Stolthet och fördom/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel 58 Stolthet och fördom
av Jane Austen
Översättare: Carl Axel Ringenson

Kapitel 59
Kapitel 60  →



[ 242 ]

FEMTIONIONDE KAPITLET.

— Min kära Lizzy, vart tog du vägen? var en fråga som Jane riktade till Elisabet så snart hon kom in i rummet, och den upprepades av alla de andra, då de satte sig till bords. Det enda hon kunde svara, var, att hon och mr Darcy hade strövat omkring så långt, att hon icke visste, var de befunno sig. Hon rodnade när hon talade, men varken detta [ 243 ]eller något annat väckte någon misstanke om verkliga förhållandet.

Aftonen förflöt i stillhet utan att utmärkas av något ovanligt. De två älskande, vilkas förlovning redan var bekant, skrattade och pratade med varandra, de två andra tego. Darcy hade icke ett sådant lynne, att han gav luft åt sin lycka genom översvallande munterhet, och Elisabet, orolig och förvirrad som hon var, snarare visste att hon var lycklig än hon kände sig vara det, ty utom den ögonblickliga förlägenheten såg hon andra obehag framför sig. Hon förstod på förhand, hur hennes familj skulle upptaga saken när hennes förlovning blev bekant. Hon hade klart för sig, att ingen tyckte om honom utom Jane, och hon till och med fruktade, att de andra mot honom hyste en motvilja, som all hans rikedom och hela hans ansedda ställning icke kunde avlägsna.

På kvällen öppnade hon sitt hjärta för Jane. Ehuru det alls icke låg i hennes systers natur att misstänka något, var hon i detta fall fullständigt misstrogen.

— Du skämtar, Lizzy. Det är omöjligt! Förlovad med mr Darcy! Nej, nej, mig skall du inte lura. Jag vet, att det är omöjligt.

— Det här är verkligen en ledsam början. Du var den enda jag litade på, och jag är säker på att ingen annan kommer att tro mig, om inte du gör det. Och ändå är det mitt fulla allvar. Jag talar rena sanningen. Han älskar mig alltjämt, och vi äro förlovade.

[ 244 ]Jane såg tvivlande på henne. — O Lizzy, det är omöjligt. Jag vet, hur illa du tycker om honom.

— Du vet ingenting om saken. Allt det där måste glömmas. Kanske har jag inte alltid tyckt så bra om honom som jag nu gör. Men i sådana fall som det här är ett gott minne oförlåtligt. Det här är sista gången jag någonsin själv skall komma ihåg det.

Jane var fortfarande idel förvåning. Elisabet försäkrade henne åter, och med ännu större allvar, att det var sant.

— Store Gud! Kan det verkligen förhålla sig så? Jag måste väl ändå tro dig, utropade Jane. Kära, kära Lizzy, jag ville — jag lyckönskar dig verkligen — men är du säker — förlåt min fråga — är du alldeles säker om att du kan bli lycklig med honom?

— Det är alldeles otvivelaktigt. Det är redan överenskommet mellan oss, att vi skola bli det lyckligaste par i världen. Men är du glad, Jane? Tycker du om att få en sådan svåger?

— Ja, mycket. Ingenting kunde skänka mig och Bingley större glädje. Men vi betraktade det, vi talade därom som omöjligt. Och älskar du honom verkligen tillräckligt ömt? O Lizzy, gör vad som helst annat än gifta dig utan kärlek. Är du alldeles viss om att dina känslor äro sådana som de böra vara?

— O ja! Du kommer bara att tycka, att jag känner mera än jag borde göra, när jag talar om för dig allt.

[ 245 ]— Vad menar du?

— Jo, jag måste erkänna att jag tycker bättre om honom än om Bingley. Jag är rädd för att du kommer att bli ond.

— Käraste syster, jag ber dig, var nu allvarsam. Jag vill tala helt allvarligt. Låt mig ofördröjligen få veta allt, som jag bör få veta. Vill du säga mig, hur länge du har älskat honom?

— Det har kommit så småningom att jag knappt vet när det började. Men jag tror att jag måste datera det från den gången, då jag först fick se hans vackra anläggningar vid Pemberley.

