Stolthet och fördom/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 40
Stolthet och fördom
av Jane Austen
Översättare: Carl Axel Ringenson

Kapitel 41
Kapitel 42  →



[ 54 ]

FYRTIOFÖRSTA KAPITLET.

Den första veckan efter deras återkomst hade snart gått till ända, och man befann sig i början av den andra. Detta var den sista veckan, regementet uppehöll sig i Meryton, och alla traktens unga damer voro betydligt modfällda. Nedslagenheten var så gott som allmän. Endast de två äldre misserna Bennet voro ännu i stånd att äta, dricka och sova och ägna sig åt sina vanliga sysselsättningar. De fingo ofta förebråelse för sin känslolöshet av Kitty och Lydia, vilkas sorg var gränslös, och som icke kunde förstå, att en sådan hårdhjärtenhet kunde finnas hos någon av familjens medlemmar.

— Gud i himmelen, vad ska väl bli av oss? Vad ska vi ta oss till? brukade de ofta utropa i sin bittra smärta. Hur kan du skratta så, Lizzy?

Deras ömma mor delade all deras sorg; hon mindes, vad hon själv hade utstått vid ett liknande tillfälle för tjugufem år sedan.

— Jag minns, sade hon, att jag grät två dagar å rad, då överste Millers regemente begav sig av. Jag trodde, att mitt hjärta skulle brista.

— Jag är säker på att mitt skall brista, sade Lydia.

— Om man bara kunde få fara till Brighton, anmärkte mrs Bennet.

— O, ja! om man bara kunde få fara till Brighton! Men pappa är så omöjlig.

— Litet havsbad skulle krya upp mig för långa tider.

[ 55 ]Och moster Philips är viss om att det skulle göra mig mycket gott, tillade Kitty.

Sådan var den jämmer, som ständigt och jämt hördes i Longbourn House. Elisabet försökte att taga den från den komiska sidan, men alla glada känslor hos henne lämnade rum för blygsel. Hon kände återigen det rättmätiga i mr Darcys klander, och hon hade aldrig varit så benägen att förlåta honom, att han trätt hindrande i vägen för sin väns planer.

Men inom kort skingrades Lydias dystra tankar, ty hon mottog en inbjudning från mrs Forster, hustru till regementets överste, att följa med henne till Brighton. Denna ovärderliga vän var en ung dam, som helt nyligen inträtt i det äkta ståndet. Det lätta och glada lynne, som utmärkte både henne och Lydia, hade dragit dem till varandra, och efter tre månaders bekantskap hade de blivit mycket intima vänner.

Lydias hänförelse i anledning av denna inbjudning, hennes dyrkan av mrs Forster, mrs Bennets förtjusning och Kittys grämelse kunna knappt beskrivas. Fullständigt oberörd av sin systers känslor, flög Lydia omkring i huset i full extas, fordrande att bli lyckönskad av alla, skrattande och pratande mera högljutt än någonsin, under det att den olyckliga Kitty i vardagsrummet fortsatte att klaga över sitt öde i ordalag, som voro lika oresonliga som hennes ton var fnurrig.

— Jag kan inte begripa, varför mrs Forster inte bjöd mig lika väl som Lydia, sade hon, fastän jag [ 56 ]inte är hennes speciella vän. Jag har precis lika stor rätt att bli bjuden som hon, och ännu mera, ty jag är två år äldre.

Förgäves sökte Elisabet bringa henne till förnuft, förgäves sökte Jane förmå henne att foga sig i sitt öde. Vad Elisabet själv beträffar, var det så långt ifrån, att denna inbjudning hos henne väckte samma känsla som hos hennes mor och Lydia, att hon betraktade den som ett absolut hinder för att det sunda förnuftet skulle taga ut sin rätt hos den sistnämnda, och hon kunde icke låta bli att i hemlighet råda sin far att icke låta henne resa, så obehagliga följder än ett sådant steg måste ha för henne, om det blev känt. Hon framställde för honom, hur opassande Lydias uppförande i allmänhet var, hur ringa fördel hon kunde skörda av vänskapen med en sådan kvinna som mrs Forster, och hur antagligt det var, att hon skulle bli ännu mera oförsiktig hos en sådan väninna i Brighton, där frestelserna måste vara större än hemma. Han hörde uppmärksamt på henne och sade sedan:

— Lydia kommer aldrig att bli lugn, förrän hon fått uppträda på en eller annan offentlig plats, och vi kunna aldrig vänta, att hon skall göra det med så liten kostnad eller så litet obehag för sin familj som under nuvarande omständigheter.

— Om du insåge, sade Elisabet, vilka obehagliga följder det måste medföra för oss alla, om Lydias oförståndiga och taktlösa uppförande väcker allmän uppmärksamhet — ja, vilka följder detta redan haft, så är jag viss om att du skulle döma på annat sätt i denna sak.

[ 57 ]— Redan haft? upprepade mr Bennet. Vad för slag, har hon skrämt bort några av dina tillbedjare? Stackars lilla Lizzy! Men var inte så nedslagen. Sådana där kinkiga ungherrar, som inte kunna fördraga att bli vittne till litet narraktighet, äro inte värda några saknadens känslor. Se så, låt mig se listan på de ömkliga figurer, som låtit sig skrämmas bort av Lydias galenskaper.

