Stolthet och fördom/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 91 ]

FYRTIOFJÄRDE KAPITLET.

Elisabet hade fått klart för sig, att mr Darcy skulle komma på besök med sin syster dagen efter hennes ankomst till Pemberley och var därför besluten att icke avlägsna sig från värdshuset, där de bodde, under hela denna förmiddag. Men hon bedrog sig i detta antagande, ty redan förmiddagen efter deras egen ankomst till Lambton infunno sig de besökande. Elisabet och hennes släktingar hade gjort en promenad kring staden med sina nya vänner och hade just återvänt till värdshuset för att kläda sig till middagen, som de skulle intaga hos dessa, då ljudet av en vagn lockade dem till fönstret och de fingo syn på en herre och en dam, som i en schäs kommo åkande uppför gatan. Elisabet, som genast kände igen livréet, gissade, vad det betydde, och väckte icke ringa förvåning hos sina släktingar genom att meddela dem, vilken heder väntade henne. Hennes morbror och moster voro alldeles bestörta, och hennes förlägenhet då hon talade, i förening med [ 92 ]många omständigheter, som de erinrade sig från dagen förut, gjorde, att de fingo en ny syn på saken. Ingenting hade förut väckt en sådan tanke hos dem, men de förstodo nu, att det icke gavs någon annan förklaringsgrund till en sådan uppmärksamhet från detta håll än en svaghet hos vederbörande för deras systerdotter. Medan dessa nya tankar föddes hos dem, tilltog Elisabets förvirring för varje ögonblick. Hon var häpen över sitt eget upprörda tillstånd; bland andra orsaker till oro fruktade hon, att brodern på grund av sitt intresse för henne hade framhållit henne i en alltför fördelaktig dager för sin syster, och mer än vanligt angelägen som hon var att behaga, misstänkte hon, att hon alls icke skulle bli i stånd därtill.

Hon drog sig tillbaka från fönstret, rädd för att bli sedd, och då hon gick fram och tillbaka i rummet och sökte lugna sig, såg hon sin morbrors och mosters frågande och förvånade blickar, som gjorde allting värre.

Miss Darcy och hennes bror kommo in, och den fruktansvärda presentationen ägde rum. Till sin förvåning märkte Elisabet, att hennes nya bekanta var åtminstone lika förlägen som hon själv. Sedan hon kom till Lambton, hade hon hört, att miss Darcy var ytterligt stolt, men några få minuters iakttagelse övertygade henne om att hon endast var ytterligt blyg. Hon fann det svårt att avlocka henne annat än enstaviga ord.

Miss Darcy var lång och mera storväxt än Elisabet, och ehuru hon var föga mer än sexton år, var hon [ 93 ]kroppsligen fullt utvecklad, och hennes utseende var kvinnligt och behagligt. Hon såg mindre bra ut än sin bror, men det var ett förståndigt och välvilligt uttryck i hennes ansikte, och hennes väsende var synnerligen anspråkslöst och vänligt. Elisabet, som hade väntat att i henne finna en lika skarp och obesvärad iakttagare som mr Darcy någonsin varit, kände stor lättnad, då hon märkte, att hon var honom så olik.

De hade icke varit länge tillsammans, förrän Darcy omtalade för henne, att Bingley också ämnade komma och göra henne sin uppvaktning, och hon hade knappt tid att uttrycka sin glädje häröver och bereda sig på detta besök, förrän Bingleys raska steg hördes i trappan, och i nästa ögonblick inträdde han i rummet. Hela Elisabets ovilja mot honom hade för länge sedan försvunnit, men om hon ännu hade känt någon sådan, så kunde den knappast ha hållit stånd mot den oskrymtade hjärtlighet, varmed han uttryckte sin glädje över att återse henne. Han frågade vänligt, ehuru i mera allmänna ordalag efter hennes familj och talade med samma otvungenhet och godlynthet som alltid.

För mr och mrs Gardiner var han knappast en mindre intressant personlighet än för henne själv. De hade länge önskat att få se honom. Hela det sällskap, som befann sig där, väckte i sanning deras livliga intresse. De misstankar, som nyss vaknat hos dem med avseende på mr Darcy och deras systerdotter, gjorde, att de med stor nyfikenhet, fastän försiktigt, iakttogo dem båda, och deras [ 94 ]iakttagelser gjorde dem fullt övertygade om att åtminstone en av dem visste, vad det var att vara förälskad. De voro litet tveksamma med avseedde på den unga flickans känslor, men det var tydligt nog för dem, att den unge mannen var full av den livligaste beundran.

Elisabet å sin sida hade mycket, som upptog hennes tankar. Hon ville försäkra sig om sinnesstämningen hos var och en av sina gäster; hon ville tillkämpa sig fattning och söka behaga alla, och i det senare bemödandet, vari hon mest fruktade att misslyckas, kunde hon vara säkrast om framgång, ty de, som hon försökte vara till nöjes, voro på förhand intagna till hennes förmån. Bingley var redo, Georgiana var angelägen och Darcy besluten att finna behag i henne.