Ännu en bön, att hon skulle vara allvarsam, hade emellertid önskad verkan, och hon tillfredsställde snart Jane genom sina högtidliga försäkringar om sin kärlek. När Jane fått visshet härom, hade hon ingenting mera att önska.

— Nu är jag riktigt glad, sade hon, ty du kommer att bli lika lycklig som jag själv. Jag har alltid satt honom högt. Hade det endast varit för hans kärlek till dig, måste jag alltid ha högaktat honom, men nu, då han är Bingleys vän och blir din man, kan det endast vara Bingley och du själv som äro mig kärare än han. Men, Lizzy, du har varit mycket hemlighetsfull, mycket förbehållsam gentemot mig. Så litet du talade om för mig av vad som försiggick på Pemberley och i Lambton. För allt vad jag vet därom har jag en annan att tacka, inte dig.

Elisabet omtalade för henne skälen till hennes tystlåtenhet. Hon hade icke velat nämna Bingleys namn, och det ovissa tillstånd, vari hennes egna känslor [ 246 ]befunno sig, gjorde, att hon likaledes ville undvika att tala om hans vän. Men nu ville hon icke längre dölja för henne, vilken del han haft i Lydias äktenskap. Hon lät henne veta allt, och halva natten förgick under samspråk.


*


— Kors i alla dar! utropade mrs Bennet, då hon stod vid ett fönster morgonen därpå, kommer inte den där obehagliga mr Darcy hit igen med vår kära Bingley! Vad kan han mena med att alltid vara så efterhängsen och komma hit? Jag trodde bara, att han ville gå på jakt eller något sådant och inte störa oss med sitt sällskap. Vad ska vi ta oss till med honom? Lizzy, du måste gå ut och promenera med honom igen, så att han inte går i vägen för Bingley.

Elisabet kunde inte låta bli att skratta åt ett så lämpligt förslag, men hon var verkligen förargad över att hennes mor gav honom ett sådant epitet.

Så snart de kommit in, såg Bingley på henne så uttrycksfullt och tryckte hennes hand med sådan värme, att det icke fanns något tvivel om att han var invigd i saken, och strax därpå sade han högt:

— Mr Bennet, har ni inte några flera vägar häromkring, på vilka Lizzy kan gå vilse i dag igen?

— Jag råder mr Darcy och Lizzy och Kitty, sade mrs Bennet, att gå till Oakham Mount på förmiddagen. Det är en lång, vacker promenad, och mr Darcy har aldrig sett utsikten därifrån.

— Det går nog an för de andra, svarade mr [ 247 ]Bingley, men jag är säker på att det blir för mycket för Kitty. Eller hur, Kitty?

Kitty erkände, att hon hellre ville stanna hemma. Darcy förklarade, att han var mycket nyfiken att få se utsikten från berget och Elisabet samtyckte under tystnad. Då hon gick upp på sitt rum för att göra sig i ordning, följde mrs Bennet henne och sade:

— Jag är riktigt ledsen, Lizzy, att du måste bli ensam med den där odrägliga karlen. Men jag hoppas, att du inte har något däremot; det är bara för Janes skull, förstår du, och du behöver ju inte tala med honom, bara då och då. Gör dig därför inte för mycket besvär.

Under promenaden beslöts det, att de skulle anhålla om mr Bennets samtycke under aftonens lopp. Elisabet förbehöll sig att söka vinna sin mors bifall. Hon kunde icke bestämt förutse, hur hennes mor skulle upptaga det; stundom tvivlade hon, huruvida hela hans rikedom och hans förnämhet skulle övervinna hennes motvilja mot mannen. Men vare sig hennes mor var avogt sinnad mot partiet eller våldsamt förtjust däröver, var det säkert, att hennes sätt skulle vara föga lämpat att göra heder åt hennes förstånd, och hon kunde lika litet finna sig i att mr Darcy skulle få höra de första utbrotten av hennes förtjusning som hennes första häftiga uttryck av ogillande.


