Stolthet och fördom/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel 44 Stolthet och fördom
av Jane Austen
Översättare: Carl Axel Ringenson

Kapitel 45
Kapitel 46  →



[ 101 ]

FYRTIOFEMTE KAPITLET.

Övertygad som Elisabet nu var, att miss Bingleys motvilja mot henne hade sin grund i svartsjuka, kunde hon icke undgå att känna, hur föga välkommet hennes uppträdande på Pemberley måste bli för henne, och hon undrade, med hur mycken hövlighet å denna dams sida deras bekantskap nu skulle förnyas.

Då de kommo fram, infördes de genom hallen i salongen, som till följd av sitt läge mot norr var ett mycket behagligt sommarrum. Dess fönster, som vette utåt parken, erbjödo en förtjusande utsikt över de höga, skogklädda höjderna bakom huset, och de vackra ekar och kastanjeträd, som stodo spridda över den mellanliggande gräsmattan.

I detta rum mottogos de av miss Darcy, som satt där tillsammans med mrs Hurst och miss Bingley och mrs Annesley, den dam, hos vilken hon bodde i London. Georgianas mottagande av dem var mycket hövligt, men präglat av en förlägenhet, som, fastän den hade sin grund i blyghet och rädsla för att göra något galet, lätteligen kunde ingiva dem, som kände sig stå under henne, den föreställningen, att hon var högdragen och otillgänglig. Mrs Gardiner och Elisabet gjorde henne dock rättvisa och hyste medlidande med henne.

Mrs Hurst och miss Bingley bevärdigade dem endast med en lätt bugning, och då de satte sig, följde några ögonblicks tystnad, genant som sådana [ 102 ]stunder alltid äro. Tystnaden bröts först av mrs Annesley, en fin dam med behagligt utseende, vars försök att sätta ett samtal i gång visade, att hon var mera verkligt väluppfostrad än någon av de andra, och konversationen fortgick mellan henne och mrs Gardiner med tillfällig hjälp av Elisabet. Miss Darcy såg ut, som om hon önskade äga tillräckligt mod för att deltaga däri, och då och då vågade hon inskjuta en kort sats, när hon löpte minsta fara att bli hörd.

Elisabet märkte snart, att miss Bingley oavlåtligt följde henne med ögonen och att hon själv icke kunde säga ett ord, framför allt till miss Darcy, utan att ådraga sig hennes uppmärksamhet. Denna iakttagelse skulle icke ha hindrat henne från att tala med den senare, om de icke hade suttit på ett obekvämt avstånd från varandra, men hon hade ingenting emot att slippa säga mycket. Hon var försjunken i sina egna tankar. Hon väntade varje ögonblick, att några av herrarna skulle inträda i rummet. Hon både önskade och fruktade, att herrn i huset skulle vara bland dem, och hon kunde knappt avgöra, om hon mest önskade eller fruktade det. Sedan hon på detta sätt suttit en kvarts timme utan att höra miss Bingleys röst, riktade denna plötsligt till henne en likgiltig fråga, hur det stod till med hennes familj. Hon svarade lika kort och likgiltigt, och den andra sade ingenting mera.

Nästa omväxling, som deras besök medförde, åstadkoms genom inträdet av några betjänter med kallt kött, kakor och årstidens finaste frukter, men detta [ 103 ]skedde ej, förrän mrs Annesley med många menande blickar och leenden hade påmint miss Darcy om hennes skyldighet. Nu fick hela sällskapet sysselsättning, ty fastän icke alla kunde tala, kunde alla äta, och de härliga pyramiderna av druvor, nektariner och persikor samlade dem snart kring bordet.

Medan Elisabet var upptagen på detta sätt, fick hon ett gott tillfälle att avgöra, huruvida hon mest fruktade eller önskade mr Darcys ankomst, till följd av de känslor, som voro förhärskande hos henne vid hans inträde i rummet, och ehuru hon ett ögonblick förut hade trott, att hennes önskan var starkare, började hon nu känna sig ledsen över att han kom.

Han hade varit en stund tillsammans med mr Gardiner, som med ett par andra herrar varit sysselsatt med fiske nere vid strömmen, och han hade lämnat honom först då han fick veta, att familjens damer ämnade göra Georgiana en visit denna morgon. Så snart han inträdde, fattade Elisabet det förståndiga beslutet att vara fullkomligt ogenerad — ett beslut, som var nödvändigt att fatta men kanske icke så lätt att utföra, emedan hon såg, att hela sällskapets misstankar voro riktade mot dem och att det knappast var ett öga, som icke iakttog hans beteende, då han först kom in i rummet. Ingens ansikte hade en sådan prägel av uppmärksamt granskande nyfikenhet som miss Bingleys trots det leende som spred sig över hennes ansikte, så ofta hon talade till något av föremålen därför; svartsjukan hade icke ännu gjort henne förtvivlad, och hon hade alldeles icke slutat att lägga an på mr Darcy. Efter [ 104 ]broderns inträde bemödade sig miss Darcy mycket mera om att deltaga i samtalet, och Elisabet märkte, att han var angelägen om att hon och hans syster skulle bli bekanta, och att han så mycket som möjligt sökte befordra varje försök till närmande dem emellan. Miss Bingley märkte likaledes allt detta, och oförsiktigt givande luft åt sin förbittring, sade hon vid första tillfälle, som erbjöd sig, med hånfull artighet:

— Hör nu, miss Eliza, har inte —shire lantvärnsregementet förflyttats från Meryton? Det måste vara en stor förlust för er familj.

