fri därifrån; han uppmanade därför ivrigt och i mycket artiga ordalag mr Collins att följa hans döttrar på deras promenad, och mr Collins, som i själva verket var mycket mera lämpad för att promenera än för att studera, var ytterst belåten att få slå igen sin stora bok och gå med dem.

Tiden förgick under en konversation, som bestod av med högtidlig stämma framsagda banaliteter å hans sida och artiga instämmanden å hans släktingars, tills de kommo fram till Meryton. De yngre systrarnas uppmärksamhet kunde då icke längre fängslas av honom. Deras blickar började ögonblickligen irra omkring på utkik efter officerarna, och ingenting annat än en riktigt stilig hatt eller ett verkligt modernt muslinstyg i ett bodfönster kunde inverka avledande på dem.

Men alla de unga damernas uppmärksamhet [ 93 ]upptogs snart av en ung man med ett högst distingerat utseende, som de aldrig hade sett förut och som promenerade med en officer på andra sidan om gatan. Officeren var just mr Denny, om vars återkomst från London Lydia kom för att göra förfrågningar, och han hälsade, då de gingo förbi. Alla frapperades av främlingens utseende, alla undrade, vem han kunde vara, och Kitty och Lydia beslöto att, om möjligt, taga reda på saken, gingo förut tvärs över gatan, under förevändning att de behövde köpa något i en mitt emot liggande bod, och hade lyckligtvis just hunnit upp på trottoaren, då de båda herrarna, som vänt om, hade kommit fram till samma punkt. Mr Denny tilltalade dem genast och bad om tillstånd att få presentera sin vän, mr Wickham, som dagen förut hade kommit med honom från London och till hans stora glädje hade fått fullmakt som officer vid deras kår. Detta var just som det borde vara, ty den unge mannen behövde endast uniform för att bli alldeles förtjusande. Hans utseende var högst fördelaktigt; han hade fina drag, en vacker figur och ett mycket angenämt sätt att vara. Presentationen åtföljdes av ett samtal, som å hans sida fördes med stor ledighet och varunder han visade sig vara på samma gång fullt korrekt och helt anspråkslös; hela sällskapet stod ännu och språkade helt förtroligt, då ljudet av hästhovar ådrog sig deras uppmärksamhet, och Darcy och Bingley sågos komma ridande gatan framåt. Då de två herrarna varseblevo damerna i gruppen, styrde de genast kosan mot dem och började säga dem de vanliga [ 94 ]artigheterna. Bingley var den som talade mest, och miss Bennet den, till vilken han förnämligast riktade sina ord. Han befann sig, som han sade, på väg till Longbourn för att göra sig underrättad om hennes befinnande. Mr Darcy bekräftade detta med en bugning och började besluta sig för att icke fästa blicken på Elisabet, då de plötsligen hejdades av anblicken av främlingen, och Elisabet, som råkade se bådas ansiktsuttryck, då de sågo på varandra, blev helt förvånad över den verkan, detta möte hade. Båda skiftade färg, den ene blev vit, den andre röd i ansiktet. Efter några ögonblick tog mr Wickham av hatten — en hälsning, som mr Darcy nätt och jämnt värdigades besvara. Vad kunde meningen vara med detta? Det var omöjligt att förstå, det var omöjligt att icke längta att få veta det.

En minut senare tog mr Bingley, utan att synas ha märkt, vad som försiggick, avsked och red vidare med sin vän.

Mr Denny och mr Wickham följde de unga damerna till mr Philips’ bostad och togo farväl trots miss Lydias ivriga böner, att de skulle stiga in, och till och med fastän mrs Philips öppnade fönstret till vardagsrummet och med hög röst instämde i inbjudningen.

Mrs Philips var alltid glad att få träffa sina systerdöttrar; de två äldsta voro efter sin nyss inträffade frånvaro särskilt välkomna, och hon uttryckte sin livliga förvåning över deras plötsliga hemkomst, varom hon, då deras egen vagn icke hade hämtat dem, icke skulle ha vetat något, om hon icke händelsevis [ 95 ]på gatan hade träffat mr Jones’ bodpojke, som hade talat om för henne, att de icke skulle skicka någon mera medicin till Netherfield, emedan fröknarna Bennet hade rest därifrån. Hon började då visa sig artig mot mr Collins, som presenterades för henne av Jane. Hon mottog honom på det mest förekommande sätt, vilket han besvarade med ännu större artighet, bedjande om ursäkt för att han kom objuden utan någon föregående bekantskap med henne; han kunde dock icke låta bli att smickra sig med den förhoppningen, att hans handlingssätt skulle urskuldas på grund av hans släktskap med de unga damerna, som införde honom i hennes hem. Mrs Philips blev alldeles överväldigad av en så utomordentlig belevenhet, men det blev ett hastigt slut på hennes uppmärksammande av den ena främlingen genom utrop och frågor angående den andra; om honom kunde hon dock endast berätta för sina systerdöttrar, vad de redan visste, nämligen att mr Denny hade fört honom med sig från London, och att han skulle bli anställd som löjtnant i —shireregementet. Hon hade iakttagit honom, sade hon, under den sista timmen, då han gick upp och ned för gatan, och hade mr Wickham nu visat sig, skulle Kitty och Lydia utan tvivel ha fortsatt denna sysselsättning, men olyckligtvis gick ingen förbi fönstren med undantag av några av officerarna, vilka i jämförelse med främlingen hade blivit »dumma, obehagliga figurer». Några av dem skulle äta middag hos familjen Philips dagen därpå, och deras moster lovade att förmå sin man att besöka mr Wickham och [ 96 ]inbjuda honom också, ifall familjen från Longbourn skulle komma på aftonen. Han gick in härpå, och mrs Philips utlovade, att de skulle spela ett mycket trevligt och livat lottospel och sedan intaga en liten varm supé. Förhoppningen om sådana fröjder var mycket glädjande, och de skildes åt vid bästa lynne å ömse sidor. Mr Collins upprepade sina ursäkter, då han gick ut, och mrs Philips försäkrade honom med oförtröttad artighet, att de voro alldeles onödiga.

Då de gingo hem, berättade Elisabet för Jane, vad hon hade sett försiggå mellan de två herrarna, men ehuru Jane skulle ha försvarat endera eller båda, om de hade synts ha orätt, så kunde hon lika litet som sin syster förklara deras beteende.

Vid sin återkomst väckte mr Collins stor belåtenhet hos mrs Bennet genom att prisa mrs Philips’ förekommande sätt. Han försäkrade, att, med undantag av lady Catherine och hennes dotter, han aldrig hade sett en finare dam, ty hon hade icke endast mottagit honom med den utsöktaste artighet, utan även uttryckligen innefattat honom i sin inbjudning till följande afton, ehuru han var fullständigt obekant för henne förut. Han antog, att någonting måste skrivas på räkningen av hans släktskap med dem, men han hade aldrig i hela sitt liv varit föremål för så mycken uppmärksamhet.