*


På aftonen, strax sedan mr Bennet dragit sig tillbaka till biblioteket, såg Elisabet, att mr Darcy också reste sig och följde efter honom, och hennes [ 248 ]spänning vid denna syn var oerhörd. Hon fruktade icke sin faders motstånd, men han skulle säkert bli mycket ledsen, och att hon, hans älsklingsbarn, skulle vålla honom smärta genom sitt val, att hon skulle uppfylla honom med farhågor och saknad, då han gifte bort henne, var en pinsam tanke, och hon satt djupt nedstämd, tills mr Darcy visade sig igen, och då hon såg på honom, upplivades hon något litet av hans leende. Om några minuter närmade han sig det bord, vid vilket hon satt med Kitty, och under det han låtsades beundra hennes handarbete, viskade han till henne: — Gå till din far, han vill tala vid dig i biblioteket. Hon skyndade ögonblickligen dit.

Hennes far gick fram och tillbaka i rummet och såg allvarsam och bekymrad ut. — Lizzy, sade han, vad tänker du på? Är du från dina sinnen, eftersom du antager den där mannens anbud? Har du inte alltid hatat honom?

Hur allvarligt önskade hon icke då, att hennes förra åsikter hade varit förnuftigare, hennes uttryck mera sansade. Det skulle ha besparat henne förklaringar och försäkringar, som det var ytterst genant att uttala, men de voro nu nödvändiga, och hon försäkrade honom helt förlägen, att hon var fästad vid mr Darcy.

— Eller, med andra ord, att du är besluten att få honom till man. Han är utan tvivel rik, och du kan få finare kläder och finare ekipager än Jane. Men kommer sådant att göra dig lycklig?

— Har du någon annan invändning att göra, sade [ 249 ]Elisabet, än att du tror, att jag är likgiltig för honom?

— Visst inte. Vi veta alla, att han är en stolt, obehaglig man, men detta skulle inte betyda något, om du verkligen hölle av honom.

— Jag gör det, jag håller av honom, svarade hon med tårar i ögonen, jag älskar honom. Han har verkligen inte någon klandervärd stolthet. Han är riktigt älskvärd. Du vet inte, hurudan han i själva verket är; gör mig därför inte ledsen genom att tala om honom i sådana ordalag.

— Lizzy, sade hennes far, jag har givit honom mitt samtycke. Han är i sanning en sådan man, som jag aldrig skulle våga neka något, som han nedlät sig att be mig om. Jag ger nu mitt samtycke också åt dig, om du är besluten att taga honom till din man. Men låt mig råda dig att tänka bättre på saken. Jag känner ditt lynne, Lizzy. Jag vet, att du aldrig kunde bli vare sig lycklig eller värd högaktning, så framt du inte verkligen värderade din man — så framt du inte såge upp till honom som en överlägsen varelse. Din livliga själ skulle utsätta dig för den största fara i ett oharmoniskt äktenskap. Du kunde knappast undgå vanrykte och olycka. Mitt barn, låt mig inte få den sorgen att se dig ur stånd att högakta din följeslagare genom livet. Du vet inte, vad du står i begrepp att företaga.

Fastän Elisabet blev allt mera upprörd, gav hon ett lugnt och allvarligt svar, och slutligen, sedan hon upprepade gånger försäkrat, att mr Darcy verkligen var föremålet för hennes kärlek, sedan hon [ 250 ]förklarat den gradvis skeende förändring, som hennes uppskattning av honom hade undergått, sedan hon framhållit sin absoluta visshet om att hans böjelse icke var ett hugskott för en dag, utan hade bestått provet av många månaders spännande ovisshet, sedan hon med kraft uppräknat alla hans goda egenskaper, lyckades hon övervinna sin faders misstro och försona honom med hennes val.

— Se så, min kära flicka, sade han, när hon slutade att tala, nu har jag ingenting mer att säga. Om så är förhållandet, så förtjänar han att vinna dig. Jag kunde inte ha skänkt din hand, min Lizzy, åt någon värdigare. För att göra det fördelaktiga intrycket fullständigt, berättade hon därpå för honom, vad mr Darcy frivilligt hade gjort för Lydia. Han hörde på henne med förvåning.