— Du misstar dig verkligen. Jag har inte några sådana oförrätter att harmas över. Det är inte över några särskilda ledsamheter jag nu beklagar mig. Men vårt goda namn, vårt anseende bland människor måste lida avbräck genom den gränslösa flyktighet, den säkerhet i uppträdandet och det förakt för alla hämmande band, som utmärka Lydias karaktär. Förlåt mig, men jag måste tala rent ut. Om du, kära pappa, inte vill göra dig det besväret att lägga band på hennes översvallande livslust och lära henne, att de intressen, hon nu har, inte kunna bli hennes livsmål, så kommer hon snart att bli oförbätterlig. Hennes karaktär låter då ej förändra sig, och hon kommer vid sexton års ålder att bli den mest utstuderade kokett, som någonsin dragit löje över sig själv och sin familj — en kokett av det värsta och simplaste slag utan något annat behag än sin ungdom och ett någorlunda vackert utseende, och som till följd av sin okunnighet och sin själs tomhet blir fullständigt ur stånd att avvärja något av det allmänna förakt, som hennes ohejdade begär att bli beundrad kommer att väcka. För denna fara är Kitty också utsatt. Hon kommer att följa Lydias exempel i allt. [ 58 ]Fåfäng, okunnig, lat och fullkomligt otyglad! Kära pappa, kan du tro, att det är möjligt, att de inte komma att bli klandrade och föraktade överallt, där man lär känna dem, och att inte deras systrar ofta komma att få del av deras skam?

Mr Bennet såg, att hon var djupt gripen; han fattade ömt hennes hand och svarade:

— Var inte så orolig, min söta vän. Var helst man lär känna dig och Jane, måste ni bli högaktade och värderade, och ni kommer inte att visa er mindre till er fördel, därför att ni har två, låt mig säga tre, fjolliga systrar. Vi få ingen ro på Longbourn, om inte Lydia får resa till Brighton. Låt henne då resa. Överste Forster är en förståndig man, som kommer att hindra, att hon verkligen råkar illa ut, och lyckligtvis är hon allt för fattig, för att någon skulle utse henne till sitt byte. I Brighton kommer hon till och med som en vanlig kokett flicka att bli föremål för mindre uppmärksamhet än här. Officerarna skola nog finna flickor, som äro mera värda deras hyllning. Låt oss därför hoppas, att hennes vistelse där kommer att lära henne, hur obetydlig hon är. I alla händelser kan hon inte bli synnerligen mycket sämre, utan att vi få anledning att inspärra henne för återstoden av hennes liv.

Elisabet var tvungen att nöja sig med detta svar, men hon stod fast vid sin mening och lämnade sin far ledsen och besviken. Det låg dock icke i hennes natur att öka sina bekymmer genom att ruva över dem. Hon visste med sig, att hon gjort sin plikt, och hon hade ingen fallenhet för att gå och [ 59 ]gräma sig över oundvikliga ledsamheter eller förstora dem genom ängslan.

Hade Lydia och hennes mor vetat om innehållet av Elisabets samtal med sin far, skulle bådas ordflöde knappt kunnat ha givit uttryck åt deras harm. Lydia inbillade sig, att ett besök i Brighton innefattade alla möjligheter till jordisk lycka. Hon såg med sin livliga fantasis öga gatorna i denna glada badort fulla av officerare. Hon såg sig själv som föremål för uppmärksamhet av tiotal och tjogtal av sådana, som ännu voro obekanta för henne. Hon såg lägrets alla härligheter — dess tält uppslagna i ståtliga, raka gator, där det svärmade av unga, glada män i bländande, scharlakansröda uniformer; och för att göra bilden fullständig, såg hon sig själv sittande utanför ett tält behagligt flirtande med åtminstone sex officerare på en gång.

Om hon hade vetat, att hennes syster sökte slita henne från sådana utsikter och sådana verkligheter som dessa, vilka skulle då hennes känslor ha varit? De kunde ha förståtts endast av hennes mor, som skulle ha känt nästan detsamma som hon. Att Lydia skulle resa till Brighton var hennes enda tröst, vemodigt förvissad som hon var, att hennes man aldrig ämnade resa dit själv.

Men de voro alldeles okunniga om vad som hade försiggått, och deras hänryckning var med få avbrott lika stor ända till dagen för Lydias avresa.

Elisabet skulle nu träffa mr Wickham för sista gången. Då hon ofta varit tillsammans med honom efter sin återkomst, hade hennes oro till stor del lagt [ 60 ]sig; den oro, som stod i sammanhang med hennes föregående tycke för honom, hade alldeles försvunnit. Hon hade till och med just i det behagliga sätt, som först intagit henne, upptäckt en viss tillgjordhet och något, som väckte avsmak och leda. Hans nuvarande uppförande mot henne själv gav henne dessutom en ny anledning till misshag, ty den benägenhet, han snart visade att förnya den hyllning, han ägnat henne under den första tiden av deras bekantskap, kunde, efter vad som sedan inträffat, endast reta henne. Hon förlorade allt intresse för honom, då hon såg sig utsedd till föremål för en så lumpen och fåfänglig kurtis, och allt under det hon sökte frigöra sig från alla självförebråelser, kunde hon icke undgå att känna sådana förorsakade av hans tro, att, huru länge och av vad orsak än han försummat att ägna henne sin uppmärksamhet, skulle hennes fåfänga bli tillfredsställd och hans hyllning röna ett gynnsamt mottagande, så snart han förnyade den.