Då hon såg Bingley, kom hon helt naturligt att tänka på sin syster, och hur livligt önskade hon icke att få veta om några av hans tankar gingo i samma riktning. Ibland inbillade hon sig, att han talade mindre än vid föregående tillfällen, och ett par gånger hängav hon sig åt den angenäma föreställningen, att han, då han såg på henne, sökte spåra en likhet mellan henne och hennes syster. Men ehuru detta endast var en inbillning, kunde hon icke misstaga sig med avseende på hans förhållande till miss Darcy, som hade framställts som en rival till Jane. Icke en blick å någondera sidan förrådde något särskilt intresse. Mellan dem förekom ingenting, som kunde rättfärdiga hans systers förhoppningar. Med avseende härpå var hon snart på det klara, och innan de skildes [ 95 ]åt, fällde han ett par yttranden, som hon vågade tolka som ett bevis på att han hade Jane i kärt minne, och en önskan att säga något mera, som kanske kunde röra sig om henne, om han blott hade vågat. I ett ögonblick, då de andra voro inbegripna i samtal, yttrade han till henne med en ton av verklig saknad, att det var mycket länge sedan han haft det nöjet att träffa henne, och innan hon hann svara, tillade han: — Det är mer än åtta månader sedan. Vi ha inte träffats sedan den tjugusjätte november, då vi alla voro på bal på Netherfield.

Elisabet hörde med glädje, att hans minne var så troget, och efter en stund, då hon icke var upptagen av någon av de andra, passade han på och frågade henne, om alla hennes systrar voro på Longbourn. Det låg icke mycket i denna fråga lika litet som i den föregående anmärkningen, men de åtföljdes av en blick och ett tonfall, som voro betydelsefulla.

Hon kunde icke ofta fästa sina blickar på mr Darcy själv, men så ofta hon uppfångade en skymt av honom, såg hon hos honom ett uttryck av allmän tillfredsställelse, och i allt vad han sade förnam hon en ton så avlägsen från högdragenhet eller missaktning för hennes sällskap, att det övertygade henne om att den förbättring, som hon dagen förut iakttagit hos honom, hur tillfällig den än kunde visa sig vara, åtminstone hade varat ett dygn. När hon såg, huru han på detta sätt sökte bli bekant med och fördelaktigt bedömd av personer, med vilka han för några få månader sedan skulle ha ansett det för en skam att ha någon beröring — när hon såg honom [ 96 ]så artig icke allenast mot henne själv utan just mot de släktingar, om vilka han helt öppet hade yttrat sig med sådan missaktning, och när hon erinrade sig det sista stormiga uppträdet mellan dem i Hunsfords prästgård, var skillnaden så stor och gjorde ett så starkt intryck på henne, att hon knappast kunde underlåta att visa sin förvåning. Aldrig, icke ens då han var tillsammans med sina kära vänner på Netherfield eller med sina ädla släktingar på Rosings, hade hon sett honom så angelägen att behaga, så fri från dryghet eller envis förbehållsamhet som nu, då framgången av hans bemödanden icke kunde medföra några viktiga följder och då till och med bekantskapen med dem, mot vilka han visade sig uppmärksam, skulle ådraga honom löje och klander från damernas sida både på Netherfield och Rosings.

De besökande stannade hos dem över en halvtimme, och när de stego upp för att begiva sig av, bad mr Darcy sin syster förena sig med honom i att uttrycka deras önskan att få se mr och mrs Gardiner och miss Bennet på middag på Pemberley, innan de lämnade trakten. Miss Darcy följde villigt hans uppmaning, ehuru med en blyghet, som visade, att hon hade föga vana vid att bjuda främmande. Mrs Gardiner såg på sin systerdotter, ivrig att få veta, huru hon, som inbjudningen mest gällde, kände sig sinnad med avseende på dess antagande, men Elisabet hade vänt bort huvudet. Då hon emellertid antog, att denna undvikande hållning snarare vittnade om en ögonblicklig förlägenhet än om någon motvilja mot förslaget, och då hon såg, att hennes [ 97 ]man, som var förtjust i sällskapsliv, var fullkomligt villig att antaga det, vågade hon gå i god för att Elisabet skulle komma med, och middagen utsattes till dagen efter den nästa.

Bingley uttryckte sin stora glädje över att få återse Elisabet, då han ännu hade mycket att säga henne och många frågor att göra om alla deras vänner i Hertfordshire. Elisabet, som tolkade allt detta som en önskan hos honom att få höra henne tala om sin syster, kände sig glad, och på grund härav liksom av åtskilliga andra orsaker ansåg hon sig, då de besökande lämnade dem, kunna se tillbaka på den förflutna halvtimmen med en viss tillfredsställelse, ehuru hon, medan den pågick, haft föga nöje därav. Ivrig som hon var att få bli ensam och rädd för frågor eller anspelningar av sin morbror och moster, stannade hon hos dem endast så länge, att hon fick höra deras fördelaktiga tankar om Bingley, och skyndade sedan bort för att kläda sig till middagen.

Men hon hade icke något skäl att frukta mr eller mrs Gardiners nyfikenhet, det var icke deras önskan att avtvinga henne någon bekännelse. Det var tydligt för dem, att hon kände mr Darcy mycket bättre, än de förut föreställt sig, det var också tydligt, att han var mycket förälskad i henne. De sågo mycket, som intresserade dem, men ingenting som kunde berättiga dem att göra några frågor.