— Det här är verkligen en afton full av under! Jaså, Darcy gjorde alltsammans, gjorde upp partiet, gav pengarna, betalade mannens skulder och skaffade honom hans officersfullmakt! Så mycket bättre. Det kommer att bespara mig en massa besvär och utgifter. Om det varit din morbrors verk, så måste jag och skulle jag ha betalat honom, men sådana där våldsamt förälskade unga män vilja alltid ha sin vilja fram. Jag skall erbjuda mr Darcy ersättning i morgon, han kommer att i högtravande ordalag bedyra, hur högt han älskar dig, och så blir saken klar. Han erinrade sig därpå hennes förvirring några dagar förut, då han läste mr Collins’ brev, och sedan han skrattat åt henne en stund, lät han henne slutligen gå och sade, då hon lämnade rummet: — Om [ 251 ]några unga män komma för att fria till Mary och Kitty, så skicka in dem, ty jag är alldeles ledig.

Elisabets sinne var nu lättat från en mycket tung börda, och efter en halvtimmes stilla eftertanke i sitt eget rum kunde hon med tämligen stort lugn sluta sig till de andra. Allting var för nytt, för att hon skulle kunna vara riktigt glad, men aftonen förflöt i stillhet, hon hade icke längre något allvarsamt att frukta, och i sinom tid skulle en otvungen och angenäm stämning inträda.

När hennes mor på kvällen gick upp på sitt toalettrum, följde hon henne och meddelade henne den stora nyheten. Verkan därav var högst märkvärdig, ty då mrs Bennet fick höra den, satt hon först alldeles stilla och kunde icke få fram ett ord. Och under flera minuter kunde hon icke förstå vad hon hörde, ehuru hon i allmänhet icke var sen att sätta tro till vad som var fördelaktigt för hennes döttrar eller som kom i gestalten av en friare till någon av dem. Slutligen började hon hämta sig, röra sig hit och dit i sin stol, stiga upp, sätta sig igen, förvåna sig och ge luft åt sina känslor med sådana ord som:

— Gud i himmelen! Kors bevare mig! Tänk bara! Kära hjärtandes! Mr Darcy! Vem skulle ha trott det? Är det verkligen sant? O, min älskade Lizzy! Så rik och så förnäm du kommer att bli! Sådana nålpengar, sådana juveler, sådana ekipager du kommer att få! Vad Jane får är ingenting, ingenting alls mot det! Jag är så glad, så lycklig! En så förtjusande man! Så vacker, så högväxt! O, käraste Lizzy, förlåt mig, att jag tyckt så illa om [ 252 ]honom förut! Jag hoppas, att han kommer att tillge mig det. O kära, kära Lizzy! Ett hus i London! Allt, som är härligt! Tre döttrar gifta! Tio tusen om året! Store Gud, vad skall det bli av oss? Jag blir alldeles förryckt!

Detta var nog för att bevisa, att intet tvivel fanns om hennes samtycke, och Elisabet, som var glad över att endast hon själv fick höra alla dessa utgjutelser, avlägsnade sig snart. Men innan hon varit tre minuter i sitt rum, kom hennes mor efter henne.

— Käraste barn, utropade hon, jag kan inte tänka på något annat! Tio tusen om året och förmodligen ännu mera! Det är så gott som en lord! Och särskild tillåtelse av biskopen skall du ha! Du måste och skall bli vigd med särskilt tillstånd! Men, söta du, tala om för mig, vilken mr Darcys älsklingsrätt är, så att jag kan bjuda honom på den i morgon.

Detta var ett ledsamt förebud för hennes mors sätt att skicka sig gentemot hennes fästman, och Elisabet fann, att, ehuru hon var viss om att äga hans varma kärlek och säker om sina föräldrars samtycke, var det ännu något, som hon kunde önska. Men den följande dagen förflöt på ett mycket angenämare sätt, än hon väntat sig, ty till all lycka hade mrs Bennet en sådan vördnad för sin blivande måg, att hon icke vågade tilltala honom, så framt det icke var för att visa honom någon uppmärksamhet eller tillkännagiva sitt vördsamma instämmande i hans åsikt.

Elisabet hade den tillfredsställelsen att se sin far bemöda sig att bli närmare bekant med hennes [ 253 ]fästman, och mr Bennet försäkrade henne snart, att han för varje timme steg i hans aktning.

— Jag beundrar alla mina mågar, sade han. Wickham är kanske min gunstling, men jag tror, att jag kommer att tycka om din man fullkomligt lika mycket som Janes.