Den sista dagen av regementets vistelse i Meryton var han jämte några andra av officerarna bjuden på middag till Longbourn, och så föga var Elisabet böjd för att skiljas från honom i vänlighet, att, då han gjorde en fråga, hur hon tillbragt sin tid i Hunsford, hon omtalade, att överste Fitzwilliam och mr Darcy hade vistats tre veckor på Rosings, och frågade honom, om han var bekant med den förre.

Han såg ut att bli förvånad, missnöjd, orolig, men efter ett ögonblick återvann han sin självbehärskning och svarade med ett leende, att han träffat honom ofta förr, och sedan han anmärkt, att han var en [ 61 ]mycket belevad man, frågade han henne, hur hon tyckt om honom. Hennes svar var mycket berömmande. Med en likgiltig min tillade han efter ett ögonblick:

— Hur länge sade ni att han uppehöll sig på Rosings?

— Nästan tre veckor.

— Och ni träffade honom ofta?

— Ja, nästan varje dag.

— Hans sätt är mycket olika hans kusins.

— Ja, mycket olika. Men jag tycker, att mr Darcy vinner vid närmare bekantskap.

— Verkligen? utropade Wickham med en blick, som icke undgick henne. Och får jag fråga? Men han hejdade sig och tillade i en gladare ton: Är det hans umgängessätt, som vinner? Har han värdigats bli något hövligare än vanligt? Ty jag vågar inte hoppas, fortsatte han med lägre och allvarligare röst, att han i grund och botten blivit bättre.

— Nej, sade Elisabet, i grund och botten tror jag att han är densamme, som han varit.

Medan hon talade, såg Wickham ut, som om han knappast visste, om han var glad över hennes ord eller tvivlade på deras mening. Det var ett visst något i hennes ansiktsuttryck, som kom honom att lyssna med orolig och ängslig uppmärksamhet, då hon tillade:

— När jag sade, att han vann vid närmare bekantskap, menade jag inte, att hans väsen eller sätt höllo på att förbättras, utan att, då man lär känna [ 62 ]honom närmare, man får en bättre uppfattning av hans karaktär.

Wickhams ängslan syntes nu i hans oroliga blick ock en uppstigande rodnad; under några minuter var han tyst, tills han ryckte upp sig ur sin förlägenhet, vände sig till henne och sade med sin mildaste stämma:

— Då ni så väl vet mina känslor gentemot mr Darcy, förstår ni lätt, hur uppriktigt det gläder mig, att han är nog förståndig att åtminstone antaga skenet av rättrådighet. Hans stolthet i detta hänseende kan bli av nytta, om inte för honom själv, dock för många andra, ty det måste avskräcka honom från ett så gement nedrigt beteende som det, jag fått lida av. Jag bara fruktar, att det slags försiktighet, som ni, efter vad jag förstår, hänsyftar på, endast visas av honom vid hans besök hos sin faster, om vars goda tanke han är mycket angelägen. Hans rädsla för henne har alltid inverkat på honom, när de varit tillsammans, och mycket måste härvid tillskrivas hans önskan att få till stånd partiet med miss de Bourgh, vilket, efter vad jag vet, ligger honom mycket om hjärtat.

Elisabet kunde icke härvid återhålla ett leende, men hon svarade endast med en svag böjning på huvudet. Hon märkte, att han ville föra henne in på det gamla ämnet om de oförrätter, han lidit, och hon hade alls ingen lust att låta honom få sin vilja fram. Återstoden av aftonen förgick å hans sida under skenbar vanlig glättighet, men utan något vidare försök att visa Elisabet särskild [ 63 ]uppmärksamhet, och slutligen skildes de åt under ömsesidiga hövlighetsbetygelser, möjligen å ömse sidor med en önskan att aldrig träffas igen.

När sällskapet bröt upp, återvände Lydia med mrs Forster till Meryton, varifrån de skulle anträda färden tidigt följande morgon. Skilsmässan mellan henne och hennes familj var snarare bullersam än rörande. Kitty var den enda, som göt tårar, men hon grät av förargelse och avund. Mrs Bennet var mycket ordrik i sina tillönskningar av god lycka åt sin dotter och synnerligen ivrig i sina uppmaningar till henne att icke låta tillfället gå sig ur händerna att roa sig så mycket som möjligt — ett råd, som det var högst antagligt att hon skulle följa. Som Lydia, då hon sade farväl, på ett högljutt sätt gav luft åt sin glädje, hördes icke de mera stillsamma avskedsord, som yttrades av hennes systrar.