Stolthet och fördom/60

[ 253 ]

SEXTIONDE KAPITLET.

Då Elisabet snart återvann sitt glättiga och skämtsamma lynne, bad hon mr Darcy berätta, hur han någonsin blivit kär i henne. — Hur det tog sin början? sade hon. Jag kan förstå, att din förtjusning fortsatte, när den en gång börjat, men vad var det, som först tände din ömma låga?

— Jag kan inte bestämt ange stunden eller platsen därför eller den blick eller de ord, som hade denna verkan. Det är alltför länge sedan. Jag var mitt i det, innan jag visste, att jag börjat.

— Du hade redan från början visat dig likgiltig för mitt vackra utseende, och vad mitt sätt beträffar, så gränsade mitt beteende mot dig minst sagt till ohövlighet, och jag talade aldrig till dig utan att snarare vilja bereda dig obehag än motsatsen. Var nu uppriktig, beundrade du mig för min näsvishet?

— Jag gjorde det för din livfullhet.

— Du kan lika gärna kalla den näsvishet. Den gränsade därtill. Saken är den, att du var trött på hövlighet, på hänsynsfullhet, på fjäskig uppmärksamhet. Du kände avsmak för sådana kvinnor, som [ 254 ]ständigt talade, tänkte och blickade endast för att vinna ditt bifall. Jag piggade upp dig och intresserade dig, därför att jag var så olika dem. Hade du inte varit verkligt älskvärd, skulle du ha hatat mig därför, men trots dina bemödanden att förställa dig voro dina känslor alltid ädla och rättrådiga, och i ditt hjärta föraktade du djupt de personer, som så ihärdigt fjäskade för dig. Se så — nu har jag besparat dig besväret att redogöra därför, och, när allt kommer omkring, börjar jag tro, att det är alldeles riktigt. Du vet sannerligen inte något verkligt gott om mig — men ingen tänker på sådant, när han blir förälskad.

— Var inte den ömhet, du visade Jane under hennes sjukdom på Netherfield, något gott?

— Den kära Jane! Vem kunde ha gjort mindre för henne? Men för all del gör det till en dygd. Mina goda egenskaper stå under ditt beskydd, och du får överdriva dem så mycket som möjligt, och till gengäld tillkommer det mig att söka tillfällen att reta dig och gräla med dig, så ofta det kan ske, jag skall genast börja genom att fråga dig, vad det var som gjorde dig så obenägen att slutligen göra slag i saken? Vad gjorde dig så skygg för mig vid ditt första besök och sedan, när du kom hit på middag? Varför såg du ut, när du besökte oss, som om du inte brydde dig om mig?

— Därför att du var allvarsam och tyst och inte uppmuntrade mig på något sätt.

— Men jag var så generad.

— Det var jag också.

[ 255 ]— Du kunde ha talat mera med mig, när du var här på middag.

— En man, som hade mindre djupa känslor, kunde ha gjort det.

— Vilken otur, att du har ett förståndigt svar att ge och att jag är så pass förståndig, att jag gillar det! Men jag undrar, hur länge du skulle ha gått, om du blivit lämnad åt dig själv! Jag undrar, när du skulle ha talat, om jag inte hade bett dig därom! Mitt beslut att tacka dig för din vänlighet mot Lydia gjorde verkligen stor verkan — för stor, tror jag nästan, ty hur går det med moralen, om vår lycka har sin grund i ett löftesbrott? Fy, jag skulle inte ha talat om den där saken. Sådant går aldrig an!

— Du behöver inte vara ledsen. Moralen kommer inte att lida därav. Lady Catherines oförlåtliga bemödanden att skilja oss åt hade den verkan, att de hävde alla mina tvivel. Jag har inte din ivriga önskan att uttrycka din erkänsla att tacka för min lycka. Jag var inte hågad att vänta, tills du tog första steget. Det besked, jag fick av min moster, ingav mig hopp, och jag var besluten att omedelbart skaffa mig visshet.

— Lady Catherine har varit oss till ovärderlig nytta, och det bör göra henne glad, ty hon vill gärna vara till nytta. Men tala om för mig, varför kom du till Netherfield? Var det bara för att rida till Longbourn och bli förlägen? Eller hade du några allvarligare avsikter?

— Min verkliga avsikt var att träffa dig och, ifall det var möjligt, döma, om jag någonsin kunde hoppas [ 256 ]att väcka din kärlek. Den avsikt, som jag öppet för mig själv tillstod att jag hade, var att se, om din syster ännu var fästad vid Bingley, och, ifall hon var det, ge honom den vink därom, som jag sedan givit.

— Kommer du någonsin att få mod att meddela lady Catherine, vad hon har att vänta?

— Det är troligt, att jag behöver tid snarare än mod därtill, Elisabet. Men det måste ju ske, och om du vill ge mig ett ark papper, skall jag göra det genast.

— Om inte jag också hade ett brev att skriva, kunde jag sitta bredvid dig och beundra jämnheten av din stil, som en annan ung dam en gång gjorde. Men jag har också en moster, som jag inte längre får försumma.

