Stolthet och fördom/39
TRETTIONIONDE KAPITLET.
Det var i den andra veckan i maj de tre unga damerna tillsammans lämnade Gracechurch Street för att resa till staden X. i Hertfordshire, och då de kommo i närheten av det värdshus, där mr Bennets vagn enligt överenskommelse skulle möta dem, varseblevo de snart både Lydia och Kitty, som tittade ut från en matsal i övre våningen — ett tecken till kuskens punktlighet. De två flickorna hade varit över en timme på platsen och hade roat sig med att besöka en mitt emot boende modehandlerska, se på en skiltvakt och laga i ordning en gurksallad.
Sedan de välkomnat sina systrar, visade de triumferande på ett bord, på vilket sådana kalla rätter stodo framdukade, som skafferiet i ett värdshus brukar prestera, och utropade: — Är inte det här trevligt? Är det inte en angenäm överraskning?
— Och vi ämna bjuda er på alltsammans, tillade Lydia, men ni måste låna oss pengarna, ty vi ha just gjort av med våra i boden där ute. Därpå visade hon sina uppköp sägande: Se, den här hatten har jag köpt. Jag tycker inte just, att den är vacker, men jag tyckte, att jag så gärna kunde köpa den. Jag skall sprätta sönder den, så snart jag kommer hem, och se till om jag kan fiffa upp den litet.
När hennes systrar uttryckte sitt misshag med den och förklarade, att den var ful, tillade hon utan att låta sig något bekomma: — Å, det fanns två eller tre mycket fulare i boden, och då jag har köpt litet kulört satäng att garnera den med, tror jag att den kommer att bli ganska dräglig. För resten betyder det inte mycket, vad man har på sig i sommar, sedan —shireregementet lämnat Meryton, och det ger sig av om fjorton dagar.
— Verkligen! utropade Elisabet högst belåten.
— De komma att ligga i läger i närheten av Brighton, och jag önskar så att pappa låter oss alla resa dit och stanna där över sommaren. Det skulle vara en förtjusande plan, och jag tror säkert, att det knappast skulle kosta någonting alls. Mamma skulle så innerligen gärna vilja vara med därom. Tänk bara, vilken ledsam sommar vi eljest få!
— Ja, tänkte Elisabet, det skulle verkligen vara förtjusande och passa oss förträffligt. Gud bevare oss! Brighton och ett helt läger fullt av soldater, då vi redan blivit bortkollrade av ett stackars milisregemente och de månatliga balerna i Meryton!
— Nu har jag en nyhet att förtälja er, sade Lydia, då de satte sig till bords. Vad tror ni det är? Det är en stor nyhet, en glädjande nyhet om en viss person, som vi alla hålla av.
Jane och Elisabet sågo på varandra, och man sade åt kyparen, att han icke behövde stanna inne. Lydia skrattade och sade:
— Som vanligt är ni så ytterst grannlaga och håller på yttre former. Ni tycker, att kyparen inte skall få höra på, liksom han brydde sig om det! Jag är säker, att han ofta får höra värre saker, än jag nu går att tala om. Men det är en ful karl! Jag är glad, att han givit sig av. Jag har aldrig i mitt liv sett en så lång haka. Nå, nu skall jag väl komma fram med min nyhet. Den rör vår vän Wickham. Det är ingen fara för att han skall gifta sig med Mary King. Det är någonting för er! Hon har rest till sin farbror i Liverpool för att stanna där. Wickham är räddad!
— Och Mary King är räddad, tillade Elisabet, räddad från en oklok förbindelse, vartill hennes förmögenhet utgjorde lockbetet.
— Det är mycket dumt av henne att ge sig av, om hon tycker om honom.
— Men jag hoppas, att det inte är någon stark böjelse på någondera sidan, sade Jane.
— Säkert inte på hans. Jag kan svara för att han aldrig brydde sig ett dugg om henne — vem kunde för resten bry sig om en sån där otäck liten fräknig varelse?
Elisabet var förfärad vid den tanken, att, fastän hon själv var ur stånd att föra ett så simpelt språk, simpelheten i känslan var ungefär densamma, som hon hyst i sitt eget bröst och som hon givit ett vackert namn.
Så snart alla hade ätit och de äldre betalat, beställde man fram vagnen, och med något besvär bereddes plats åt hela sällskapet med alla deras kappsäckar, arbetsväskor och paket och det ovälkomna tillägget av Kittys och Lydias nyss gjorda inköp.
