Stolthet och fördom/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 47 ]

FYRTIONDE KAPITLET.

Elisabet kunde icke längre betvinga sin otåliga önskan att meddela Jane vad som hänt, och slutligen, sedan hon beslutat att förtiga alla detaljer, som angingo hennes syster, och berett henne på en stor överraskning, berättade hon morgonen därpå för henne det huvudsakliga av den scen, som ägt rum mellan henne och mr Darcy.

Miss Bennets förvåning minskades snart tack vare den starka systerliga tillgivenhet, som kom henne att finna varje beundran av Elisabet helt naturlig, och inom kort lämnade hennes häpenhet rum för andra känslor. Hon var ledsen över att mr Darcy framfört sitt frieri på ett sådant sätt, som var så föga ägnat att befordra framgången därav, men hon var ännu mera bedrövad över den smärta, som hennes systers avslag vållat honom.

— Det var orätt av honom, sade hon, att känna sig så säker om att lyckas, och han borde inte ha visat det, men tänk, hur mycket större hans missräkning därför skall vara.

— Det gör mig verkligen hjärtligt ont om honom, svarade Elisabet, men han har andra känslor, som troligtvis snart komma att undantränga hans tycke för mig. Du klandrar mig väl inte därför att jag avslog hans anbud?

— Klandrar dig! Visst inte.

— Men du klandrar mig därför att jag talat så väl om Wickham?

[ 48 ]— Nej, jag vet inte, att det var orätt av dig att säga om honom, vad du sade.

— Men du kommer att veta det, när jag berättat dig, vad som hände redan dagen därpå.

Hon talade då om brevet och upprepade hela dess innehåll, såvitt som det angick George Wickham. Vilket slag detta var för stackars Jane, som gärna skulle ha velat leva sitt liv utan att tro, att det i hela människosläktet fanns så mycken ondska, som här var samlad hos en individ. Ej heller kunde Darcys rättfärdigande av sig själv, huru mycket det än gladde henne, trösta henne för en sådan upptäckt. Hon sökte med största allvar visa sannolikheten av ett misstag och fritaga den ene från skuld utan att kompromettera den andre.

— Det går inte, sade Elisabet, du kan aldrig bevisa bådas oskuld. Gör ditt val, men du måste nöja dig med att taga endast den enes parti. Omdömet om dem har ju varit ganska växlande på sista tiden, men endast en av dem kan vara en god man, och jag för min del är böjd att tro, att det är mr Darcy, men du får tro vad du vill.

Det dröjde en god stund, innan Jane kunde frambringa ett leende.

— Jag vet inte, om jag någonsin känt mig så smärtsamt berörd, sade hon. Wickham så dålig! Det är hart när otroligt. Och stackars mr Darcy! Kära Lizzy, tänk bara, vad han måste ha lidit! Vilka svikna förhoppningar! Och så medvetandet om din dåliga tanke om honom! Och att ha något sådant att berätta om sin syster! Det är verkligen [ 49 ]allt för pinsamt. Jag är säker om att du måste känna det så.

— Nej, det blir alldeles slut med min sorg och mitt medlidande, då jag ser, hur full du är av båda. Jag vet, att du kommer att göra honom så fullständig rättvisa, att jag för varje ögonblick blir mera ointresserad och likgiltig. Din frikostighet gör mig sparsam, och om du jämrar dig mycket längre över honom, så kommer mitt hjärta att bli lätt som en fjäder.

— Stackars Wickham! Det är ett sådant uttryck av godhet i hans ansikte, en sådan öppenhet och vänlighet i hans väsen!

— Dessa två unga mäns uppfostran måtte ha blivit mycket illa skött. En av dem har fått all godhet, den andre hela utseendet därav.

— Jag har aldrig tyckt, att mr Darcy till den grad saknade utseendet av godhet, som du tyckte.

— Och dock trodde jag mig vara ovanligt förståndig, då jag utan något skäl fattade en så avgjord motvilja för honom. Det är en sådan sporre för ens intelligens och ger så goda tillfällen att visa sin kvickhet att hysa en sådan motvilja. Man kan ständigt och jämt fara ut i förebråelser utan att säga något rättvist, men man kan inte ständigt skratta åt en man utan att då och då hitta på något kvickt.

— Lizzy, jag är viss om att du inte kunde se på saken, som du nu gör, när du först läste brevet.

— Nej, det kunde jag verkligen inte. Jag var mycket illa till mods, ja, jag kan säga olycklig. Och inte hade jag någon att tala vid om vad jag kände, [ 50 ]ingen Jane att trösta mig och säga, att jag inte hade varit så svag, så fåfäng och så dåraktig, som jag visste jag varit. O, vad jag saknade dig!

— Så olyckligt, att du begagnade så starka uttryck, då du talade om Wickham med mr Darcy, ty nu ser det verkligen ut, som om de äro alldeles oförtjänta.

— Ja visst. Men mitt bittra språk är en ganska naturlig följd av de fördomar, jag hyst. Det är en sak, med avseende varpå jag vill höra ditt råd. Jag vill, att du säger mig, om jag bör eller icke bör låta våra bekanta veta, hurudan Wickhams karaktär är.

Miss Bennet gjorde ett litet uppehåll och svarade sedan: — Vi ha säkert icke någon anledning att framställa honom i en så ofördelaktig dager. Vad tycker du?