De voro nu mycket angelägna att ha en god tanke om mr Darcy, och såvitt de på grund av sin bekantskap med honom kunde döma, funno de ingenting att klandra hos honom. De kunde icke annat [ 98 ]än känna sig angenämt berörda av hans artighet, och om de hade slutit sig till hans karaktär endast på grund av sina egna känslor och hans husföreståndarinnas värdesättning av honom, utan att taga hänsyn till någon annans omdöme, så skulle den krets i Hertfordshire, som kände honom, icke häri ha känt igen mr Darcy. Det var emellertid nu av intresse för dem att sätta tro till husföreståndarinnan, och snart fingo de klart för sig, att ett vittnesbörd av en tjänarinna, som hade känt honom, sedan han var fyra år gammal, och vars hela väsen ingav förtroende, icke borde utan vidare förkastas. Icke heller hade i vad deras vänner i Lambton berättat om honom förekommit något, som kunde väsentligen förringa betydelsen av hennes omdöme. De hade ingenting annat än stolthet att anklaga honom för. Stolt var han troligtvis, och om så icke var fallet, skulle han säkerligen bli beskylld därför av invånarna i en liten landsortsstad, där han och hans familj icke hade något umgänge. Man erkände emellertid, att han var en frikostig man, som gjorde mycket gott bland de fattiga.

Med all aktning för Wickham funno våra resande snart, att han icke var synnerligen väl anskriven där, ty ehuru man endast hade en ofullständig kunskap om hans affärer med sonen till hans gynnare, var det dock allmänt bekant, att han, då han begav sig från Derbyshire, lämnade efter sig en mängd skulder, vilka mr Darcy sedan infriade.

Vad Elisabet beträffar, voro hennes tankar denna afton mera på Pemberley än kvällen förut, och ehuru [ 99 ]aftonen tycktes henne ganska lång, var den dock icke lång nog att avgöra hennes känslor gentemot en person på detta herresäte, och hon låg vaken under försök att komma på det klara därmed. För visso hatade hon honom icke. Nej, hennes hat hade för länge sedan försvunnit, och hon hade nästan lika länge blygts över att hon mot honom hyst en känsla, som kunde få detta namn. Den aktning som hos henne framkallats av övertygelsen om hans värdefulla egenskaper, hade, ehuru hon i början endast motvilligt gav rum däråt, upphört att för henne kännas motbjudande, och den utvecklades nu till en mera vänskaplig känsla, tack vare det för honom så fördelaktiga vitsord, som hon dagen förut fått höra och som framställt hans karaktär i så vackert ljus. Men framför allt var det en känsla, som mer än aktning och vördnad hos henne väckte en vänlig sinnesstämning mot honom och som hon icke kunde lämna utan avseende. Det var tacksamhet — tacksamhet icke blott för att han en gång hade älskat henne, utan för att han ännu älskade henne tillräckligt för att kunna förlåta henne det självsvåldiga och bittra sätt, varpå hon avvisat hans anbud, och alla de orättvisa anklagelser, som åtföljde hennes avböjande svar. Hon hade varit övertygad om att han skulle undvika henne som sin värsta fiende, och nu tycktes han vid detta tillfälliga sammanträffande vara högst angelägen om att fortsätta bekanskapen med henne, och utan att lägga sina känslor i dagen på något ogrannlaga sätt eller uppträda på något egendomligt vis, sökte han göra ett gott intryck på [ 100 ]hennes vänner och var angelägen om att göra henne bekant med hans syster. En sådan förändring hos en så stolt man uppväckte hos henne icke blott förvåning utan tacksamhet, ty den måste ha sin grund i kärlek, glödande kärlek, och det intryck, denna gjorde på henne, var på intet sätt oangenämt, om också hon hade svårt att klargöra det för sig. Hon högaktade, hon värderade honom, hon var tacksam mot honom, hon hyste ett verkligt intresse för hans välgång, och hon undrade endast, huruvida hon önskade, att denna välgång skulle bero på henne själv och huruvida det skulle främja bådas lycka, att hon använde den makt, som hon kände på sig att hon ännu ägde, att framkalla förnyandet av hans anbud.

På aftonen hade det uppgjorts mellan mostern och systerdottern, att miss Darcys utomordentliga artighet att besöka dem samma dag som hon anlände till Pemberley — hon hade nämligen kommit dit först till lunchen — skulle besvaras, ehuru den icke kunde fullt återgäldas, genom något hövlighetsbevis å deras sida. Man ansåg därför, att det skulle vara mycket passande att uppvakta henne på Pemberley följande förmiddag. Detta blev också beslutat. Elisabet var glad häröver, fastän hon, då hon frågade sig själv om skälet härtill, hade mycket litet att svara.

Mr Gardiner lämnade dem strax efter frukosten. Planen med fiskturen hade återupptagits dagen förut, och en bestämd överenskommelse hade träffats, att han skulle sluta sig till några av herrarna på Pemberley vid tolvtiden.