Hon vågade icke nämna Wickhams namn i Darcys närvaro, men Elisabet förstod genast, att hon företrädesvis tänkte på honom, och de mångahanda hågkomster, som voro förbundna med honom, gjorde, att hon för ett ögonblick kände sig bragt ur fattningen, men hon gjorde en kraftig ansträngning för att tillbakavisa det elaka angreppet och besvarade genast frågan i en ganska obesvärad ton. Medan hon talade, kom hon ofrivilligt att kasta en blick på Darcy, som rodnade och såg allvarligt på henne, samt på hans syster, som var alldeles förbryllad och icke kunde lyfta upp sina ögon. Hade miss Bingley vetat, vilken smärta hon vållade sin älskade vän, skulle hon säkerligen ha avhållit sig från att göra en sådan anspelning, men hon hade endast velat bringa Elisabet ur fattningen genom att rikta sällskapets tankar på en man, för vilken hon trodde att hon hade ett visst tycke. Hon hade hoppats, att Elisabet därvid skulle lägga i dagen känslor, som möjligen [ 105 ]kunde inverka skadligt på Darcys omdöme om henne och måhända påminna honom om alla de dårskaper och narraktigheter, som utmärkte det förhållande, vari åtskilliga medlemmar av hennes familj stodo till nämnda kår. Hon hade aldrig hört ett ljud om miss Darcys tillämnade enlevering, som brodern icke omtalat för någon levande varelse utom för Elisabet. Han var särskilt angelägen att hemlighålla den för Bingleys närmaste anhöriga, vilket Elisabet sedan länge tillskrev hans önskan, att dessa snart skulle bli också hans systers anhöriga. Han hade säkerligen uppgjort en sådan plan.

Elisabets sansade sätt lugnade honom emellertid snart, och då miss Bingley, förargad och besviken, ej vågade vidare anspela på Wickham, så hämtade sig också Georgiana till slut, men icke tillräckligt för att kunna säga något mera. Hennes bror, vars öga hon fruktade att möta, erinrade sig knappt den roll, hon spelat i saken, och just den omständighet, varmed man sökt vända hans tankar från Elisabet tycktes ha den verkan att han tänkte på henne ännu mera och med större vänlighet.

Deras besök varade icke länge efter den ovannämnda episoden, och medan mr Darcy följde dem ut till vagnen gav miss Bingley luft åt sina känslor i kritik över Elisabets person, uppträdande och klädsel. Men Georgiana ville icke instämma med henne. Hennes brors lovord voro tillräckliga för att göra henne gynnsamt stämd mot henne, han kunde icke misstaga sig i sitt omdöme, och han hade talat om henne i så berömmande ordalag, att Georgiana [ 106 ]omöjligt kunde finna henne annat än söt och älskvärd. När Darcy kom tillbaka till salongen kunde miss Bingley inte låta bli att upprepa för honom en del av vad hon sagt till hans syster.

— Så ful Eliza Bennet är i dag, mr Darcy, utropade hon, jag har aldrig i mitt liv sett någon som förändrats så som hon sedan i vintras. Hon har blivit så brun och grov! Louisa och jag kommo överens om att vi inte skulle ha känt igen henne.

Så föga än mr Darcy tyckte om ett dylikt omdöme, nöjde han sig med att helt lugnt svara, att han icke kunde märka någon annan förändring hos henne än att hon var ganska solbränd — en ganska naturlig följd av att hon var ute och reste under sommaren.

— För min del, genmälde hon, måste jag tillstå, att jag aldrig kunnat se någon skönhet hos henne. Hennes ansikte är för magert, hennes hy har ingen glans, och hennes drag äro inte alls vackra. Hennes näsa saknar karaktär, dess linjer äro inte på något sätt markerade. Hennes tänder äro passabla, men inte alls märkvärdiga, och vad beträffar hennes ögon, som fått namn att vara så vackra, har jag aldrig kunnat finna något ovanligt hos dem. De ha en skarp, ondskefull blick, som jag inte alls tycker om, och hela hennes utseende förråder en simpel självbelåtenhet, som är alldeles odräglig.

Då miss Bingley var övertygad om att Darcy beundrade Elisabet, var detta icke det bästa sättet att ställa sig in hos honom, men uppretade människor [ 107 ]äro icke alltid förståndiga, och då hon märkte, att han slutligen såg en smula förargad ut, hade hon vunnit den framgång, hon åsyftade. Han iakttog dock en envis tystnad, men då hon var fast besluten att få honom att tala, fortsatte hon:

— Jag kommer ihåg, när vi först lärde känna henne i Hertfordshire, hur förvånade vi alla voro att höra, att hon allmänt ansågs för en skönhet, och jag minns särskilt, hur ni en kväll, sedan hon och hennes familj ätit middag på Netherfield, sade: »Hon en skönhet! Jag skulle lika gärna vilja kalla hennes mor ett kvickhuvud!» Men sedan tycktes hon göra ett något bättre intryck på er, och jag tror, att ni en gång fann att hon såg ganska bra ut.

— Ja, sade Darcy, som nu icke längre kunde behärska sig, men det var när jag först lärde känna henne, ty jag har nu i många månader ansett henne för en av de vackraste kvinnor jag känner.

Sedan gick han sin väg, och miss Bingley hade den tillfredsställelsen att ha tvungit honom att säga något, som icke gjorde någon annan än henne själv ledsen.

Mrs Gardiner och Elisabet talade under återfärden om allt, som tilldragit sig under deras visit utom om det, som särskilt hade intresserat dem båda. De samspråkade om alla de personers utseende och uppförande, som de träffat, med undantag av den, som mest upptagit deras uppmärksamhet. De talade om hans syster, hans vänner, hans hus, hans frukt — om allting utom om honom själv; dock längtade [ 108 ]Elisabet att få veta, vad mrs Gardiner tänkte om honom, och mrs Gardiner skulle ha varit mycket glad, om Elisabet först givit sig in på ämnet.