Till följd av sin obenägenhet att erkänna, huru mycket hennes förtrolighet med mr Darcy blivit överskattad, hade Elisabet ännu icke besvarat mrs Gardiners långa brev, men nu, då hon hade den nyhet att meddela, som hon visste skulle bli högst välkommen, skämdes hon nästan, då hon märkte, att hennes morbror och moster redan gått miste om tre dagars lycka, och skrev genast som följer:

»Jag hade velat tacka dig långt förut, kära moster, som jag borde ha gjort, för ditt långa, vänliga, glädjande och innehållsrika brev, men, sanningen att säga, var jag alltför förtretad för att kunna skriva. Du antog, att saken kommit mycket längre, än den verkligen gjort. Men nu får du antaga så mycket [ 257 ]du behagar; giv fritt lopp åt din fantasi, låt den ohejdad ila vart helst den vill, och så framt du inte tror, att jag redan är gift, kan du inte misstaga dig synnerligen mycket. Du måste skriva igen mycket snart och ge honom bra mycket mera beröm än i ditt sista brev. Jag tackar er åter och återigen för att ni inte reste till sjöarna. Hur kunde jag vara så enfaldig, att jag önskade det! Din idé med ponnies är förtjusande. Vi skola åka runt parken varje dag. Jag är den lyckligaste varelse i världen. Andra människor ha kanske sagt det förut, men ingen med så mycken rätt. Jag är till och med lyckligare än Jane, hon bara ler, jag skrattar. Mr Darcy sänder dig sina hälsningar, innehållande så mycken hjärtevärme, som han kan undvara i sin kärlek till mig. Ni måste alla komma till Pemberley i jul.

Din egen Lizzy.»

Mr Darcys brev till lady Catherine var i en annan stil, och helt olika båda dessa skrivelser var vad mr Bennet skrev till mr Collins till svar på hans sista brev.

»Herr pastor!

Jag måste ännu en gång besvära er med anhållan om lyckönskningar. Elisabet skall snart bli mr Darcys hustru. Trösta lady Catherine så gott ni kan. Men om jag vore i ert ställe, skulle jag hålla med systersonen, han har mera att giva.

Er förbundne etc.»

[ 258 ]De lyckönskningar, miss Bingley sände sin bror i anledning av hans förestående giftermål, voro lika hjärtliga som hycklande. Hon skrev till och med till Jane av samma anledning och uttryckte sin förtjusning och upprepade alla sina föregående bedyranden om tillgivenhet. Jane lät icke bedraga sig, men brevet gjorde dock ett visst intryck på henne, och fastän hon icke litade på henne, kunde hon icke låta bli att skriva till henne ett mycket vänligare svar, än hon visste att hon förtjänade.

Den glädje, som miss Darcy uttryckte, då hon fick samma meddelande, var lika uppriktig som hennes brors, då han sände henne det. Fyra brevsidor voro icke tillräckliga för att ge luft åt hennes förtjusning och hennes innerliga önskan att bli älskad av sin svägerska.

Innan något svar hann komma från mr Collins eller några lyckönskningar till Elisabet från hans hustru, fick familjen på Longbourn höra, att mr och mrs Collins själva hade kommit till Lucas Lodge. Skälet till denna plötsliga resa blev snart klart. Lady Catherine hade blivit så ursinnig över innehållet i sin systersons brev, att Charlotte, som verkligen var glad över partiet, var angelägen att få resa bort, tills stormen hade gått över. Det var ett verkligt nöje för Elisabet att under nuvarande omständigheter få mottaga sin väninna, ehuru hon under loppet av deras samvaro ibland måste tycka, att nöjet var ganska dyrköpt, då hon såg mr Darcy utsatt för hennes mans fjäskiga och inställsamma artighet. Han bar den emellertid med beundransvärt lugn. Han [ 259 ]kunde till och med, utan att hans jämvikt rubbades, lyssna till sir William Lucas, då denne lyckönskade honom till att ha vunnit traktens skönaste juvel och uttryckte sina förhoppningar, att de ofta skulle träffas på hovbaler. Om han ryckte på axlarna, så var det först när sir William var utom synhåll.

Mrs Philips’ simpelhet frestade på hans tålamod på ett annat och kanske ännu mera kännbart sätt, och ehuru hon, likaväl som hennes syster, hyste allt för stor respekt för honom för att våga tala till honom med den förtrolighet, som Bingleys godlynthet uppmuntrade, så kunde hon dock ej annat än vara simpel, när hon verkligen talade. Fastän hennes respekt för honom gjorde henne lugnare, kunde den naturligen dock icke göra henne finare i sitt sätt. Elisabet gjorde allt vad hon kunde för att skydda honom för bådaderas närgångna uppmärksamhet och var alltid angelägen att behålla sin fästman för sin egen räkning och för de medlemmar av sin familj, med vilka han kunde samtala utan att bli förödmjukad. Fastän de oangenäma känslor, som härrörde från allt detta, berövade förlovningstiden mycket av dess behag, ingav den allt ljusare förhoppningar för framtiden, och hon motsåg med förtjusning den tid, då de skulle få lämna en umgängeskrets, som var så föga tillfredsställande för dem båda, och få njuta av all trevnad och all förfining, som familjelivet på Pemberley komme att erbjuda dem.