— Att vi inte böra företaga oss något sådant. Mr Darcy har inte bemyndigat mig att bekantgöra hans meddelande. Tvärtom var det hans önskan, att jag så mycket som möjligt skulle behålla för mig själv varje detalj, som avsåg hans syster, och om jag försöker att öppna ögonen på folk med avseende på hans förhållande i övrigt, vem kommer väl att sätta tro till mig? Den allmänna fördomen mot mr Darcy är så stark, att det skulle göra de goda Merytonborna alldeles utom sig, om jag försökte framställa honom i ett fördelaktigare ljus. Det övergår min förmåga. Wickham kommer snart att bege sig av, och därför blir det icke av någon vikt för någon här att veta, vad han i själva verket går för. I sinom [ 51 ]tid kommer det alltid att bli bekant, och då kunna vi skratta åt deras dumhet, då de inte förstått det förut. För närvarande ämnar jag inte säga något därom.

— Du har alldeles rätt. Om dessa felsteg bleve allmänt bekanta, så kunde det bringa honom i olycka för all framtid. Han är nu ledsen över vad han gjort och angelägen att återfå sitt goda namn och rykte. Vi få inte göra honom förtvivlad.

Oron i Elisabets sinne lättades genom detta samtal. Hon hade avbördat sig två hemligheter, som hon gått och burit på under fjorton dagar, och hon var säker på att finna en villig lyssnarinna i Jane, när helst hon kunde önska att tala med henne igen om båda. Men det fanns ännu något outtalat, som klokheten förbjöd henne att yppa. Hon vågade icke för sin syster omtala innehållet i den andra hälften av mr Darcys brev eller låta henne veta, hur uppriktigt hon varit avhållen av hans vän. Detta var en sak, som icke kunde anförtros åt någon, och hon var medveten om att ingenting mindre än en fullständig förståelse mellan de ifrågavarande personerna kunde giva henne rättighet att lyfta på slöjan av denna sista hemlighet. — Och sedan, sade hon, om denna mycket osannolika tilldragelse någonsin skulle inträffa, skall jag endast bli i stånd att omtala vad som Bingley själv kan omtala på ett mycket behagligare sätt. Jag kan inte få frihet att uttala mig, förrän den förlorat allt värde.

Nu, då Elisabet kommit till ro i hemmet, hade hon gott tillfälle att iakttaga sin systers verkliga [ 52 ]sinnestillstånd. Jane var icke lycklig. Hon var alltjämt djupt fästad vid Bingley. Då hon aldrig förr ens hade inbillat sig, att hon var förälskad, hade hennes känsla den första kärlekens hela värme och, såsom en följd av hennes ålder och karaktär, större stadga, än det första tycket i allmänhet kan skryta av. Hon föredrog honom så avgjort framför varje annan man, och hans minne var så dyrbart för henne, att det krävdes hela hennes goda förstånd och all hennes hänsyn för hennes anhörigas känslor för att hindra, att hon helt hängav sig åt sin saknad, som kunde ha inverkat skadligt på hennes egen hälsa och deras lugn.

— Nå, Lizzy, sade mrs Bennet en dag, vilken är nu din tanke om Janes ledsamma affär? För min del är jag besluten att aldrig tala därom med någon. Jag sade det härom dagen till min syster, mrs Philips. Men det ser inte ut, som om Jane träffat honom en enda gång i London. Nåväl, han är en högst ovärdig ung man, och jag tror nu inte, att det är den minsta utsikt, att hon skall få honom. Man hör inte av att han ämnar komma tillbaka till Netherfield i sommar; jag har frågat alla, som kunna antagas veta något om den saken.

— Jag tror inte, att han någonsin kommer att slå sig ner på Netherfield igen.

— Nå, han får göra som han behagar. Ingen önskar, att han skall komma tillbaka. Men jag måste säga, att han behandlade min dotter ytterst illa, och om jag varit i hennes ställe, skulle jag inte ha funnit mig däri. Men det är en tröst för mig, att Jane [ 53 ]säkert kommer att dö av krossat hjärta, och då kommer han att ångra, vad han gjort.

Som Elisabet icke kunde hämta någon tröst av en dylik förhoppning, svarade hon icke.

— Nå, Lizzy, fortsatte modern efter ett ögonblick, mr och mrs Collins ha det ju mycket bra, eller hur? Nå, jag bara hoppas, att det kommer att vara. Hurudant bord ha de? Charlotte är nog en utmärkt husmor. Om hon är hälften så sparsam som sin mor, så räcker det till. Jag förmodar, att det inte är något överflöd i deras hem.

— Nej, inte alls.

— Mycket god hushållning, lita på det. Ja, ja. De akta sig nog att leva över sina tillgångar. De komma aldrig i penningknipa. Nå, jag önskar dem all lycka. Jag tänker, att de ofta tala om att få Longbourn, när din far dör. De betrakta det nog alldeles som sin egendom, så snart detta inträffar.

— Det var ett ämne, som de aldrig kunde gå in på i min närvaro.

— Nej, det skulle ha varit mycket egendomligt, om de gjort det, men jag tvivlar inte på att de ofta tala därom sinsemellan. Nå, om de kunna känna sig väl till freds med en egendom, som inte lagligen är deras egen, så mycket bättre. Jag skulle blygas för att inneha en sådan, som testamenterats till mig som fideikommiss.