— Så trevligt vi nu äro instuvade! ropade Lydia. Jag, är glad, att jag köpte min hatt, om inte annat för nöjet att få en hattask till. Se så, låt oss nu ha det trevligt och bekvämt och prata och skratta under hela vägen hem. Och först och främst låt oss höra, vad som hänt er, sedan ni reste. Har ni träffat några trevliga herrar? Har ni flirtat något? Jag hade stora förhoppningar, att en av er skulle ha fått en man, innan ni kom hem. Jag försäkrar, att Jane snart blir en gammal mö. Hon är ju nästan tjugutre år! Gud, vad jag skulle skämmas, om jag inte bleve gift före tjugutre års ålder! Ni kan inte tänka er, hur angelägen moster Philips är, att ni skall få män. Hon säger, att Lizzy borde ha tagit mr Collins, men jag tycker inte alls, att det vore livat. Gud, vad jag gärna skulle vilja bli gift före någon av er! Då skulle jag bli förkläde åt er på alla baler. Kors, vad vi hade roligt hos överste Forsters härom dagen! Kitty och jag skulle vara där hela dagen, och mrs Forsters lovade oss att få ta en liten sväng på kvällen (i förbigående sagt, mrs Forster och jag äro så goda vänner), och därför bad hon de två flickorna Harrington att komma, men Harriet var dålig, så Pen måste komma ensam, och vad tror ni vi gjorde? Vi klädde ut Chamberlaine i fruntimmerskläder med flit, för att han skulle bli tagen för ett fruntimmer — tänk bara så livat! Inte en själ visste om det, utom överste och mrs Forster och Kitty och jag och moster, ty vi voro tvungna att låna en av hennes klänningar, och du kan inte föreställa dig, hur bra han såg ut! När Denny och Wickham och Pratt och två eller tre av herrarna kommo in, kände de inte alls igen honom. Gud, vad jag skrattade! Och det gjorde mrs Forster med. Jag trodde jag skulle dö. Och det kom herrarna att misstänka något, och då kommo de snart underfund med vad som var å färde.
Med sådana historier om deras förlustelser och upptåg försökte Lydia, understödd av Kittys anspelningar och tillägg, att roa sina medresande hela vägen till Longbourn. Elisabet hörde på så litet som möjligt, men hon kunde icke undgå att titt och ofta höra Wickhams namn nämnas.
I hemmet mottogos de på det vänligaste sätt. Mrs Bennet gladde sig över att se, att Jane alltjämt var lika vacker, och mer än en gång under middagen sade mr Bennet av egen drift: — Jag är glad, att du kommit tillbaka, Lizzy.
Det var ett stort sällskap vid middagen, ty nästan hela familjen Lucas kom för att träffa Maria och få höra nyheter, och de ämnen, som intresserade dem, voro av olika slag: Lady Lucas frågade tvärs över bordet Maria, hur det stod till med hennes äldsta dotter och dennas fjäderfä. Mrs Bennet var upptagen på två håll, då hon å ena sidan skaffade sig upplysningar om säsongens moder av Jane, som satt ett stycke nedanför henne, och å den andra meddelade dem alla åt de yngre misserna Lucas. Och Lydia, som talade högre än någon annan, uppräknade förmiddagens mångahanda nöjen för vem helst som ville höra på henne.
— O Mary, sade hon, jag önskar, att du hade följt med oss, ty vi hade så roligt! Under vägen drogo Kitty och jag ned alla gardinerna och låtsades, att det inte var någon i vagnen, och jag skulle ha fortsatt så hela vägen, om inte Kitty blivit illamående, och när vi kommo till värdshuset, tycker jag verkligen, att vi uppförde oss riktigt hederligt, ty vi bjödo de andra på den allra smakligaste kalla lunch i världen, och om du hade kommit med, så skulle vi ha bjudit dig med. Och sen, när vi gåvo oss av, var det så livat! Jag trodde, att vi aldrig skulle komma in i vagnen. Jag höll nästan på att dö av skratt. Och sen hade vi så muntert under hela hemfärden! Vi pratade och skrattade så högt, att man kunde ha hört oss på tio mils avstånd:
Härpå svarade Mary mycket allvarsamt! — Det vare långt ifrån mig, kära syster, att underskatta sådana nöjen! De skulle utan tvivel vara tilltalande för de flesta kvinnor. Men jag tillstår, att de inte skulle ha något behag för mig — jag skulle bra mycket hellre vilja ha en bok.
Men Lydia hörde icke ett ord av detta svar. Hon lyssnade sällan till någon mer än en halv minut och brydde sig aldrig om att höra på Mary.
På eftermiddagen var Lydia mycket angelägen, att de andra flickorna skulle följa med till Meryton och se hur det stod till med litet var, men Elisabet satte sig ståndaktigt emot denna plan. Det skulle icke få sägas, att misserna Bennet icke kunde hålla sig hemma en halv dag, förrän de voro på jakt efter officerarna. Det fanns också ett annat skäl till hennes motstånd. Hon var rädd för att återse Wickham och var besluten att undvika det så länge som möjligt. Hon kände sig verkligen outsägligt glad över att regementet snart skulle förläggas på annan plats. Om fjorton dagar skulle det bryta upp, och så snart detta skett, hoppades hon, att hon icke skulle få något mera obehag för hans skull.
Hon hade icke varit många timmar hemma, förrän hon fann, att planen att tillbringa sommaren i Brighton, som Lydia antytt på värdshuset, ofta diskuterades av hennes föräldrar. Elisabet märkte genast, att hennes far icke hade den ringaste lust att ge vika, men hans svar voro på samma gång så obestämda och tvetydiga, att hennes mor, ehuru hon ofta blev modfälld, dock ännu icke förtvivlade om att lyckas till slut.